Sjukt dåligt

Företagarna har presenterat en rapport [pdf] om hur småföretagen hanterar medfinansieringen av sjufrånvaron. Rapporten har uppmärksammats i dagens DN. Den har också refererats på flera andra håll i media. Min första reaktion var att rapporten var befriande kort och koncis, men efter att ha granskat rapporten har jag funnit att den är lika usel som kort.

Alla resultat i rapporten redovisas i diagramform med ytterst få preciserade siffervärden. De flesta procentsatser som jag använder i det följande är därför uppskattningar baserade på diagrammen.

Enligt Företagarna har man tillfrågat 4 551 i storleken 1-49 anställda. Av dessa har 7%, dvs 320 företag, någon långtidssjukskriven anställd. Det är rimligtvis dessa ca 320 företag som svarat frågorna om hur man hanterar medfinansieringen. I så fall är underlaget för undersökningen skäligen tunt. Har man däremot ställt frågorna till samtliga företag så är en överväldigande del av svaren hypotetiska.

Företagarna påstår att deras undersökning framförallt visar att många arbetsgivare undviker medfinansiering genom att anställda får sluta. Vad jag kan se är det en sned vinkling av undersökningsresultatet. Företag kan, för att använda Företagarnas språkbruk, undvidka medfinansiering på tre sätt: genom att den anställde återgår i arbete (på hel- eller deltid), genom att den anställde får rehabiliteringsersättning från Försäkringskassan eller genom att säga upp den anställde. Undersökningen visar att 31% undviker medfinansiering genom de två första alternativen mot 21% som använder det tredje alternativet; uppsägning. Det är alltså betydligt vanligare med åtgärder för att få tillbaka den anställde i arbete än med uppsägning.

31% av företagen har sagt att man inte kan undvika medfinansiering. Av dessa har 66% motiverat varför de inte kan undvika medfinansiering. 47% angivit att det beror på att den anställde är alltför sjuk, 12% har svarat att man får för dålig hjälp från Försäkringskassan, 4% att den anställde inte vill tillbaka och 3% att man saknar kunskap att hantera rehabilitering. Det framgår inte varför återstående 34% tror att man inte kan undvika medfinansiering.

Företagarna påstår att det är ett slående resultat av deras undersökning att många anställda kommer att sägas upp från sina anställningar som en följd av medfinansieringsreformen. Enligt min uppfattning är detta ett överdrivet hot och baserat på ett osäkert underlag. För övrigt är det inte alls säkert att det är negativt att en person som är för sjuk för att klara ett arbete hos sin nuvarande arbetsgivare blir uppsagd, därmed får h_n tillgång till samhällets samlade resurser för att hitta ett arbete som h_n har förutsättningar att klara. Men det är en helt annan debatt.

Hur har då Företagarna vågat ge ut och dessutom kunnat få ett så okritiskt mottagande av en så tendetiös undersökning? Tja, förmodligen i den trygga fövissningen att de flesta journalister är både okunniga och lata.

Varför jag kommer fortsätta att blogga

Jag kommer att fortsätta att blogga därför att jag är professionell. Det vill säga på något helt annat än att skriva om politik, samhälle och kultur.

Det är just det som är poängen. Jag får inte betalt för att skriva. Därmed behöver jag inte gå i någons ledband. Jag väljer mina ämnen själv. Jag styrs inte av någon redaktör, jag behöver inte följa någon partilinje och jag har ingen press på mig att producera en viss mängd text per tidsenhet. Denna obundenhet är en förutsättning för att jag ska blogga. Jag inbillar mig till och med att den tillför något (fråga mig bara inte vad) som saknas hos de flesta professionella skribenter.

Så jag kommer att fortsätta att blogga trots den bloggleda jag känt de senaste veckorna. Skälen till min bloggleda står dels att finna i att jag för tillfället har svårt att hitta något intressant att blogga om. De senaste tre åren har jag behandlat flera av mina favoritämnen, t.ex den svenska sjukvården, i så många inlägg att det känns som ”over-kill” med fler inlägg i samma ämne. Jag aspirerar inte på ordförandeposten i ”Monomana bloggares förening”, den finns det många andra goda kandidater till.

Dels beror min bloggleda på den standardsänkning som det publika genombrottet för bloggandet medfört. Invektiven haglar numera inte bara i kommentarerna hos de mest lästa bloggarna utan också i inläggen. Idiot är en vanligt förekommande benämning på meningsmotståndare. Det är inte bara ett omoget språkbruk utan också ett uttryck för en skev verklighetsuppfattning. De som använder dessa tillmälen tror uppenbarligen att intelligenta människor har mer ”rätt” i politiska/ideologiska frågor än dumma. Själva räknar de sig naturligtvis till de förra.

Enligt min erfarenhet är detta helt fel. Intelligenta människor hamnar ofta i politikens träskmarker därför att de använder sin intelligens för att övertyga sig själva om att deras stollerier är rationella och uttryck för något slags objektiv sanning. Ali Esbati, en uppenbart intelligent och välartikulerad person, bekräftar min uppfattning dagligdags. Å andra sidan stämmer beskrivningen inte alls på Dick Erixon.

En annan aspekt på bloggenombrottet är att det sedan i april/maj har varit svårt att hitta några nya, intressanta bloggar. De finns säkert, men de är svåra att upptäcka i flodvågen av mediokra och ofta kortlivade bloggar. Ett lysande undantag är Bodil Zalesky.

Något har dock bloggledan lättat eftersom Agnes/Jelena återupptagit bloggandet efter en alldeles för lång semester.

Så, jag kommer alltså att fortsätta att blogga, men det kommer även fortsättningsvis att vara ganska glest mellan inläggen. Det finns mycket som konkurrerar om den tillgängliga tiden för tillfället.

Utled

Jag hör till dem som hoppas på ett regimskifte efter valet nästa år. Sverige förtjänar något bättre än socialdemokraternas visionslösa mer-av-samma-politik.

Det är bara på ett område som det kan bli sämre med en borgerlig regering, nämligen utbildningsområdet. Problembeskrivningen och frågeställningarna i direktiven till den borgerliga arbetsgruppen Mer kunskap – en modern utbildningspolitik [pdf] kan jag, och säkert många med mig, i huvudsak ställa upp på. Det är inte där problemet ligger.

Nej, problemet är att arbetsgruppen leds av den svåruthärdliga floskelsprutan Jan Björklund. Därmed är utbildningsministerposten mer eller mindre vikt för honom vid en borgerlig valseger. Det vore en stor olycka för det svenska skolväsendet om denne pladdrande besserwisser skulle få ta hand om utbildningspolitiken. Efter att ha hört Björklund i otaliga nyhetsinslag och debattinlägg kan jag hans ytterst begränsade repertoar utantill: ”Prov, prov, betyg, prov, disciplin, betyg, betyg, prov, disciplin…”.

För att parafrasera en rabulist från sjuttiotalet (minns inte säkert vem, var det kanske Hillersberg?) – Det är inte folkpartiet jag vill åt, det är Jan Björklund personligen!

Dolda beslut

Studio Ett har i ett antal inslag denna och förra veckan granskat den svenska polisen.

I tisdagens inslag berättade en avhoppad polis om hur hans utredning som visade att sammanslagningen av kommunikations-centralerna i Stockholm till en enda länskommunikationscentral inte skulle ge de utlovade besparingarana togs emot av den högsta polisledningen i Stockholm. Han presentation mottogs med isande tystnad, inga frågor ställdes och utredningen begravdes någonstans djupt i arkiven.

Jag tyckte synd om honom. Han hade missförstått sitt uppdrag, han trodde att han skulle leverera en utredning när han i själva verket förväntades leverera ett önskat resultat. Han hade inte förstått hur beslutsfattande går till i den offentliga sektorn.

Där finns en synlig process som genomförs i utrednings-/projektform och som föreställs leda fram till till ett på objektiva och opartiska grunder fattat beslut. Men det finns också en dold beslutsprocess som föregår den offentliga och där besluten egentligen fattas. Den synliga processens roll är att bekräfta och motivera de lösningar som fastställts i den dolda beslutsprocessen. Nedanstående bild och citat som beskriver den dolda och den synliga beslutsprocessens förlopp är hämtade ur Bo Hedbergs bok Konsten att inflyta med undertiteln Handbok för ofullmäktiga.

Den dolda beslutsprocessen

Den dolda beslutsprocessen inleds med att någon (en chefsperson, stabsspecialist etc) tar ett maskerat initiativ. Man kastar ur sig en lös idé vid kaffepausen eller skriver ett litet PM till en inre krets. Därefter samlar man problem som passar för ända målet och börjar bygga upp en argumentation. Så småningom är det dags att lägga fram en ‘skiss’ och sammankalla till ett möte för att inleda den synliga beslutsprocessen.

I realiteten har förslagsställaren redan i detta läge en bestämd mening och en uppsättning starka argument som stöder beslutet, men förslaget i sammanträdet handlar om att man kanske borde utreda… I verkligheten finns det redan en grupp övertygade och starka uppbackare bakom förslaget, men i sammanträdet visar man ett öppet sinnelag. I den dolda beslutsprocessen har beslutet redan fattats. Den synliga beslutsprocessen legitimerar beslutet och genomför det. Sett från den synliga beslutsprocessens sida är förberedelserna bara lösa sonderingar. Allt står öppet. Detta är oftast en felaktig slutsats. I praktiken har beslutsbollen redan börjat rulla.”