Liten, men god nyhet

Ekot har idag ägnat mycket av sin sändningstid åt något som redaktionen verkar uppfatta som en nyhet – sjukskrivna kan tvingas byta jobb!

Det är i själva verket ingen nyhet alls. Att Eko-redaktionen presenterar det hela som en nyhet beror sannolikt på att de delat den allmänt utbredda vanföreställningen att det inte går att säga upp en anställd på grund av sjukdom.

Det gör det visst! Visserligen är sjukdomen i sig inte saklig grund för uppsägning, men:

Om den anställdes arbetsförmåga på grund av sjukdomen är stadigvarande och väsentligt nedsatt kan dock uppsägning ske. En avgörande omständighet vid den rättsliga bedömningen av om en uppsägning på grund av sjukdom är sakligt grundad eller inte är frågan om arbetsgivaren har fullgjort sitt rehabiliteringsansvar. Har de åtgärder som omfattas av rehabiliteringsansvaret prövats utan att den anställde kan återgå i arbete hos arbetsgivaren så föreligger det enligt Arbetsdomstolens praxis grund för uppsägning. I denna situation har det med andra ord blivit klarlagt att förmågan att arbeta hos arbetsgivaren är stadigvarande och väsentligt nedsatt.” [pdf]

Det som är nytt i sammanhanget förefaller att vara att Försäkringskassan kommer att inta en något annan roll i rehabiliteringsprocessen än hittills. Något förenklat kan man säga att Försäkringskassan har sett som sin uppgift att till varje pris se till att den anställde återgår i arbete hos arbetsgivaren, ofta genom upprepade arbetsprövningar. Det har lett till att rehabprocessen blir utdragen och plågsam för den anställde som gång på gång får sitt hopp om återgång i arbete väckt och krossat. Eftersom det handlar om långtidssjukskrivna personer har detta arbetssätt medfört onödigt höga sjukpenningkostnader.

Försäkringskassan verkar nu ha bestämt sig för att vara mer aktiv för att minska de skenande kostnaderna i sjukförsäkringssystemet. Det är knappast någon tvekan om att det är statsfinansiella skäl som ligger till grund för Försäkringskassans ändrade inställning. En positiv bieffekt är att processen därmed kommer att bli snabbare och mindre plågsam för den sjuke.

Som så ofta kommer det att visa sig att det ”ekonomistiska” synsättet faktiskt är bättre ur ett mänskligt perspektiv än oreflekterad och ofokuserad välvilja.

Oväntat erkännande

Under dagen har nyhetssändningar i radio och teve varit fyllda av referat och kommentarer till president Bush’s Iraktal. I skrivande stund är Dick Erixon den ende bloggaren på den nyliberala/neokonservativa sidan som jag sett kommentera talet. De övriga, vanligtvis trogna Bush-försvararna, i sällskapet som fyller varandras bloggrullar tiger som muren.

Inte ens Dick är sitt vanliga devota jag. Det enda han har att komma med är ett citat från Andrew Sullivan och några tämligen uddlösa retoriska frågor.

Kan det vara för att de inte vill dra någon uppmärksamhet till talet? Bush vidgår ju indirekt att fattigdom och hopplöshet är en grogrund för terrorism:

And when the Middle East grows in democracy and prosperity and hope, the terrorists will lose their sponsors, lose their recruits, and lose their hopes for turning that region into a base for attacks on America and our allies around the world.”

Det är ju en tes som brukar avvisas i högljudda och aggressiva ordalag i den nyliberala/neokonservativa ekokammaren.

Fulle Palmlöf

Igår och idag har förvetet haft ett stort antal besökare som hamnat här efter att ha googlat på ”Olle Palmlöf”. Så småningom visade det sig att han varit ute och kört på fyllan.

Palmlöf har i en tyvärr inte längre länkbar intervju i nättidskriften Epigon sagt att han kan tänka sig att skämta om det mesta, t.ex Göteborgsbranden:

Det första som dök upp där var att man skulle köra en travesti på Burger King: ‘grillat e godast bara på Hisingen’.

Palmlöf uppfattas av många som satiriker och han har i en annan intervju intygat hur mycket ironin betyder för honom. Så nu väntar vi på självironiska – och gärna grovt satiriska – uttalanden med udden riktad mot den egna personen från Palmlöf.

Om han har svårt att komma loss så får han lite hjälp på traven här:

Jag gillar att jobba, dansa med mina barn och att hålla mig från att dricka vatten en hel benhård squashmatch och därefter dricka grogg i bastun… och sen ta bilen hem.

Jag är värd att bli uthängd. Det är skönt.

Det är klart att jag ska få ha kvar körkortet, jag skäms ju!!!

Det är så klart skämmigt att jag körde full, men min pappa var i alla fall inte nazist!

Det var väl inte så farligt, jag hade ju lämnat kvar ungarna på festen!

Litterär lördag IV

I början av åttiotalet påbörjade jag en 20-poängskurs i Praktisk svenska. Kursen leddes av en prästdotter som transformerat uppväxtens lutheranism till en benhård feminism av ROKS-karaktär, parad med en frasbemängd politisk radikalism. (Den religiösa bakgrunden var för övrigt inte ovanlig bland den tidens kateder- och skrivbordsrevolutionärer, som påfallande ofta hade statlig lönegradsplacering och reglerad befordringsgång.) Vårt ogillande var, som jag minns det, ömsesidigt. Men det är inte detta som inlägget ska handla om.

Det ska istället handla om hur min bild av Lars Gustafsson som person, inte som författare, för evigt påverkats av erfarenheterna från kursen.

Kursen byggde byggde till stor del på grupparbeten. Ett ganska tidigt sådant handlade om gruppspråk. En av grupperna tolkade uppgiften ganska fritt. En eller flera av medlemmarna i gruppen hade uppenbarligen blivit starkt berörda av Lars Gustafssons diktsamling Artesiska brunnar, cartesianska drömmar som kommit ut något år tidigare. Dikten Elegi över en död labrador hade gjort extra djupt intryck på gruppen som tog sig för att som sitt grupparbete skriva hundens svar till Lars Gustafsson. Nedan följer tre utdrag ur Gustafssons dikt samt hundens svar. De som har tillgång till diktsamlingen uppmanas att läsa hela elegin för att fullt ut uppskatta hundens svar.

(Elegi över en död labrador)

/—/ Vår vänskap
var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två olika världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter. /—/

Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov,
säker på att förr eller senare måste den komma,
som skulle öppna dörren. Du hade rätt.
Jag hade fel. Jag frågar mig nu, när denna
långa stumma vänskap är förbi för alltid,
om det möjligtvis fanns något jag kunde
som imponerade på dig. Din fasta övertygelse
om att det var jag som framkallade åskvädren
räknas inte. Den var ett misstag. Jag tror
att min trosvisshet om att bollen fanns,
också när den låg dold bakom soffan,
på något sätt gav dig en aning om min värld.

/—/ Du var en fråga,
riktad till en annan fråga bara,
och ingendera hade den andras svar.


Hundens svar till Lars

Varför är du rädd att dö, Lasse?
Naturen räds inte. Den vet.
Du har alltid kämpat emot din förgänglighet.
är du inte en del av naturen?

– Känn vad det luktar gott , Lasse
Dina bokstäver ger dig inte evigt liv.
De hindrar dig från att leva – nu!

Du läste aldrig månen, Lars.
Tror du att själen finns inom dig?
Vi lever bägge i paradiset.
Fast du inte märker det.

Stängda dörrar måste inte öppnas.
Lägg dig ner och vänta.
Det du söker kanske finns på denna sida.

Lär dig att leva med det dolda.
åskan är dold bortom bergen
och bollen bakom soffan.

Varför visslar du mig tillbaka,
när jag vill visa dig vägen?
Men alltid kommer jag tillbaka.
Det är människan inom mig.

av Annette N, Osborn B, Ted G och Marie A

Alla, såväl lärare som elever, tyckte att det hela var styvt ihopkommet och lade en ny dimension till Gustafssons dikt. Läraren skrev ett brev, i institutionens namn, till Gustafsson och bifogade gruppens arbete. Med förväntan såg vi fram emot en respons från Gustafsson, det hade man fått i motsvarande situation från andra författare. Månaderna gick men något svar kom aldrig.

ända sedan dess har jag uppfattat Lars Gustafsson som en fjär och i stort sett humorbefriad person. Men jag kanske gör honom orättvisa, kanske kom brevet aldrig fram, kanske var han så överhopad med post att brevet drunknade i mängden, kanske hade han något annat fullgott skäl att inte svara.

PS. Om Gustafssons författarskap har jag däremot en mycket positiv uppfattning, även om jag inte kan låta bli att litet småelakt konstatera att det inte är alla förunnat att skriva bra science fiction-berättelser.

Bloggosfäriskt

I flera tidigare inlägg har jag klagat på den låga kvaliteten på dagspressen i allmänhet och kvällspressen i synnerhet. Mina eventuella läsare kan därför kanske lockas att tro att jag ser bloggar som ett alternativ till traditionell media. Det är fel.

Mitt eget bloggande – och, efter vad jag förstår, de flesta andras – förutsätter tillgång till main stream-media. Den professionella orga-nisation som en tidningsredaktion trots allt är och de strukturer som byggts upp för och av den traditionella nyhetsförmedlingen kan inte ersättas av aldrig så många bloggare. Bloggar är ett komplement till traditionell media, inte en ersättning.

Och nu något helt annat!

I ett tidigare inlägg menade jag att högst 10 procent av bloggarna är intressanta för mig. När svenska webbbloggar börjar räknas i tusental blir det svårt att hitta de verkligt intressanta bloggarna. Jag önskar mig därför en komplettering av tjänsterna på Var är du? och nyligen.se som skulle göra det möjligt att välja bort bloggar man inte är intresserad av. På saligen avsomnade(?) weblogs.se kunde man välja att bara se sina favoriter. Nackdelen med det var att då missade man alla nytillkomna bloggar. Med min idé har man kvar möjligheten att hitta nya, intressanta bloggar samtidigt som man slipper man att distraheras av bloggar som man glömt att man redan vägt och befunnit för lätta. Så, fram för mer diskriminering i bloggvärlden!

Detta sagt lovar jag att jag ska försöka att hålla mig ifrån bloggosfäriska skriverier ett tag.