Inläggen om ”Snövit-affären” haglar i den svenska bloggsfären. Den ende bloggaren som helt delar Zvi Mazels uppfattning om konstverket är, något förvånande, Bengt O. som i en kommentar hos Björn Fritz kallar makarna Feilers installlation för ”glorifiering av en massmörderska”.
Några bloggare, t.ex. Monica, Skeptikern och Francis anser att man kan ha förstålse för ambassadörens reaktion, men inte hans handlande.
En tredje grupp, Stefan Geens, veckans bild och 45RPM kritiserar konstnärerna och/eller kuratorn för att verket är dålig konst. Stefan därför att det saknas ett facit, veckans bild för det finns ett facit som verket inte fungerar utan och 45RPM därför att det inte har ett korrekt genusperspektiv.
Slutligen finns det ett antal bloggare, bl.a. Blind Höna, bajs.se, Chadie och den tidigare nämnde Björn Fritz, som refererar vad som hänt utan att ta någon tydlig ställning.
Vi börjar från början. Vad är det i installationen som glorifierar självmordsbombare? Den röda vätskan i dammen kan tolkas som blodet från offren för Hanadi Jaradats attentat och/eller blodet från offren för Israels politik i Palestina. I den anslutande texten sägs uttryckligen att hon mördade 19 oskyldiga civila. Inte mycket glorifierng där, enligt min mening.
Jag tror istället att installationen väcker så mycket känslor för att det tvingar oss att fundera på hur vi ska förhålla oss till självmordsbombare. Det enklaste är att oreflektrat hata dem för att de begår fruktansvärda handlingar. Vi kan anta att det är något genetiskt – araber är mordiska av naturen, de kanske inte ens är riktiga människor – eller något i deras kultur eller religion som formar (alla) araber till presumtiva självmordsbombare. Så länge vi kan intala oss att de inte är som vi är det lätt att hata. Installationen är ett hot mot vår möjlighet att hata eftersom den visar oss en individ och hennes historia. Det finns en bakgrund till vad hon har gjort.
Och så ler hon. Det är inte det triumferande leendet hos en fanatiker. Det visar att hon någon gång varit en annan än den brutala mördare hon slutade som. Kanske var hon – fruktansvärda tanke! – en gång som du och jag.
De starka reaktionerna visar att detta är något som vi inte vill förstå. Men om vi vägrar att förstå den värld vi lever i kan vi inte heller förändra den.
Tilläggas bör kanske att förstå och förlåta två helt skilda begrepp, åtminstone för mig. Det finns ingen ursäkt eller förlåtelse för det brott Hanadi Jaradat begick.