Urban, urbanare, kulturjournalist

ett inlägg om tv-serien DiplomaternaWeird Science länkar Kjell Häglund till en artikel av Björn Wiman på Expressen Kultur. I Wimans kria kan man läsa:

I gårdagens avsnitt redogör Klas Ljungberg – en av seriens två huvudpersoner – för den moderna diplomatins kärva villkor, i synnerhet i Afrika. Vi får veta att man i Ghana är duktiga på att slösa bort svenska biståndspengar men odugliga när det gäller att fylla på minibarerna på hotellrummen (”Mycket snack och lite hockey”). Sedan blir det dopp i poolen, high five och flatskratt. Bara tropikhatten saknas.”

I dag tycks det [UD] snarare ha förvandlats till ‘Departementet för lantliga ynglingars förkovrande i levande rasfördomar’.”

Man kan givetvis invända att de svullbukade sändebuden i Diplomaterna inte är de skarpaste knivarna i UD:s låda.”

Jag såg avsnittet igår kväll och kände inte riktigt igen det Wiman beskrev. så jag kontrollerade mina intryck genom att se om avsnittet i SVT Play och kom fram till följande:

1. På väg till studiebesök vid ett biståndsprojekt diskuteras ghananernas stategi för att få biståndspengar. Man konstaterar hur det går till och kommer fram till att en annan strategi skulle vara mer framgångsrik för att få biståndspengar från Sverige.

2. Av speakerrösten kan man möjligen få intrycket att Sverige lämnat bistånd till projektet. I bilresan efter studiebesöket görs det halvt frågande antagandet att Sverige nog inte lagt några pengar på det aktuella projektet. Den som gör det är Exportrådets representant, inte någon diplomat.

3. Den som använder uttrycket ”mycket snack och lite hockey” är återigen Exportrådets representant, inte någon diplomat. Man redogjorde visserligen för skillnaden i programmet, men det var ju långt, nästan 30 minuter, så Wiman får vara ursäktad för att han missade den upplysningen.

4. Ingen det svenska sällskapet påstår att biståndspengar har slösats bort. Man är dock skeptisk till det projekt man besökt. Detta är uppenbarligen uttryck för rasfördomar i Wimans värld.

5. Poängen i det inslag där Wiman hängt upp sig på att man konstaterade att minibaren inte var påfylld var att det oftast är logistik (i olika former) som krånglar till och t.o.m. kan stjälpa förhandlingar. Det visades på ett åskådligt sätt att det är en (förbisedd) del av yrkeskompetensen hos en diplomat att hantera sådan problem. Resonemanget gällde inte heller enbart Ghana eller Afrika utan var av generell karaktär.

6. Minibaren var bara en detalj i sammanhanget. Men den kanske är det viktigaste för Wiman när han är på resa? I så fall är det ju förståeligt att just den bristen gav det starkaste intrycket.

7. Oduglig är ett omdöme som får stå för helt och hållet för Wiman. Ingen, vare sig Ljungberg eller speakern, nedvärderade afrikaner, ghananer, eller ens hotellpersonalen på grund av strulet med rummet. Skildringen var också i övrigt rimligt objektiv.

 8. Wiman är uppörd över att det badas i pool, görs high five och gapskrattas. Vad i detta är i sig imperialistiskt eller kolonialistiskt (jmf ‘tropikhatten’)? Vad skulle Wiman själv göra om han hade några timmar ledigt i motsvarande situation? Att han aldrig, under några omständigheter, skulle göra high five eller skratta kan jag gott tro, men bada borde han väl ändå kunna tillåta sig?

 9. När Wiman riktigt vill svärta ned Hultgren tar han till det värsta epitet han kan tänka sig – lantlig! Det är klart att som centralfigur i den urbana, kulturella eliten i Stockholm, huvudstädernas motsvarighet till Säffle, har Wiman ett stort behov att distansera sig från lantliga drumlar som helt oförtjänt får röra sig ute i den stora världen. Och dessutom representera Sverige i sammanhang som Wiman aldrig kommer i närheten av.

10. Slutligen – att blanda in Ljungbergs fysionomi i sammanhanget säger mer om Wiman än om programmet, UD eller Ljungberg. Vad det säger skulle jag kunna orda mycket om, men jag avstår.

Efter den här genomgången undrar jag bara – Vems fördomar och förutfattade meningar speglar egentligen Wimans artikel?

Wimans artikel räckte uppenbarligen för att Häglund skulle överge sin tidigare inställning att ”det är kul att se detta väldigt typiska BBC-format – samtidsdokumentär med upplägget hos en kvalitetsdokusåpa – i en svensk produktion”. När Wiman beskriver det som utspelat sig i hans huvud, men som har mycket liten täckning i verkligheten, tycker Häglund genast att ”precis allting annat rörande denna serie känns meningslöst, för att inte säga korkat, att skriva”. Kritiskt, sjävständigt och välformulerat, eller hur? Snudd på essensen i modern journalistik.

Det är möjligt att Klas Lundgren och de övriga diplomater som skildras i serien inte är de skarpaste knivarna i UD:s låda. Wiman och Häglund hör dock till de vassaste knivarna i kulturjournalistlådan. Tyvärr.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *