Fånokraterna

För nästan precis tre år sedan tänkte jag skriva ett inlägg om en drygt etthundra år gammal bok som jag hade läst på sportlovet. Den hette Fånokraterna och var skriven av Axel Anders Barf och Johannes Nordgren. Även om tiden suddat ut alla spår efter dem så var författarna av allt att döma intellektuella giganter i 1880- och 1890-talets Sverige, åtminstone är det så de beskriver sig själva.

Barf och Nordgren driver tesen att de som lär sig behärska den nya telefåni-tekniken kommer att sluta sig samman i elitistiska nätverk. Genom att dela med sig av sina telefånnummer till varandra kan de upprätta så kallde telefånkedjor och snabbt sprida exklusiv information inom den egna kretsen, information som aldrig eller långt senare når de breda massorna som måste förlita sig på den redan föråldrade telegrafin. På bara några få år kommer en ny samhällsklass, fånokraterna, att växa fram.

Genom sitt informationsförsprång kommer fånokraterna att störta den rådande samhällsordningen. Eftersom populasen (författarnas benämning på alla som inte är fånokrater) inte bara saknar den exklusiva information som fånokraterna har tillgång till utan också saknar de senares begåvning kommer fånokraterna att tillskansa sig makten i stat och näringsliv. Och detta utan att någon märker det – såväl politiker som företagsledare kommer tro att de fortfarande har makten! Det kommer också allmänheten att tro, fast för att låna författarnas ord: ”Vad dessa kretiner tro är ju strängt taget utan varje betydelse!

Vi har ju alla sett hur rätt Barf och Nordgren fick. Med mitt inlägg ville jag återupprätta dessa av historien så orättvist bortglömda tänkare. Men så glömde jag bort dem.

Imorgon ska jag i alla fall komma ihåg att skriva om en aktuell företeelse, nämligen den så kallade Elit-listan och dess grundare.

Fotnot: Författarna använder sig genomgående av benämningen telefåni och fånokrater. De skriver i förordet till boken att självaste Fridtjuv Berg, efter att (genom en telefånkedja) ha fått höra om deras planer på en bok, ringt och sagt att de bör ”använda svensk stavning, eftersom det icke är av nöden att använda utrikiska uttryck när det finns en adekvat inhemsk vokabulär”.

Vad värre är

I förra veckan gick Marita Ulvskog till attack mot de svenska företagen för att de, som hon tror, avstår från att investera i Sverige för att missgynna regeringen inför valet i höst. Det hela ägnades en förströdd och kortvarig uppmärksamhet i media.

Ulvskogs baserar sin konspirationsterori på förhållandet att investeringsnivån i det svenska näringslivet är låg trots goda konjunkturer under flera år. Tyvärr är nog hennes tolkning fel.

Tyvärr, eftersom risken är stor att det är ett mycket allvarligare skeende vi bevittnar. En vanligtvis välunderrättad källa (med mycket god insikt svenskt näringsliv och som därför måste förbli anonym) tolkar utvecklingen som att man inom stora delar av industrin håller på att ”casha ut”. D.v.s. man utnyttjar redan gjorda investeringar maximalt och och låter bli att re- eller nyinvestera. På så vis får man urstarka kassaflöden och rekordvinster som man delar ut till ägarna och/eller investerar i ”tigerekonomier” där de långsiktiga förutsättningarna för industriell verksamhet är betydligt bättre än i Sverige.

Så för en gångs skull önskar jag att Marita Ulvskog har rätt.

En världsbild i en mening

I Göteborg hölls i dag rättegång mot nio föräldrar som ockuperat rektorernas arbetsrum i sina barns skola.

Fallet presenterades också i GP:s pappersupplaga i morse. Som vanligt var det inte sakfrågan jag fastnade för. Jag reagerade istället på en formulering i artikeln. Den tar inte rakt ut ställning för föräldrarna, men andas en klar sympati för dem.

Det okritiska redogörelsen för föräldrarnas argumentation inleds med detta stycke:

Av de nio åtalade är några lärare. Här finns också en statlig tjänsteman, en fritidspedagog, en sociolog, en journalist och en fotograf.

Vad vill artikelförfattaren säga med den till synes ovidkommande uppräkningen av de åtalades yrken?

Jo, han vill ge trovärdighet åt deras argumentation genom att visa de är välutbildade, engagerade och ansvarskännade medborgare som skolledning och politiker borde ha lyssnat på. De är minsann inte några metallarbetare, undersköterskor, arbetslösa eller annat ”riff-raff” som kan tänkas agera utifrån snävt egenintresse eller baserat på bristande förståelse för skolans verksamhet!

Ibland kan en enda mening avslöja en hel världsbild.

Onyttiga idioter

Vad ville Jyllands-Posten med publiceringen av de 12 karikatyrerna av Muhammed? Tänkte man sig att på så vis skapa respekt och förståelse för tryck- och yttrandefrihet i den muslimska världen?

Givetvis inte. Man ville håna och provocera i stort sett alla världens muslimer. Genom att utmåla Muhammed (i flera fall med klart rasistiska undertoner) som skenhelig, kvinnoförtryckande och blodtörstig förser man hans anhängare med samma egenskaper. Och just tryck- och yttrandefriheten gör att ingen kan hindra Jyllands-Posten att uttrycka sin generaliserande och fördomsfulla mening.

Men därmed är det också Jyllands-Posten som har ansvaret för publiceringen. Jyllands-Postens ansvarige utgivare är den som ska ta konsekvenserna av publiceringen, inte någon annan. Jag vet inte vad han ska göra för att ställa situationen till rätta, men det är ju inte heller mitt problem, det är hans.

”Nyttiga idioter” är ett uttryck som ibland tillskrivs Vladimir I. Lenin, ibland till Karl Radek. Det avser personer, ofta intellektuella, som medverkar i ett politiskt skeende utan att förstå vem eller vilka som egentligen tjänar på deras agerande. Vanligtvis är de välmenande idealister som manipuleras en av parterna i skeendet, därav benämningen ”nyttiga idioter”.

Det är nu dags att introducera begreppet ”onyttiga idioter”. Med ”onyttiga idioter” avser jag de publicister som i ett föregivet försvar av tryck- och yttrandefriheten återpublicerar karikatyrerna eller påstår att Jyllands-Posten och danskarna kämpar för vår frihet, mot islam.

De förtjänar benämningen ”onyttiga idioter” därför att ingen part i konflikten tjänar på deras agerande. Alla, inklusive de själva, förlorar på deras handlande. Tryck- och pressfriheten är inte, och har aldrig varit hotad, på grund av de muslimska protesterna. Återpubliceringarna, det högljutt uttrumpetade försvaret mot ett inbillat hot och de svepande generaliseringarna om islam och muslimer lär knappast öka förståelsen och respekten för tryck- och yttrandefrihet i den muslimska världen. Tvärtom kommer detta känslomässiga agerande utan eftertanke att skärpa motsättningarna.

Till gruppen ”onyttiga idioter” räknar jag ”självklart också däremot de mullor och imamer i den muslimska världen som låter sig utnyttjas av diverse krafter i en strid som går stick i stäv med deras egna intressen.

Om deonyttiga idioterna” på ömse sidor får hållas kommer situationen att oåterkalleligt gå överstyr.

Update 060206: Jag har omformulerat de två föregående styckena efter en kommentar från Emil.

40-månaders kris?

Den senaste veckan har jag migrerat alla gamla inlägg (äldre än 050619) från Blogger och hela kommenteringsfunktionen med alla kommentarer från Haloscan till WordPress. Den utlösande faktorn var ett irriterande fel hos Haloscan som gör att kommentarsräknaren inte fungerar på äldre inlägg. Det har jag svårt att acceptera eftersom jag, precis som Bengt O, anser att kommentarerna för det mesta är minst lika läsvärda som inlägget.

Jag är inte riktigt färdig med fintrimningen av bloggen ännu. Den närmaste tiden kommer jag att mixtra en del med templates för att få kommentarerna och arkivet att se ut och fungera på det sätt jag vill. Därefter planerar jag att uppgradera WordPress från version 1.5 till 2.0.1. En något riskabel uppgift eftersom jag inte riktigt har pejl på vilka filer som jag har modifierat.

Jag har dessutom börjat umgås med allvarliga tankar på att installera någon form av sidebar. Ända sedan jag började blogga i oktober 2002 har förvetet haft samma layout och sidindelning, så jag förstår om tankarna kan verka chockerande för mina eventuella läsare. Förmodligen är funderingarna tecken på en 40-månaderskris. En bloggandets ”mid-life crisis” där man brottas med de existensiella frågorna:

Är detta allt vad det blev av mitt bloggande?” och ”Du måste bryta upp ur din trista bloggrutin! Alla andra bloggare byter minsann layout flera gånger om året!

Medan jag skriver detta så slår det mig att jag kanske borde blogga i stället för att fippla med design och funktion. Det kan vara väl så effektivt för att komma åt bloggledan. Möjligen är också mina eventuella läsare mer intresserade av vad jag skriver än av ny layout och nya funktioner. Jag skulle kanske till och med kunna locka några nya läsare. Det tål att tänka på.