Inget jubileum

Jag är inte mycket för jubileer. Om jag hade varit det hade jag redan veckan före midsommar uppmärksammat att det var 30 år sedan jag upptäckte punken. Det var en lördag eftermiddag, en eller två veckor före midsommar, jag låg och slölyssnade på Discorama när Kaj Kindvall sade något i stil med ”Här kommer Let’s Dance med The Ramones som representerar en ny, hård och snabb musikstil som man i New York kallar för punk.”

De följande tre minuterna förändrade mitt liv. Även om det är en klyscha så träffade låten mig som ett slag i maggropen. Det jag föll för var inte det musikaliska raffinemanget utan energin och attityden som stod i skarp kontrast till den kraftlösa och introverta symfoniska rocken som dominerade musikscenen (vid sidan om den bpm-fixerade discon). Jag vill gärna tro att jag fortfarande har med mig en del av punkens attityd – misstro mot auktoriteter och frälsningsläror samt ett visst mått av egensinnighet och uppkäftighet.

Sedan rullade det på i ett par år. Den brittiska punken invaderade min skivsamling med bland andra The Sex Pistols, Graham Parker med kompbandet The Rumours, The Rockpile med Nick Lowe och Dave Edmunds, Ian Dury and The Blockheads, punkromantikern Wreckless Eric och Elvis Costello. Punk är inte något särskilt väldefinierat begrepp, de föregående är, med undantag för Sex Pistols, hämtade från två av mina äldsta punkalbum ”A Bunch of Stiffs” och ”Stiffs Live”, men flera av dem kan lika väl kategoriseras som pubrockare.

Kvinnor hade för övrigt en framträdande roll i många punkband, till exempel Poly Styrene i X-ray Specs, Fay Fife i skotska The Rezillos och Siouxsie Sioux i Siouxsie and The Banshees.

Övergången från punk till New Wave är flytande. The Jam var inget renodlat punkband även om de fortfarande på tredje albumet ”All Mod Cons” hade med en (i mitt tycke) renodlad punklåt som ” ‘A’ Bomb in Wardour Street”. XTC var redan i det självbenämnda debutalbumet från 1978 ett new wave-band. 1978-79 när punken började få ordentligt fäste i Sverige hade jag och mina kamrater definitivt lämnat punken för new wave och band som A Certain Ratio, Gang of Four och The B 52’s.