Farliga fallskärmar

Den här typen av fallskärmar är inte bra för det svenska näringslivet. De lockar fel slags människor att bli företagsledare.

Dels en trygghetsfixerad sort som missar alla affärsmöjligheter därför att det är för riskabelt att ge sig in på något nytt. Alltså en slags direktörernas stugsittare.

Dels de giriga som inte bryr sig ett dugg om hur det går för företaget i det långa loppet. De skyr inga medel för att kortsiktigt blåsa upp vinster och aktiekurs för att maximera sina bonusar. Bonusutfallet påverkar naturligtvis fallskärmens storlek. Efter några år, strax innan bubblan brister, säljer de aktierna de erhållit genom det obligatoriska optionsprogrammet, under ivrigt förnekande av att de har utnyttjat sin insiderposition. När de kort tid senare får sparken på grund av överraskande rekordförluster utlöses fallskärmen. Styrelse-ordföranden brukar meddela att man inte hade något val, men att den här typen av fallskärmar numera är passé.

Missförstå mig rätt, det är fallskärmarna jag vill åt. Jag har inget emot mycket höga löner, bonusar eller optionsprogram till företagsledare. Varför ska inte en företagsledare som på ett framgångsrikt sätt leder ett företag bli rik på det, likaväl som ägarna? Problemet med bonus- och optionsprogram är att de mäter fel saker, de premierar inte långsiktig utveckling av företaget. De är dessutom vanligtvis så illa utformade att en genomsnittlig mellanstadieelev lätt kan avslöja bristerna och kryphålen i dem.

Men, som sagt, fallskärmarna är det stora problemet.

Helt desillusionerad

Ska vi inte få ha några illusioner kvar? Några elakingar i Europeiska Centralbanken, ECB påstår att den offentliga sektorn i Sverige inte alls är bäst i världen. Istället är den nästan sämst i EU!

Vem sätter en peng på att regeringen kommer att ägna sig åt självransakan med anledning av rapporten (i stället för att komma med reflexmässiga bortförklaringar)? Jag ger jättebra odds på ett sådant vad.

[Läs hela rapporten här (pdf).]

Projektets sex faser

Irakkriget och det påföljande arbetet att skänka fred, frihet och demokrati till Iraks folk kan betraktas som ett projekt. Ett ovanligt stort, men ganska konventionellt projekt. Det ser man inte minst genom att det hela verkar följa de sex klassiska projektfaserna:

1. Begeistring:
Se vad lätt det gick! Precis så snabbt som vi lovade. Och titta där! Där är femti pers som river en Saddamstaty!!!

2. Förvirring:
Va, behövs det poliser? Har du sett Saddam? Massförstörelsevapen, skulle jag ha sagt något om det?

3. Tillnyktring:
Oj då, det här blir visst dyrt. Hörni, kan vi inte dela på notan? Snääälla???

4. Jakt på de skyldiga:
Dom skjuter på oss, men jag vet allt vems fel det är!

5. Bestraffning av de oskyldiga:
Den läckan ska allt få så att den tiger!

6. Utmärkelser till dem som inte deltog:
Det är mer än vad jag förtjänar /…/ ni, liksom jag, vet vilka de verkliga hjältarna är. Så sant.

Lev som jag lär, inte som jag lever

I en debattartikel i Aftonbladet i går framförde miljöminister Lena Sommestad att hon kommer att rösta nej till EMU därför att:

Genom att EMU försvagar möjligheterna att upprätthålla makroekonomisk balans, försvagas enligt min uppfattning också möjligheterna att värna tillväxtens långsiktiga drivkrafter – stabila och långsiktiga investeringar i utbildning, hälsa och barnafödande. Konkurrensen och marknaderna sätts i centrum. Ett kvinnoperspektiv på tillväxten saknas.”

När det gäller den första delen har hon redan tillrättavisats av en regeringskollega: ”Lena Sommestad talar mot bättre vetande. Hon har fel i sak och har inga bevis för det hon säger”.

Jag vill därför upphålla mig litet vid det enligt Sommestad så angelägna kvinnoperspektivet. Om jag förstår henne rätt väger det faktum att ett sådant perspektiv saknas så tungt att det är skäl att rösta nej till EMU. Om kvinnoperspektivet är så viktigt borde hon väl också se till att det genomsyrar verksamheten inom hennes ansvarsområde – miljöpolitiken?

Jag har sökt på kvinnoperspektiv, jämställd* och genus* i miljöbalken, regeringens miljökvalitetsmål (pdf), Naturvårdsverkets regleringsbrev (för jobbigt att länka) och på Naturvårdsverkets webbplats. Inte någonstans har jag fått bekräftelse på att kvinnoperspektivet spelar någon framträdande roll i den svenska miljöpolitiken.

Det borde det väl göra?

Fortfarande f*rb*nn*d

Som framgår av föregående inlägg läser jag sällan pappersversionen av Aftonbladet. Det är nog tur, för risken är att jag skulle vara arg för jämnan. Åtminstone om artiklar som den nedan beskrivna1 är typiska för Aftonbladet

I förra veckan hängdes en trettonårig flicka – som varit vittne till ett mord – ut med namn, bild och citat, såväl på första sidan som inne i tidningen.

Ett barn som varit med om något sådant behöver minst av allt ett förhör av en senstionshungrig murvel. Hon är inte heller betjänt av vallas på brottsplatsen och fotograferas i blixtbelysning av en lika sensationslysten fotograf. Efter en sådan upplevelse behöver hon sakkunnig hjälp av ett helt annat slag.

När jag tänker på Aftonbladets agerande blir jag fortfarande, efter nästan en vecka, uppriktigt förbannad. Vem som har störst ansvar för denna omdömeslöshet, chefredaktören och ansvarige utgivaren Anders Gerdin, redaktionschefen Niklas Silow, journalisten Gunnar Svensson eller någon annan kan inte jag bedöma. Men ansvarskänsla och yrkesstolthet måste vara okända begrepp för dem alla.

Fotnot 1: Artikeln går hitta på Aftonbladet.se, men av förklarliga skäl vill jag inte länka till den.

Vådan av att vara Maud

Maud Olofsson försöker nu slingra sig ur fadäsen av att jämföra tolv demokratiska staters samarbete om en gemensam valuta med ”de tokiga saker” Hitler gjorde. Hon påstår nu att ”hon aldrig haft för avsikt att jämföra EMU-projektet med Hitlertyskland”. Själv tycker jag att det är ganska tydligt att hon gjorde just det i gårdagens Eko-inslag, trots att reportern gav henne flera chanser att besinna sig. Lyssna till inslaget på SR:s EMU-sida och döm själva.

Maud säger att det är viktigt att dra lärdom av historien. För att kunna göra det behövs elementära historiekunskaper och en gnutta sunt förnuft. Det är inte utan att man önskar att Maud ägnat lite mindre tid åt CUF och lite mer åt historieundervisningen i gymnasiet. Då hade hon åtminstone skaffat sig kunskaperna.