Litterär lördag III

Jag fick en förfrågan/order från Erik på Nyliberalism for dummies att svara på ett par bokfrågor. Det får bli veckans litterära lördag:

Antal böcker jag äger

Runt 240 inbundna, skönlitterära böcker, ca 140 fack- och populär-vetenskapliga böcker i skilda ämnen, ungefär 60 ord- och uppslagsböcker (fast då räknar jag de 32 delarna i Svensk Uppslagsbok var för sig). Därtill kommer gissningsvis något 100-tal pocketböcker, mest science fiction. Jag har också lite kuriosa som inte ryms inom någon kategori, till exempel en inbunden ärgång av Stockholms-Posten från 1805.

Senaste boken jag köpte

Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith i pocketutgåva. I min boklista fick den detta korta omnämnande:
Kriminalberätelser med kvinnlig privatdetektiv i Botswana i huvudrollen. Bra och lättläst.”

Senaste boken jag läste

Försvinnarna av Jerker Virdborg. Så här beskrev jag den i min boklista:
Inte i närheten av Svart Krabba, Virdborgs förra bok. Virdborgs berättarteknik – bla att beskriva något som kunde vara det svenska samhället, men som ändå inte är det och att lämna stora tomrum i teckningen av tid och plats – som fungerade strålande i Svart Krabba känns nu mest som en tröttsam upprepning. Virdborg tycks redan i sin tredje bok ha hamnat i en stilfälla.”

Fem böcker som betyder mycket för mig

Vintergatans son av Robert A Heinlein. Betyder kanske inte så mycket idag, men det var den som gjorde att jag som 10-11 åring upptäckte science fiction. För mig illustrerar den fortfarande begreppet ”sense of wonder”.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez. Höjdpunkten i García Márquez’ författarskap. Jag kunde inte lägga den ifrån mig när jag läste den första gången, minns att jag bl.a. läste den stående i en fullsatt spårvagn som skakade fram genom centrala Göteborg.

Drömspår av Bruce Chatwin. I Drömspår och flera andra böcker driver Chatwin sin tes om nomadlivet som människans naturliga livsstil. Han var en fantastisk reseskildrare som tyvärr dog alltför tidigt.

Märk världen av Tor Nørretranders. En fängslande bok om vetenskap och intuition som jag skrivit om tidigareförvetet.

Stil, stilistik och stilanalys av Peter Cassirer. Återvänder ofta till avsnittet om argumentationsanalys när jag tar mig an fånig eller tveksam argumentation.

Be fem personer själv skriva om sina böcker

Jag vet inte om någon av nedanstående bloggare är särskilt road ”quizzes” eller kedjebrev, men jag hoppas att de ändå tar sig tid att besvara frågorna. Jag tycker att det skulle vara mycket intressant att ta del av svaren från:

Bengt ONär jag ändå har ordet

BodilUnder pausträdet

AgnesNotiser från en ö

MatsKlocklös i Tiden

MalcolmFramsidan (En nyupptäckt, potentiell bloggfavorit)

Update kl 19:45: Jag har tidigare skrivit om varför mitt bokinnehav är relativt begränsat.

Update 050602: Bengt O och Malcolm har svarat i kommentarerna till detta inlägg, Agnes och Mats har svarat på sina bloggar. Bodil har svarat både i kommentarerna och på sin blogg.

Jag tvivlar på bloggingen

Bloggar och bloggande har under april och maj fått något av ett massmedialt genombrott. Inslagen i press, radio och teve har varit många. Fler än jag kan hålla räkningen på och för många för att länka till.

Journalister börjar blogga i tjänsten och politiker skaffar sig personliga bloggar. Båda företeelserna är tämligen ointressanta, enligt min mening.

Jorun har redan ifrågasatt varför man ska läsa journalisternas kladdpapper. Till skillnad från Jorun har jag inte svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om journalisters ”tjänstebloggar”. Varför ska jag läsa deras kladdpapper när deras seriösa och genomarbetade artiklarna håller så låg kvalitet?

Alla svenska politiker tillhör något parti och bekänner sig till ett partiprogram, det finns inga oberoende kandidater i våra folkvalda församlingar. Med partimedlemskapet följer ett åsiktspaket som politikerna är ålagda att torgföra i alla sammanhang. Det finns helt enkelt inget utrymme för enskilda politiker att tänka självständigt. I den mån det förekommer någon idédebatt förs den internt i partierna, inte i dialog med väljarna. Att ta del av prefabricerade åsikter i snuttifierad form på en blogg – även om de emellanåt kan vara slagkraftigt formulerade – tillför i alla fall inte mig någonting. Bloggar är en ny kanal för politikerna, men innebär inget nytt i övrigt.

Den 28 maj är det dags för Bloggforum 2.0. På Bloggforums hemsida konstateras att ”Svenska bloggar håller på att bli folkliga”. Det är en av orsakerna till att jag inte tror att bloggar kommer att få någon framträdande plats i medielandskapet inom överskådlig tid. För två år sedan var jag övertygad om att en snabb bloggtillväxt skulle leda till många intressanta röster skulle kunna göra sig hörda. Det jag då inte insåg var att när allt fler börjar blogga blir Sturgeons lag tillämpbar på den svenska bloggosfären. Lagen har sitt namn efter science fiction-författaren Theodore Sturgeon som sade:

Ninety percent of all science fiction is crud; but, on the other hand, ninety percent of everything is crud!

Själv är jag inte lika hård i mina omdömen som Sturgeon utan nöjer mig med att konstatera att 90% av alla svenska bloggar är ointressanta, precis som 90% av allt annat (inom media och litteratur). Det är svårt att i den stora mängden bloggar hitta de få som är intressanta, som har en egen röst.

Vän av ordning frågar sig kanske varför jag – som är så tveksam till bloggingens betydelse och som förkastar bloggande journalister, politiker och 90% av gräsrotsbloggarna – själv fortsätter att blogga?. Svaret är enkelt – att media och många medbloggare starkt överdriver bloggandets betydelse betyder ju inte att det det är meningslöst att blogga. Jag skriver hellre för 50 läsare som bryr sig och reflekterar över det jag skrivit än 1 000 som slöläser utan engagemang.

Som alltid är jag villig att ompröva min uppfattning om någon kan övertyga mig att jag har fel. Jag har varit skeptisk till kommentarer, rss-feeds och trackbacks, men idag är förvetet utrustat med alla tre funktionerna. Bloggare som är intresserade av att medverka i ett försök att överbevisa mig är välkomna att kontakta mig på min mailadress.

Men till dess att jag meddelar något annat kvarstår mina tvivel på bloggingen.

Det här inlägget skulle postats redan igår, men på grund av strul med webbhotellet eller Blogger, ovisst vilket, fungerade det inte. Jag har därför uppdaterat indexsidan direkt, utan hjälp av Blogger. Inlägget saknar därför permalänkar och kommentarer och syns inte heller på arkivsidan för maj. Så snart webbhotellets och/eller Bloggers ftp-tjänst fungerar som den/de ska kommer inlägget att ersättas med ett permanent dito (med möjlighet att kommentera osv).

Litterär lördag II

Förra lördagen arrangerade jag en litterär frågesport här på förvetet. Rätt svar var romantrilogin Dalen, Fälten och Skogen av Stig Strömholm. Två personer lyckades komma fram till rätt svar – Bodil med hjälp av lite ”tjyvgoogling” och Jonas enbart med hjälp av ledtrådarna i kommentarerna till inlägget.

Stig Strömholm är en fascinerande person. Han är en av de lyckligt lottade som kombinerar en fantastisk begåvning med en, tycks det, obegränsad arbetskapacitet. Hans produktivitet och lärdom är imponerande, vid 74 års ålder är han fortfarande i full verksamhet.

Stig Strömholm debuterade som skönlitterär författare 1975 med Dalen, första delen i trilogin om den romerske ädlingen T. Parridius Gratus.

Dalen utspelar sig under 12 dagar våren 451. Handlingen skulle kunna vara hämtad ur en klassisk äventyrsroman – ung hjälte får problem, reder ut dem, får ännu värre problem, tar sig igenom dem och rider, sargad men stärkt, mot en oviss framtid (i nästa del). Det som skiljer Dalen från mönstret är att handlingen interfolieras av filosofiska resonemang om kultur, makt och rätt (märkligt nog utan att det blir störande).

I andra delen, Fälten, får Parridius möjlighet att studera makten på nära håll och dessutom delta i det avgörande slaget mot hunnerna på de kataluniska fälten. I Fälten koncentreras de filosofiska diskussionerna till hur makt kan förvärvas, behållas och utövas samt maktens mål och mening.

Berättelsen i den tredje delen – Skogen – tar sin början 12 år efter händelserna i Dalen och Fälten och sträcker sig fram till Parridius sista dagar i början av 500-talet. Han blir rådgivare till en gallisk småkung, men förråder denne på det personliga planet och gör därefter en närmast ofrivillig karriär inom klosterväsendet. Efter att i de två första delarna ha studerat och diskuterat makt får Parridius i Skogen utöva makt, såväl indirekt som direkt.

De kortfattade referaten ger naturligtvis inte de rika berättelserna och Strömholms berättarkonst rättvisa. De innehåller mycket mer och har en egen lätt vemodig ton som kommer av – som jag tolkar det – författarens insikt i att det även för den bäste är näst intill omöjligt att leva ett liv utan att någon gång bryta mot de etiska och moraliska grundstenar som ett civiliserat samhälle vilar på. Emellanåt låter Strömholm en nutida, allvetande berättare bryta in i berättelsen för att lägga tillrätta, förklara det historiska skeendet eller tillkännage att det just lästa vsnittet är en rekonstruktion av händelserna baserad på (den fiktiva) levnadsteckningen Vita Parridii Gratii av den trogne, men träaktige, hävdatecknaren Remigius av Metz. Ett berättargrepp som fungerar mycket väl.

Som all god litteratur ger trilogin upphov till tankar om vår egen tid och vårt samhälle. Strömholm skildrar ett samhälle som likt vårt eget befinner sig i en brytningstid. De gamla recepten fungerar inte längre, makthavarna har tappat kontrollen och vill helst av allt återvända till en tidigare guldålder. Parridius’ farbror och förmyndare som har valt att gömma sig för samhällsförändringarna, att iaktta utan att ta del, skildras så här:

Jag tror inte att någon kan ha haft större nöje av skalderna eller bättre känna de goda författarna än Parridius Avitus, och han ägnar också all sin tid åt läsning. Han har sagt mig att sedan många år är sysselsatt med en omfattande kommentar till Maros episka dikter.”

När jag läser om denne antike litteraturvetare är det inte utan att mina tankar går till dagens dito.

Jag kan rekommendera de av mina eventuella läsare som till äventyrs inte läst Dalen, Fälten och Skogen att göra det. Hela serien finns för tillfället att köpa hos Aristippos Antikvariat för endast 350 kronor [Update 050530: Inte längre, Agnes har köpt dem] (hittat via antikvariat.net). Och så finns det ju bibliotek…

Forskning och… framsteg?

I inlägget Reservdelsmänniskan skriver Jorun på Life de Luxe om ”räddarbäbisar”. Den fråga som uttrycks i Joruns inlägg är vad man ska säga till ”hjältebarnet” efter ”utfört uppdrag”, men inlägget väcker också många andra frågor.

På vägen till arbetet i morse hörde jag på Vetenskapsradion om stamcellsforskning som tänjer på gränsen mellan människa och djur. Även det ett tankeväckande inslag.

Det Jorun beskriver kan ses som steg ett på aningslöshetens väg, steg två är redan på väg att tas av Ali Brivanlou (från inslaget i Vetenskapsradion) och hans gelikar. Redan vid första steget börjar människovärdet att luckras upp och bli ett allt mer diffust begrepp. Torbjörn Tännsjö ser givetvis inte detta som ett problem, men det kan kanske ursäktas att undertecknad, som inte är professor i utilitarism praktisk filosofi, blir litet fundersam.

Hur det kan bli efter ytterligare några steg på vägen beskrevs redan 1970 av den danske författaren Niels E. Nielsen i science fiction-romanen Härskarna (på svenska 1976). Han tecknar en värld där genmanipulerade varelser med mänskligt intellekt och mänskliga känslor används som organbanker, som försöksdjur, som besättningar på uppdrag som är alltför farliga eller påfrestande för ”riktiga” människor och som levande konstföremål. Det är, som jag minns den, en poetisk och gripande berättelse om hur dessa varelser slutligen gör uppror mot sina härskare.

Inte så konstigt

Efter VM-semifinalen mellan Sverige och Tjeckien igår slog jag över till SVT:s temakväll Medierna och rättvisan. Jag hamnade i debatten som följde på dramadokumentären Styckmordet.

Media representerades av Lars Borgnäs och Jan Guillou, i var sin ringhörna. Båda är exempel på min länge närda misstanke att många journalister förväxlar tendentiös och undersökande journalistik. Borgnäs är det genom sin praktiska gärning med sina märkliga reportage. Gulliou blev det igår genom att sga något i stil med att dokumentären var ett exempel på undersökande journalistik därför att det var ”första gången någon i media ställde sig på allmänläkarens och obducentens sida”.

Rättvisans representanter i debatten var Agneta Blidberg, överåklagare i Stockholm och Ulla Nilsson, domare i Malmö. De pekade på medias ansvar, till exempel i det aktuella fallet där media referar till det som ett styckmord, trots att inget mord är bevisat. Om jag minns rätt var de båda ense om att media vanligtvis skildrar domar på ett mycket vinklat sätt.

Ulla Nilson var till och med tveksam till om journalister läser domskälen. På en direkt fråga från programledaren Christoffer Barnekow svarade hon – ”Nej, då blir det för svårt”. Hon har förmodligen rätt och jag tror att jag vet varför:

Domar är ju inte skrivna för att strykas bakifrån!

Litterär lördag

Inspirerad av Blind Hönas lingvistiska lördagar utropar jag dagen till en litterär lördag. Den följs eventuellt av fler. Första inslaget utgörs av en litterär frågesport, i stil med de som nyligen gått av stapeln på Notiser från en ö, Arons blog och När jag ändå har ordet.

  ‘Hälsa dryaderna’, ropade den gråhårige mannen efter honom. ‘Och reta inte Pan!’
  Pojken höjde handen till hälsning och satte sin lilla ljusbruna häst i trav nedför vägen. Vid brunnen svängde han av åt vänster, längs fästigen som slingrade upp mot kullarna.

Jag är osäker på hur mycket ledtrådar jag ska lämna. Författaren är svensk och nog mer känd för sin akademiska än sin litterära gärning. Verket är knappast någon klassiker även om jag anser att det borde vara det. Fler ledtrådar lämnas i kommentarerna om det behövs.