Hoppet tänds?

De som lyckats föra Israel framåt på vägen mot fred har hittills varit hårdhudade veteraner. Det började med den gamle terroristen Menachem Begin som till slut insåg att det enda sättet att uppnå fred är att sluta avtal med sina fiender (om man inte ska ”utrota varenda jävel”). I Camp David 1979 slöt Begin och Egyptens president Anwer Sadat, under överinseende av Jimmy Carter, ett epokgörande fredsavtal.

Nästa stora steg togs av Yitzhak Rabin, tidigare en mycket hårdför överbefälhavare och försvarsminister. Han begrep att man måste förhandla med fiendens ledare, utan hänsyn till personliga antipatier eller hur oförsonliga fiender man varit tidigare. I september 1993 skakade Rabin hand med Yassir Arafat som en bekräftelse på Osloavtalet, vilket syftade till israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena och upprättandet av en palestinsk stat. Efter mordet på Rabin har har avtalet schabblats bort/saboterats av maktspelare, virrpannor, oduglingar och krigsförbrytare (ännu inte dömd).

Med tanke på historien är det därför hoppingivande att fyra tidigare chefer för israeliska säkerhetstjänsten underkänner den nuvarande politiken:

Vi är på väg nerför mot en katastrof. Om inget händer och vi bara går vidare med svärdet i hand så kommer vi att fortsätta vada fram i sörjan och förgöra oss själva.”

Kanske det är början till en israelisk tillnyktring.