En ljus dag

Erik länkade i förrgår till Israels utrikesdepartement som lagt ut en video från den senaste självmordsattacken i Jerusalem på sin hemsida. Igår sprängde israeliska trupper självmordsbombarens familjs hem. Jag besökte naturligtvis israeliska UD:s hemsida för att se om där möjligtvis fanns någon video från denna svarssprängning. Det gjorde det inte.

Det är märkligt att israeliska UD inte mer uppmärksammar denna politik som varit så framgångsrik när det gäller att bekämpa terrorism och att bygga broar mellan det israeliska och det palestinska folket. Det är ett tydligt tecken på antisemitism hos Norska Nobelkommittén att Ariel Sharon inte fått Nobels fredspris för denna fredsinsats.

Hästjobb

Det är tur att man inte byter hårddisk varje vecka. Dells servicetekniker lyckades inte spegla min gamla hårddisk så det var bara att börja installera operativsystem, program och alla uppdateringar (en j***a massa). Nu har jag hållit på nästan på heltid två kvällar och är ändå inte riktigt klar. Nu är i alla fall nätverket igång så att jag kan blogga på alla datorer och skriva ut på alla skrivare från varje dator. Som tur var hade jag tagit backup på alla dokument.

Dagens scoop!

I radions nyhetssändningar i morse kunde vi höra att Arbets-förmedlingen förmedlar svartjobb. Det är de grävande journalisterna i P3-programmet Front som gjort detta scoop.

Efter detta omskakande avslöjande återstår inget annat än att ge AMV större resurser så att man kan bygga upp en massiv kontrollapparat. Varje arbetsgivare som vill anlita Arbets-förmedlingen måste granskas och godkännas av (minst) en arbetsgivarinspektör för att få tillstånd att söka arbetskraft via myndigheten. En försiktig uppskattning ger vid handen att AMV behöver dubblera antalet anställda för att kunna ge en ”vita jobb-garanti”. Men det är ett pris som vi måste betala.

Det går ju inte att lita på de arbetssökandes egna omdöme. Särskilt unga människor kan ju lätt få för sig att det är rätt att arbeta svart eftersom arbetsgivaren har annonserat hos Arbetsförmedlingen!

Fåraktig undergivenhet

Jag har idag läst ut En tysk man historia av Sebastian Haffner. Ett avsnitt som särskilt fångade mig var hur det tyska folket i inled-ningen av nazisternas ”Machtübernahme” utan motstånd accep-terade inskränkningar i den personliga friheten:

Att de flesta tyskar då, i februari 1933, trodde på att kommunisterna låg bakom mordbranden kan man väl efter allt detta inte klandra dem för. Det som man kan klandra dem för, och där deras förskräckliga kollektiva karaktärssvaghet visade sig för första gången under nazitiden, är att saken därmed var avklarad för deras del. Att man tog ifrån dem, var och en personligen, deras lilla grundlagsenligt garanterade personliga frihet och medborgarvärdighet bara för att det hade brunnit lite i riksdagshuset – det fann de sig i med fåraktig undergivenhet som om det måste så vara. Om kommunisterna hade satt eld på riksdagshuset var det ju helt i sin ordning att regeringen ‘tog i med hårdhandskarna’! Nästa morgon diskuterade jag dessa saker med ett par notariekolleger. Alla var mycket intresserade av gärnings-mannafrågan och mer än en yttrade med en blinkning sina tvivel på den officiella versionen. Men ingen tyckte att det var något särskilt med att man i framtiden fick avlyssna hans telefonsamtal, öppna hans brev och bryta upp hans skrivbord. ‘Jag uppfattar det som en personlig förolämpning’, sade jag, ‘att man hindrar mig från att läsa vilken tidning jag vill eftersom en kommunist påstås ha satt eld på riksdagshuset. Gör inte ni det?’ En svarade glatt och beskedligt: ‘Nej. Varför det? Brukade ni kanske läsa Vorwärts och Die Rote Fahne förut?’

Även idag finns det, också i västvärlden, anledning att vara vaksam mot inskränkningar i den personliga – eller, för den delen, den konstnärliga – friheten. Det som börjar litet och oskyldigt kan snabbt växa sig stort och farligt.

Boken innehåller också ett tänkvärt avsnitt om ”kamratskap” som jag återkommer till i ett senare inlägg.

Trånande minister

I en artikel i dagens G-P funderar samordningsminister Pär Nuder på hur vi ska få mer handlingskraftiga regeringar. Han förnekar natur-ligtvis kraftfullt att det handlar om hur man ska trygga det social-demokratiska maktinnehavet. Om det brittiska majoritetsvalsystemet som gynnar det största partiet säger han:

Inget skulle komma på tanken att beskylla Storbritannien för att inte vara en demokrati, men deras system är nog för radikalt för Sverige”.

Den formuleringen inrymmer ett stort mått av längtan.

Hatet hotat

Inläggen om ”Snövit-affären” haglar i den svenska bloggsfären. Den ende bloggaren som helt delar Zvi Mazels uppfattning om konstverket är, något förvånande, Bengt O. som i en kommentar hos Björn Fritz kallar makarna Feilers installlation för ”glorifiering av en massmörderska”.

Några bloggare, t.ex. Monica, Skeptikern och Francis anser att man kan ha förstålse för ambassadörens reaktion, men inte hans handlande.

En tredje grupp, Stefan Geens, veckans bild och 45RPM kritiserar konstnärerna och/eller kuratorn för att verket är dålig konst. Stefan därför att det saknas ett facit, veckans bild för det finns ett facit som verket inte fungerar utan och 45RPM därför att det inte har ett korrekt genusperspektiv.

Slutligen finns det ett antal bloggare, bl.a. Blind Höna, bajs.se, Chadie och den tidigare nämnde Björn Fritz, som refererar vad som hänt utan att ta någon tydlig ställning.

Vi börjar från början. Vad är det i installationen som glorifierar självmordsbombare? Den röda vätskan i dammen kan tolkas som blodet från offren för Hanadi Jaradats attentat och/eller blodet från offren för Israels politik i Palestina. I den anslutande texten sägs uttryckligen att hon mördade 19 oskyldiga civila. Inte mycket glorifierng där, enligt min mening.

Jag tror istället att installationen väcker så mycket känslor för att det tvingar oss att fundera på hur vi ska förhålla oss till självmordsbombare. Det enklaste är att oreflektrat hata dem för att de begår fruktansvärda handlingar. Vi kan anta att det är något genetiskt – araber är mordiska av naturen, de kanske inte ens är riktiga människor – eller något i deras kultur eller religion som formar (alla) araber till presumtiva självmordsbombare. Så länge vi kan intala oss att de inte är som vi är det lätt att hata. Installationen är ett hot mot vår möjlighet att hata eftersom den visar oss en individ och hennes historia. Det finns en bakgrund till vad hon har gjort.

Och så ler hon. Det är inte det triumferande leendet hos en fanatiker. Det visar att hon någon gång varit en annan än den brutala mördare hon slutade som. Kanske var hon – fruktansvärda tanke! – en gång som du och jag.

De starka reaktionerna visar att detta är något som vi inte vill förstå. Men om vi vägrar att förstå den värld vi lever i kan vi inte heller förändra den.

Tilläggas bör kanske att förstå och förlåta två helt skilda begrepp, åtminstone för mig. Det finns ingen ursäkt eller förlåtelse för det brott Hanadi Jaradat begick.

Osäkrad ambassadör

Israels ambassadör, Zvi Mazel, förstörde igår ett konstverk [real player] vid vernissagen av utställningen Making Differences. Utställ-ningen är en del av den s.k. förintelsekonferensen.

Uppståndelsen är stor, men vem kan egentligen förvånas över att företrädaren för en regim som utför kidnappningar och ”riktat dödande” på andra länders territorium saboterar ett misshagligt konstverk?

Se också inlägg och fler länkar hos Björn Fritz.

Innan- eller utantill?

Det blev inte av att jag bloggade om Anders Björcks gurgel med polisen när det begav sig. Så på grund av akut idétorka får ni hålla tillgodo med denna gamla skåpmat idag. Jag har ingen aning om det är Björcks version som är sann eller polisens:

Promemorian har till större delen sammanfattats utifrån mina egna iakttagelser av det som hänt. Dock har jag fått berättat för mig hur de andra inblandade poliserna upplevt det som hänt och det har också skrivits i promemorian. Flera av poliserna har läst igenom det händelseförlopp där de var inblandade och godkänt detta.”

Men är det verkligen så välbetänkt av polisen att avsluta sitt pm med att i praktiken skriva: ”Vi har snackat ihop oss”?

Detaljkritik

Självklart såg jag på tv-versionen av Göteborgs Stadsteaters upp-sättning av Albert Speer. Det var en lysande föreställning och jag har bara en randanmärkning:

Albert Speer var naturligtvis en rädd och osäker person. Men när Philip Zandén i inledningen av pjäsen spelade rädslan och osäker-heten rakt ut blev det övertydligt. Det hade, enligt min mening, blivit starkare om han låtit det skymta fram genom sprickorna i en självsäker fasad. I övrigt var det ett strålande spel av såväl Zandén som Henric Holmberg.

Baldersson noir

Jag har tillbringat kvällen med att läsa I fyrverkeriernas tid. Den skrivs i montaignesk anda av en anonym författare som utger sig för att vara tjänsteman i en relativt uppsatt och central placering i statsförvaltningen.

Det är en fascinerande läsning, men jag lutar starkt mot att det är en i huvudsak skönlitterär berättelse i webbloggformat. Det finns ett tema och ett driv framåt i historien som gör att jag ställer mig tveksam till att det verkligen är en dokumentär, om än maskerad, skildring av en statstjänares vardag. Om det är fiktion är det ett mycket kreativt sätt att använda bloggformatet. Det gör det bl.a. möjligt att integrera dagsaktuella händelser i berättelsen.

Den initierade skildringen av svenskt utredningsväsende gör att jag håller det för troligt att författaren till I fyrverkeriernas tid faktiskt är statstjänsteman. Han är en god stilist och en stringent berättare som lyckas ge en mångfacetterad, inte i alla delar sympatisk, bild av berättarjaget.

Vad tror ni själva – är det verklighet eller fiktion?