Galaxy nr 11

Omslag Galaxy nr 11Det har gått över ett år sedan jag senast presenterade ett nummer av svenska Galaxy här på förvetet. Nu är det i alla fall dags igen. (Klicka på bilden om du vill se en större version av omslaget.)

Nummer elva från juli 1959 innehåller noveller av kända namn såsom Robert A. Heinlein, James E. Gunn, Isaac Asimov och Fredric Brown, se innehållsförteckningen. Tyvärr är det bara Fredric Browns bidrag, en tidsreseparadox i miniatyr, som kan sägas hålla måttet. Heinleins, Gunns och Asimovs alster kan inte uppfattas som annat än ungdomssynder, långt från deras senare mästerskap.

Den på 50- och 60-talet mycket uppskattade deckarförfattaren Vic Suneson (pseudonym för Sune Lundqvist) bidrar med en kort ”efter katastrofen”-historia som man önskar att han avhållit sig ifrån.

Jag, en avart

Man kan tycka att Thomas von Vegesack, mångårig ordförande i Svenska PEN, borde välkommna bloggarna:

PEN stödjer grundtanken om fri spridning av tankar och åsikter inom och mellan alla länder, och medlemmarna förbinder sig att motarbeta varje slag av inskränkning av yttrandefriheten i det land och det samhälle där de verkar. PEN hävdar principen om pressfrihet och motsätter sig censur i fredstid. PEN anser att världens nödvändiga framåtskridande mot en mer utvecklad politisk och ekonomisk ordning ofrånkomligen kräver friheten att kritisera regeringar, förvaltningar och institutioner.”

I stället verkar han, utan undantag, jämställa dem med de värsta avarterna inom pressen:

… eftersom frihet förutsätter frivillig återhållsamhet, förbinder sig medlemmarna att motarbeta sådana avarter hos den fria pressen som lögnaktiga offentliggöranden, avsiktlig bedräglighet och faktförvräng-ningar i politiskt eller personligt syfte.

För hans kollektiva nedvärdering av bloggarna i DN-artikeln från den 2/7 görs naturligtvis uteslutande av omsorg av det fria ordet. Det vill säga det ”rätta” fria ordet, det som trycks i papperstidningar. Alla eventuella överensstämmelser mellan von Vegesacks kritik av bloggarna och överhetens kritik av den framväxande fria pressen vid 1800-talets mitt är självfallet helt och hållet slumpmässiga.