Enögdas förening

Jag såg andra halvan av Janne Josefssons dokumentär om Vänsterns historieförfalskning igår. Genom att bara titta med ett öga lyckades vpk:arna ända fram till det totala sammanbrottet att se sovjetsystemet som något helt annat än vad det i verkligheten var.

Deras nutida motsvarigheter lyckas på liknande sätt se Bush och Sharon med anhang som garanter för fred och frihet och försvarare av allt gott.

I de enögdas förening finns det plats både för dem som är blinda på höger öga och för dem som är blinda på vänster dito.

Welterviktsblogging

Min Blogger Profile visar att under de snart två år som gått sedan jag började blogga har jag t.o.m föregående post skrivit 365 inlägg, 50 133 ord och länkat 1 180 gånger till externa länkar på förvetet.

Det blir 137 ord per inlägg, vilket är mindre än snittet enligt Lars Våge (ppt) på Internetbrus. Med 3,2 länkar per inlägg och, i genomsnitt, ett inlägg varannan dag uppfyller förvetet i alla fall Open Directorys definition av en webbkrönika:

En webbkrönika är en logg över webbplatser och webbsidor krönikören har besökt och funnit intressanta. Den kan innehålla en större eller mindre mängd personliga kommentarer till länkarna, och även skriverier som inte har med länkar att göra, men får inte vara helt fokuserad på krönikörens eget skrivande. För att listas i kategorin måste krönikan uppdateras någorlunda ofta.”

Så till något helt annat. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas – boombastic radio är ruskigt bra!

En riktig körare

Chadie uppmärksammar att s v och mp i Stockholm drivit igenom ett system som ger mindre pengar till skolor i rika stadsdelar och mer till dem i fattiga stadsdelar för att ”jämna ut skillnaderna i elevernas resultat”. även om jag är tveksam till att beslutet formuleras så rakt på sak tror jag att citatet speglar det nya fördelningssystemets andemening.

Jag kommer, osökt, att tänka på Kurt Vonneguts novell Harrison Bergeron:

The year was 2081, and everybody was finally equal. They weren’t only equal before God and the law. They were equal every which way. Nobody was smarter than anybody else. Nobody was better looking than anybody else. Nobody was stronger or quicker than anybody else.

Jämlikt och rättvist ska det vara!

Guldkorn

Medan jag väntade på att bilen skulle tankas efter den alltför sällsynta avtvättningen bläddrade jag i mackens cd-fyndlåda (1 för 59:-, 2 för 99:-). Det resulterade i två guldkorn: Pughs och Cornelis.

Valet av Mäster Cees guldkorn behöver knappast motiveras. Lika självklart är kanske inte valet av Pugh för de yngre av mina eventuella läsare. Pugh av idag kan på inget sätt jämföras med Pugh 1969-1974. Han gjorde en fullkomligt enastående pionjärinsats med sin rock på svenska. Urvalet på cd:n är bra. Jag saknar egentligen bara Grävmaskinen som klart överglänser de fem sista spåren (post 1974).

Tyvärr har Pugh fortsatt som rockartist ända in i våra dagar. Om han hade lagt av 1975 hade han haft samma ställning i den svenska rockvärlden som Cornelis har i svensk vistradition.

Den som vill fördjupa sig i ämnet Pugh och hans musik kan besöka PE:s fan-site eller hans Pugh-blogg.

Tre goda råd

I veckans blogjam uppmärksammar Bengt O. att Nicklas, Emanuel och t.o.m. Jonas underlättar vår tillvaro med goda råd på livets skilda områden. Han vill inte vara sämre själv och delger oss några visdomsord ur egen fatabur.

Jag uppfattar naturligtvis detta som en utmaning, för att inte säga provokation. Jag kan inte längre undanhålla mina eventuella läsare de tre centrala teser som min kommande managementbestseller I all enkelhet bygger på.

Inspirationen kommer faktiskt från den lärare på Handels i Göteborg som för länge sedan, med tydlig bitterhet, berättade för mig och mina studiekamrater: ”Ni ska veta att hög intelligens sannerligen inte är det mest utmärkande för våra mest framgångsrika företagsledare

Under årens lopp har jag haft tillfälle att på nära håll studera några personer som numera har mycket framskjutna positioner i svenskt näringsliv. Jag kan av egen erfarenhet, men helt utan bitterhet, konstatera att han hade rätt.

Nåväl, några lektioner senare berättade samme lärare om en gästföreläsning av en av dåtidens mest uppburna företagsledare hållit för en klass blivande civilekonomer. Under den avslutande frågestunden fick företagsledaren frågan om vad som är den viktigaste egenskapen för att bli en framgångsrik företagsledare. Han lade pannan i djupa veck, tänkte en lång stund och svarade till slut: ”Man får inte vara dum!

Detta guldkorn har jag burit med mig sedan dess. Med åren har jag vidareutvecklat det till tre budord för företagsledare:

  • Var inte dum mot dina kunder
  • Var inte dum mot dina medarbetare
  • Var inte dum mot dina leverantörer

Eftersom de flesta företag på sin höjd lyckas leva upp till ett av budorden räknar jag med att det finns en stor marknad för en katekes (d.v.s. en förklaring till hur budorden ska omsättas i praktisk handling) till dem. Jag tror att förutsättningarna är goda för att den ska bli en nutida motsvarighet till The One Minute Manager.

Kris i befolkningsfrågan III

Alva och Gunnar Myrdal var inte var rasister, de var socialister. Det framgår med önskvärd tydlighet av citaten i föregående inlägg.

De var var inte vilka socialister som helst, de var de mest inflytelserika socialisterna i Sverige under förra århundradet. Kris i befolkningsfrågan har som inget annat verk format det svenska samhället från trettiotalet och till våra dagar. Den rekommenderas till läsning för alla som vill förstå varför vårt samhälle ser ut som det gör, på gott och ont.

Den hjärtlösa steriliseringspolitik paret Myrdal förespråkar har inte sin grund i rasbiologi. Det är inte en rashygienisk politik, det är socialism i praktisk handling.

Att de t.ex. kan tänka sig att till och med tvångssterilisera vuxna, myndiga (rättskapabla) människor beror på att de, som socialister alltid gör, sätter kollektivet före individen, massan före den enskilde, samhällets intresse före medborgarens. En sann socialist bryr sig inte om ett samhälleligt missförhållande om summan av de berörda är mindre än ett femsiffrigt tal. Men det är endast under förutsättning att det handlar om svenskfödda ”arbetare”, i annat fall måste det vara ett sexsiffrigt tal. Man kan sammanfatta Myrdals inställning i sociala frågor med uttrycket ”Man kan inte göra en omelett utan att krossa några ägg”.

Det är samma socialistiska inställning som gör att vår s.k. migrationsminister Barbro Holmberg kan föra så bottenfruset kallsinnig asylpolitik.

Det finns dock en absolut gräns för denna inställning. Den gäller inte när det kommer till den egna personen, den egna familjen eller den närmaste umgängeskretsen. Det finns gott om aktuella exempel som illustrerar detta.

Fotnot: Det verkar nästan som om dagens socialdemokrater smusslar lika mycket med sitt socialistiska arv som de flesta vänsterpartister gör med sin kommunistiska bakgrund. Jag har sökt på socialism och socialistisk på SAP:s webbplats. Socialism gav tolv träffar, men det var bara åtta olika texter varav en irrelevant. Socialistisk gav tre träffar! För säkerhets kontrollerade jag partiprogrammet (pdf) också eftersom sökmotorn inte indexerar pdf-dokument. Socialism gav fem träffar i brödtext, socialistisk fyra träffar i brödtext på 22 sidor. Det är tydligt att socialismen inte är något man vill skylta med idag!

Kris i befolkningsfrågan II

I ett tidigare inlägg lovade jag att återkomma till makarna Myrdals förhållande till rasism och rasbiologi i boken Kris i befolkningsfrågan. Innan jag går in på vad jag fann i boken kan det vara på sin plats att att försöka bringa ordning i begreppen:

Rasbiologi sågs på trettiotalet av många som en vetenskap. Den gick ut på att genom fysiska mätningar kartlägga det biologiska arvets betydelse för sinnessjukdom, alkoholism, kriminalitet och allt annat som uppfattades mindervärdigt.

Rashygien (eugenik) var den praktiska tillämpningen av rasbiologin. Det handlade om att hindra de mindre goda individerna från fortplantning och att gynna de bästa individernas fortplantning. På så vis skulle folkets kvalitet förbättras.

Rasism är (nu och på trettiotalet) en ideologi som vilar på föreställningen att en ras (den egna) är överlägsen andra raser. Av denna ideologi följer vanligtvis förtryck av dem som man ser som mindervärdiga.

I boken för Myrdals utförliga resonemang som, direkt eller indirekt, berör dessa begrepp. För att ge en någotsånär rättvisande bild använder jag mig i det följande av ganska omfattande citat ur boken.

Om rasism och rasbiologi:

De arvsbiologiska klassteorierna falla således sönder i synnerligen illa genomtänkta och hopfogade hypoteser redan vid en abstrakt metodisk problemkritik.
/…/
Man bör i detta sammanhang lägga märke till att den moderna empiriskt och ej spekulativt arbetande socialpsykologin i stället alltmer letts till att följa den alldeles motsatta arbetshypotesen, nämligen att – när det gäller större socialgrupper – olikheter i den genomsnittliga nivån av olika psykiska, ärvda anlag t.o.m. alldeles skilda raser emellan spela en relativt liten roll, som i flertalet praktiska problem helt kan försummas /…/ Miljön har åter kommit till heders. Om negrer i Amerika eller judar i Polen ådagalägga vissa genomsnittliga raskarakteristika i sina handlingar förklaras det framförallt därigenom, att de sedan barndomen stämplats, behandlats och tvungits reagera just som negrer i Amerika och judar i Polen.
/…/
Den som i likhet med författarna till denna bok dock tror på den kritiska forskningens folkuppfostrande betydelse, kan inte undslippa den tanken, att det till slut finns ett visst samband mellan det politiska ras- och klassbarbari, som just nu gör sig brett i Tyskland, å ena sidan, och å andra sidan den flathet, som där sedan länge visats för allsköns ovederhäftig, spekulativt biologisk gottköpsvisdom i sociala frågor. Till nazismens förhistoria hör även att detta olyckliga land under två generationer nära nog saknat en kritisk socialvetenskaplig forskning på internationell standard. I sista hand kunna de biologiska ras- och klassdoktrinerna och med dem ras- och klassfanatismen blott övervinnas genom kritisk social forskning
.” (sid 75-78)

Om rashygien (folkets kvalitet):

Det är svårt att uppleta ett enda område av näringslivet, där kraven på arbetstakt och arbetskvalitet icke stegrats under den sista generationen.

Denna utveckling, som är ett med tidens egen anda och som är innerligt bejakad av alla fullvärdiga människor, måste emellertid lämna en oavbrutet stegrad procent av befolkningen såsom mer eller mindre arbetsoförmögen. /…/ [Utvecklingen] berövar då dessa olyckliga överblivna mer och mer varje möjlighet att, låt vara till en lägre lön, göra en insats, som moraliskt försvarar deras liv och som skänker dem livets nödtorft.
/…/
Problemet gäller i sista hand: hur skola vi kunna höja människomaterialets kvalitet i takt med det moderna livets anspråk?

Det andra och för ögonblicket lika viktiga problemet är därför: hur skola vi på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna infoga flertalet av även de mindre arbetsdugliga i ett arbetsliv, som – även om vi andra skulle ha råd att försörja dem i sysslolöshet, vilket vi icke ha om vi vilja nå en stegring av levnadsstandarden – likväl är oundgängligen nödvändigt för att de själva skola kunna föra en socialt lycklig, mänskligt värdig tillvaro.
/…/
Det är icke bara så, att de mindre arbetsdugliga nu ha svårare att finna arbete och då lätt av naturliga skäl bli asociala. Det är även tvärtom så, att de som av en eller annan yttre anledning råka bli arbetslösa, just därigenom bli mindre arbetsdugliga också för framtiden. En längre arbetslöshetsperiod försämrar arbetskvaliteten hos människomaterialet. Även en individ med prima livsförutsättningar utgår ofta såsom delvis asocial ur en dylik pers.
/…/
Det viktigaste medlet i vår hand att höja människomaterialets kvalitet är därför arbetslöshetens och i första hand ungdomsarbetslöshetens avskaffande.
” (sid 207-213)

Om steriliseringsfrågan:

Vad kan då samhället ytterligare göra för att möta den nya tidens skärpta kvalitetskrav? Vad är den närmare innebörden av den profylaktiska socialpolitik, vars nödvändighet vi antytt i föregående kapitel?
/…/
I det närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering.
/…/
Det är två syftlinjer, som korsa varandra i steriliseringsfrågan, en rashygienisk och en socialpedagogisk.
/…/
Den rashygieniska frågan är svår: Vilka individer skola anses som så otvetydigt dåliga arvsbärare, att de ej böra tillåtas fortplanta sig? Helst skulle man väl på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag. Men ärftlighetsforskningen ställer oss alltmer försiktiga. Det är svårt att veta, i vilken utsträckning en sjuk eller asocial individs avkomma verkligen är utsatt för arvshotet. Även där det är fråga om ärftliga anlag, har man ännu svårt att skönja äftlighetssammanhangen och framför allt svårt att igenkänna bärarna av de oönskliga anlagen. Det är nämligen icke alltid mot dem, där defekten framtonat, som en steriliseringsåtgärd skulle behöva rikta sig. En del psykiska sjukdomstillstånd äro å andra sidan alldeles påtagligen i hög grad miljöbetingade. Även om därvid en ärftlig disposition i många fall är sannolik, är det dock ofta miljöorsaker som på denna grundval framskapat en sjukdomsfas. De flesta kroppsliga sjukdomar och än mer de moraliska karaktärsdragen äro ännu svårare att arvsmässigt komma åt.
/…/
Mycket längre kommer man emellertid, då även den andra huvudsynpunkten på steriliseringsfrågan, den socialpedagogiska tas med i beaktande. /…/ De individer, mot vilka ett tvångsmässigt steriliseringsförfarande skulle behöva vidtagas /…/ erbjuda vanligen sina barn en uppenbart olämplig uppfostringsmiljö och kunna därför mindre räkna med att samhället skall ha försyn för deras ‘rätt’ att ha dessa barn
.” (sid 217-219)

Beträffade tillämpningen av den då helt färska lagen om sterilisering skriver Myrdals:
Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. I de fall där rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest förutsättningarna för sterilisering äro för handen, böra läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i alltför många fall ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla.” (sid 220)

Efter ett i huvudsak avfärdande resonemang om sterilisering på arvsbiologiska bevekelsegrunder skriver paret Myrdal:
Steriliseringsförfarandet kommer därför med all sannolikhet att mycket oftare tas i bruk mot sinnesslöa. De socialpedagogiska skälen för sterilisering äro ju här även särskilt starka. Det kan knappast från någon synpunkt försvaras, att barn få födas och växa upp hos sinnesslöa föräldrar. ‘Varje fall är ett fall för mycket.’ Ett ytterligare skäl för ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande har man i det av forskarna framdragna förhållandet, att just de ärftliga fallen av sinnesslöhet oftast torde finnas, ej bland idioterna och de imbecilla, utan bland dem som befinna sig utanför anstalterna och därför nu ha en av varken förnuftet eller samhället reglerad fortplantningsfrihet.

Samhället är dessutom rent ekonomiskt intresserat i en inskränkning i dessa de lindrigt sinnesslöas fortplantningsfrihet. Åter och åter träffa vi t.ex. på stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer. Att ett antal dylika individer hindras att komma till världen medför alltså i och för sig en betydande social lättnad, alldeles oavsett vilken verkan på befolkningsstockens framtida kvalitet en sådan inskränkning kan tänkas medföra.” (sid 223)

Avslutningsvis fastslår de:
Men det större socialpolitiska problemet gäller ej dessa svårartade fall av defekta individer. Problemet gäller, som här flera gånger framhävts, alla de icke fullt toppvärdiga individer, som under moderna förhållanden ha svårt att klara sin existens
/…/
Genom att blott nödtorftigt sörja för deras uppehälle medelst ekonomiska understöd vinna vi ej stort; därom torde nu alla vara ense. Mycket viktigare är det då att bringa dem in i lämpligt produktivt arbete. Se vi problemet från profylaktisk synpunkt ha vi emellertid i första hand att lita till en förbättrad hälsovård och uppfostran.
” (sid 225)

Summering

Detta inlägg är förmodligen redan så långt att mycket få av mina eventuella läsare tagit sig ända hit. Summeringen får därför anstå till nästa inlägg. Redan nu vill jag dock meddela att jag anser att Myrdals varken var rasister eller rasbiologer. Vad de, enligt min mening, istället var skyldiga till får de eventuella läsarna reda på nästa gång.

Fotnot: Sidhänvisningarna avser första upplagan av Kris i befolkningsfrågan, utgiven på Albert Bonniers Förlag år 1934.