Salongen har öppnat!

För de eventuella läsare som inte redan upptäckt det kan jag berätta att Jelena och Bodil äntligen har öppnat sin litterära salong.

Jag skriver äntligen eftersom jag redan i december listade ut att nägot var på gång, men jag har inte vetat exakt vad. Jag har därför regelbundet besökt ingången till Salongen. Och se, igår var dörrarna uppslagna!

Min väntan blev rikligt belönad. Redan från start innehåller Salongen intressant och välskrivet material om europeisk litteratur som säkert kan ge upphov till tankeutbyte och intressanta samtal. Så här beskriver Jelena och Bodil vad de vill åstadkomma med Salongen:

Vi föreställer oss Salongen som en plats där vi och våra gäster möts över essäer och andra texter om europeisk litteratur, både nyutkommen och mera etablerad. Salongsgästerna inbjuds att dela med sig av sina tankar och reflektioner kring texterna. Vi vill odla det goda samtalet, den inspirerade dialogen. Och tittar vi utanför Salongens ”väggar” vill vi vara en drivkraft för en utveckling mot ett större intresse för och en mer omfattande utgivning av europeisk, främst icke-engelskspråkig litteratur i Sverige. Vi vill vara en inspirationskälla till en utveckling mot ett ur litterär synvinkel mera europeiskt Sverige.”

Jag är övertygad om att Jelenas och Bodils salong kommer att bli allt detta och mer därtill. Jag kommer definitivt att bli en av deras stamgäster. Hoppas att vi möts där!

Skuld

Vi möts ibland, men han ser mig aldrig.

Han ser sliten ut, linkar lite när han går.

Jag undrar om han har något arbete eller om han fortfarande är arbetslös, tio år efteråt.

Han var chef i första linjen. Stämningen i hans arbetsgrupp var urusel, det var ständiga bråk. Medarbetarna uppvaktade mig och avdelningschefen flera gånger, klagade på hans ledarskap.

Till slut, när gruppen inte längre löste sin uppgift, förflyttade vi honom till en annan del av företaget. Han blev av med chefsjobbet. Det tog honom hårt, han blev långtidssjukskriven. Chefsjobbet var hans stora triumf i livet, utgjorde en stor del av hans identitet. Han orkade inte komma tillbaka till företaget utan sade upp sig efter en tid.

I hans gamla arbetsgrupp blev det bara värre. Några mådde dåligt av sin seger över chefen. Det krigades inbördes i gruppen i ständigt skiftande allianser. Vi försökte medla, vi satte in en konsult – inget hjälpte.

Efter några veckor uppvaktades jag återigen av gruppen. Nu hade de hittat orsaken till sina problem. Det var en medarbetare som var alldeles omöjlig att ha att göra med och som terroriserade övriga i gruppen. Om vi bara flyttade på honom så skulle allt bli bra.

Vi splittrade omedelbart upp gruppen – fyra placerades i andra grupper, en sade upp sig, tre blev kvar men fick nya arbetskamrater och ny chef. Då blev det lugnt.

Vi möts ibland, men han ser mig aldrig.

Pseudoelit

Några ord om Elit-listan, mest för att jag lovat.

När jag för tre år sedan hade läst Nätokraterna av Alexander Bard och Jan Söderqvist var jag på väg att skriva ett satiriskt inlägg på förvetet (en längre och elakare version av föregående inlägg). Jag kom emellertid fram till att det var slöseri med tid och datorkraft att driva med författare som anser det vara en intellektuell bedrift att komma fram till det som är de bärande teserna i Nätokraterna:

1. Information är hårdvaluta i (morgon)dagens samhälle.
Som om den inte alltid varit det. Att ha tillgång till information och att ha förmåga att analysera den och att agera utifrån analysen har alltid varit av avgörande betydelse i kampen om makten i stat och näringsliv. Sannerligen den mest banala av insikter.

2. E-post kan användas för att distribuera information i kotterier av olika slag.
Om informationen är exklusiv och av vikt kan medlemmarna i dessa kotterier utnyttja den för att skaffa sig ett försprång framför dem som inte är medlemmar. Förmodligen den näst mest banala av alla insikter.

Det är medlemmarna i dessa kotterier som Bard och Söderqvist benämner nätokrater. Det är tydligt att författarna anser sig tillhöra den elit som nätokraterna utgör. Om jag minns rätt används Elit-listan som exempel på ett nätokratiskt sällskap. ”Avslöjandet” av listan var därför knappast någon journalistisk bragd.

I den debatt som svallat efter ”avslöjandet” har en del skribenter menat att den självförhärligande och gentemot utomstående föraktfulla beskrivningen av listan och dess medlemmar är ironiskt menad. Så är det nog inte, det mesta tyder på att medlemmarna verkligen uppfattar sig som någon form av elit.

Det gör t.ex Stig-Björn Ljunggren:

jag ser inget problem med elitism, jag har alltid förespråkat en ordning där folk får chansen att gradvis utvecklas, upplysas, upplyftas. jante och nivellering och normalisering tilltalar inte mig. jag är refraktär. och tror att den nya tekniken är en möjlighet att balansera etablissemanget, bryta de dominanta krafterna och få mer harmoni i maktutövningen – och det kräver att opportunism och populism hålls stången! och att de som skakat av sig hyperverkligheten har mer att säga!

Det framgår dock inte hur SBL anser att deltagande i Elit-listan bidrar till ovanstående. Att göra information exklusivt förbehållen ett kotteri och att föra debatt i slutna rum leder väl snarast i motsatt riktning?

Det var för övrigt intressant att se hur SBL under ganska lång tid försökte blanda bort korten genom att hävda att personer som inte läst Nätokraterna saknar förutsättningar att förstå vad Elit-listan egentligen handlar om. Han förminskade också dem som ifrågasatte om hans medlemsskap i listan var förenligt med hans roll som forskare och debattör genom att ömka dem för att de tror på allt som står i (kvälls)pressen.

För att summera: Benämningen Elit-listan och medlemmarnas syn på sig själva är ironisk och boken Nätokraterna ett stort skämt. Men i båda fallen är det helt oavsiktligt!