Så mycket att kommentera, så lite tid

På jakt efter Bengt O. Karlssons (a k a Klipspringer) rapport ”What Price Enlargement? – implications of an expanded EU” snubblade jag över Gunnar Wetterbergs ”Axel Oxenstierna – Furstespegel för 2000-talet”. Jag hämtar följande rader ur förordet: ”Gunnar Wetterberg, historiker och samhällsekonomisk chef på SACO, tidigare bl.a. kanslichef vid ESO har i år publicerat det första historiska verket om Axel Oxenstierna. Nu har han skrivit en essä där han försöker dra paralleller mellan 1600-talets problem och hur dessa hanterades och det nutida Sverige.” Jag har inte hunnit läsa den ännu, men den verkar onekligen intressant. Wetterbergs bok om Oxenstierna finns f ö också på min läslista.

Thomas Gür har intervjuat Manuel Castells. [länk via E-handelskammaren] I intervjun säger Castells bl a: ”- Man kan ha en byråkratisk välfärdsstat som försvarar sina privilegier och till slut inte kan överleva, eftersom den inte kan generera tillräcklig stor produktivitet i samhället som kan stå för kostnaderna för denna byråkrati. Och man kan ha en reformerad välfärdsstat som odlar en känsla av social säkerhet så att människorna inte räds förändring.
Sverige har inte nått lika långt som Finland i detta avseende, menar Castells, främst därför att Sverige inte har haft någon motsvarighet till den systemkris som Finland upplevde efter Sovjetunionens fall och östexportens drastiska minskning
.”

Jag tror Castells kan ha fel. Enligt min uppfattning befinner sig Sverige i en lika kraftig systemkris som Finland gjorde, skillnaden är den att den svenska krisen har ett långsamt förlopp. Det gör att vi inte uppfattar den förrän den i stort sett är passerad. Därmed kan också följderna av krisen bli mindre positiva än i Finlands fall. Det kanske t o m blir så att framtida historiker blir de första som identifierar krisen, dess orsaker, förlopp och följder. Eventuellt återkommer jag i detta ämne längre fram.

Hos E-handelskammaren hittade jag också länken till en mycket läsvärd artikel i Smedjan om IT-bubblan med rubriken ”Den goda bubblan”. Artikelförfattaren, Niklas Lundblad, är också mannen bakom E-handelskammaren.

Torsktragedi

Klipspringer har de senaste dagarna, inte utan viss skadeglädje, kommenterat att socialdemokraternas och miljöpartiets överens-kommelse om ett ensidigt svenskt torskfiskestopp skjutits i sank av EU.

Jag har visserligen inte mycket till övers för miljöpartiet, men jag undrar om inte K.- i sin uppsluppenhet missar vad det hela handlar om. Det handlar inte om 600 svenska fiskares försörjning och ett okänt antal arbetstillfällen i livsmedelsindustrin. Det handlar om om att rädda torsken från utrotning och därmed det framtida torskfisket. För en gångs skull är mp:s analys riktig.

I det ”civila” arbetar jag bl a med affärsanalyser och affärssimuleringar. Jag använder mig i stor utsträckning av systemtänkande och System Dynamics (SD). Den intresserade kan få en (något omständlig) beskrivning av vad systemtänkande och SD är på Flajts webbplats. Jag har med tiden blivit yrkesskadad och kan inte låta bli att betrakta världen med ”systemtänkarglasögon”. Utan att ha studerat frågan närmare tycker jag mig kunna säga att torskfisket i Nordsjön och Östersjön är ett skolexempel på en systemarketyp som kallas för ”Tragedy of the commons”.

Tragedy of the commons” kännetecknas av att aktörerna i ett system använder en gemensam och begränsad resurs för egen vinning. Inledningsvis ger deras aktivitet goda vinster, men efterhand sinar resursen och utbytet per aktivitet minskar. Detta leder till att aktörerna ökar sina ansträngningar för att upprätthålla sin vinstnivå. I värsta fall kan detta leda till att resursen uttöms helt. I diagramform ser torskversionen av arketypen ut så här:

Klicka på bilden!

Klicka på bilden för att starta ett bildspel som förklarar diagrammet (Powerpoint, endast 151 kB. öppnas i nytt fönster).

Jag har medvetet förenklat resonemanget om fiskekapaciteten till att enbart handla om antalet fiskebåtar. Verkligheten är naturligtvis mer komplex än så. I övrigt överensstämmer modellen ganska bra med verkligheten. Torsken betingar numera ett skyhögt pris. EU (och Sverige) stöttar torskfisket med kvoter och ekonomiskt stöd, både inom ramen för Mål 1 och utom sagda ram. Jag är tyvärr inte bekant med vad Mål 1 är, men en snabb genomskummning av bestämmelserna tyder på att bidrag ges för att skrota gamla inneffektiva båtar och för att bygga nya, effektivare båtar (sådana som anklagas för att ”dammsuga” havet) samt till beredningsindustrin.

Med en sådan politik är torsken definitivt torskad! I framtiden får K.- nöja sig med torsksurrogat till mjölsåsen. Det ska nog gå bra det också, grönsaksätarna kan ju göra allt möjligt av soja!

Dagens bloggnoteringar

Tommy Johansson är äntligen tillbaka med två nya satirinlägg. Han verkar också bytt namn på siten från Tommys Nerklottrade Ord till Bombrecept.com.

Stig-Björn Lunggren har kommit med en mycket läsvärd betraktelse om Göteborgskravallerna. Den ligger på huvudsidan Opinion2002.nu [länk via Klipspringer] varför jag missade den när den var ny för en dryg vecka sedan. På webbloggen har tyvärr inget hänt sedan i november.

Lunchen är snart över, plikten kallar!

School is a Cabaret

När jag häromdagen skrev att jag skulle återkomma med ett positivt inlägg var det Östlyckeskolans kabaré jag hade i tankarna.

Östlyckeskolan är en kommunal högstadieskola i Alingsås. Det som främst skiljer den från andra högstadieskolor är den årliga kabarén: ”Under de senaste tolv åren har elever, lärare och föräldrar på Östlyckeskolan producerat en kabaré, som har kommit att ta allt större plats i skolans verksamhet. Det är ett roligt arbete. Dessutom medför kabaréverksamheten större trivsel i skolan och den motverkar mobbing.” Av skolans ca 550 elever deltog i år 330 i arbetet med kabarén (förhoppningsvis uppdateras skolans webbplats med färsk information och bilder från årets kabaré inom en snar framtid).

Resultatet är, ur alla aspekter, strålande! Dels är föreställningarna som sådana vanligtvis mycket bra (om än långa, det blir de när alla som vill får vara med), dels är arbetet med kabarén ett ovärderligt bidrag till elevernas utveckling. De tränar sin kreativitet. De samarbetar i ett STORT projekt, med alla krav det ställer. Sist, men inte minst förvärvar de (i första hand de som står på scenen) en otvungenhet och säkerhet i offentliga sammanhang som är avundsvärd.

Min yngsta dotter går nu på Östlyckeskolan, vilket också hennes båda äldre systrar gjort. Jag hade i veckan förmånen att få se kabarén för sjätte gången. Som vanligt var det en föreställning med stor spännvidd. Den rymde allt från ren buskis till inslag om barnarbete samt mängder av dansnummer. Kabarén skulle naturligtvis inte ha blivit av utan engagerade lärare som gör insatser ”far beyond duty”, de är värda all beundran!

Det som möjliggjort Östlyckeskolans kabaré (och många andra goda initiativ i den svenska skolan) är den kommunalisering av skolan som Göran Persson drev igenom 1989. Innan den genomfördes var skolvärlden en i princip stillastående verksamhet, isolerad från resten av samhället. Verksamheten i skolan reglerades i detalj av staten, men huvudmannaskapet var oklart. Ansvaret var delat mellan stat och kommun och i detta fall var talesättet ”Delat ansvar är ingens ansvar” verkligen sant. Skolan präglades av katederundervisning och förmedlingspedagogik. Samarbete mellan lärarna förekom nästan inte och den som hade antytt att man skulle kunna samarbeta över ämnesgränserna hade förmodligen betraktats som galen.

Kommunaliseringen och övergången till målstyrning ändrade på allt detta. Skolan blev en integrerad del i samhället och dörren öppnades för initiativ som Östlyckeskolans kabaré.

Att reformen var underfinansierad och att Göran Persson senare sanerat statens finanser på kommunernas bekostnad så att de tvingats till besparingar som skadar verksamheten inom skolan (och inom andra områden) kan ju inte kommunerna lastas för. Naturligtvis är det inte enbart en fråga om resurser, en del problem i dagens skola beror på brister i den kommunala organisationen och kommunpolitikernas kompetens. Men att förstatliga skolan är inte rätt väg att gå!

I god jord

Det är alltid trevligt när något man gör blir uppskattat. Mitt litteraturtips (se föregående inlägg) till Niklas på Enkelriktat.com och Mats på Klocklös i Tiden föll i god jord, båda har satt upp Märk världen på sina läslistor. Jag vill bara förtydliga att mitt tips inte enbart var riktat till Niklas och Mats. Alla som intresserar sig för vetenskap, intuition och/eller det mänskliga medvetandet kan ha behållning av Märk världen. Den har visserligen några år på nacken, första upplagan kom 1991, men jag har hittills inte hittat någon annan bok som behandlar ämnet på ett lika tankeväckande sätt.

Klipspringer uppmärksammade ett inlägg där jag utlovade positiva tongångar från min sida. Han kontrade min referens till en låt av Pugh Rogefelt med ett Povel Ramel-citat:

Vi VILL klara av’et och
vi SKA klara av’et och
vi KAN, om vi samlas på en plats och tar sats.
Men först behövs en plats där vi får plats!

Till Klipspringer (och alla andra) vill jag framföra två saker:

1. Vi har platsen – Den svenska bloggsfären har plats för alla goda krafter. Min fromma förhoppning är att många fler ska börja blogga på svenska. Här är en ny blogg på svenska: I hastigt mod.

2. Det var inte ett löfte från min sida att enbart vara positiv. För det mesta kommer jag att vara mitt vanliga ”tykna” jag.

Fotnot: Tyken är ett västgötskt uttryck som enligt Ord för Ord kan ha följande innebörd(er) ”påflugen, nyfiken, närgången, framfusig, fräck, uppkäftig, dum

Fotnotsfotnot: Till alla göteborgare som vill hävda att ”tyken” minsann är ett göteborgsuttryck vill jag bara meddela att göteborgskan inte är något annat än en underdialekt inom västgötskan. Göteborg ligger i Västergötland.

Märk världen

Niklas Johansson och Mats Andersson skriver ofta och engagerat om intuition och hur hjärnan fungerar. Niklas refererar såväl till litteratur som personliga erfarenheter. Mats ger också en del personliga exempel.

Deras senaste inlägg får mig att tro att båda skulle ha stor behållning av Tor Nørretranders bok Märk världen (om de inte redan läst den). Det är en oavbrutet fängslande bok om vetenskap och intuition. Nørretranders skriver bl a om:
– medvetandets bandbredd
– omedvetet tänkande
– jaget, miget och den fria viljan.

Från baksidestexten hämtar jag följande citat:

Det som görs
av det som kallas jag,
görs troligen
av någonting i mig
som är större
än jag.

Fysikern James Clerk Maxwell, på sin dödsbädd 1879.

Trots citatet så är boken på inget vis uttryck för något new age-flum eller annan modern vidskepelse. Så Klipspringer, som delar min skepsis inför dylika företeelser, kan vara helt lugn.

Kom igen, Gudrun!

I föregående inlägg utlovade jag mer positiva tongångar från min sida. Jag hade visserligen ett annat ämne i tankarna, men det få bli senare. Nu har jag nämligen fått ett gyllene tillfälle att visa mig från min mest altruistiska sida.

Gudrun Schyman har återigen hamnat i blåsväder, den här gången för att hon gjort avdrag i sin deklaration för kostnader som hon fått ersättning för eller som hon överhuvudtaget inte haft. Expressen redovisar hela avdragslistan. Enligt Aftonbladet hävdar Gudrun ”Jag har varit slarvig, men min avsikt har inte varit att fuska. Jag tycker att vi ska ha en hög skattemoral.

Även om mina läsare eventuellt kan misstänka något annat så tror jag i grunden alla människor om gott – till dess de bevisat motsatsen. Följaktligen tycker jag att inte ens en gammal kommunist (en annan beskyllning som Gudrun nekar till) ska dömas ohörd.

Gudrun, du kan lätt övertyga mig om att du inte var ute efter att lura skattemyndigheten! Du behöver bara redovisa 13 resor, representationer etc från 2001 som är avdragsberättigade, men som du missat att göra avdrag för. Det blir lika många missar till din nackdel som till din fördel. Jag kan förresten nöja mig med bara tre, fyra tillfällen om det sammanlagda beloppet kommer i närheten av 120 000 kronor. Gör det Gudrun, och åtminstone jag kommer att tro dig på ditt ord!