En ovärdig fredspristagare

Ariel Sharon har på drygt ett och ett halvt år dragit ner Israel i av tillstånd av total kris. Fredsprocessen är krossad och samhällsekonomin är ett svart hål. Det är ingen överraskning. Varje tänkande människa kunde inse att denne åldring, stelnad i rashat, religiös extremism och herrefolksdrömmar, inte var rätt person att ge Israel fred och säkerhet. Det gjorde bland andra den israeliska fredsrörelsen Gush Shalom, som vid Sharons tillträde förutspådde utvecklingen med en kuslig precision.

Det verkligt tragiska är dock att Shimon Peres aktivt medverkat till denna utveckling. Genom att ingå den samlingsregeringen har Peres (och Arbetarpartiet) berövat det israeliska folket ett alternativ till Sharons krigshets. Det blir allt tydligare att Peres är mer intresserad av en personlig maktposition än Israels framtid. Det finns skäl att påminna om att det var Yitzhak Rabin som var statsminister och ytterst ansvarig för den fredsprocess som Peres nu har medverkat till att slutgiltigt torpedera.

Shimon Peres har tydligt visat att han inte är värdig Nobels fredspris. Det bör därför återkallas. NU!

Civilisationens undergång?

I Alingsås tar de borgerliga över makten efter årets val. I en insändare i vår lokalblaska varnade avgående kommunalrådet, Tore Hult (s), tillsammans med några partivänner för de allvarliga följderna av regimskiftet. Bland annat sades: ”… och därmed rycka undan grundvalarna för vårt generella välfärdssystem som under många årtionden varit själva grunden i det svenska samhället.” och ”Detta är början till ett totalt systemskifte där var och en får klara sig själv…” och ”En början till ett samhälle där egoism och ‘Tänk på dig själv’-mentalitet skall få råda.” Jag antar att den slutkläm som vi alla väntade oss efter dessa allvarsord måste ha fallit bort i redigeringen – ”Det kan till och med vara början till slutet för den västerländska civilisationen, så som vi känner den.”