Litterär lördag V

Under våren och försommaren gjorde jag fyra inlägg under den något pretentiösa rubriken Litterär lördag (I, II, III och IV).

Nu är det dags för omstart. Den här gången med en anspråkslös litterär frågesport. Ledtråden till den aktuella boken är ett kort ljudspår [real audio]. En stor del av utmaningen för eventuella deltagare ligger i att inte titta på mediespelaren under uppspel-ningen och att stänga ned den utan att fästa blicken på rutan med spårinformation.

Nästa lördag kommer jag, om allt går enligt planerna, att skriva en del om hur de stora skillnaderna mellan de två versionerna av berättelsen ökar behållningen av båda.

En blodig historia

I början av veckan gjorde Agnes på Notiser från en ö en lysande, kritisk granskning av Bo Cavefors artikel Terrorister?.

Cavefors artikel tar avstamp i den banalt självklara iakttagelsen att det är segrarna som skriver historien, men irrar sedan ut i något som är svårt att inte uppfatta som ett legitimerande av terrorism:

När en politisk, eller religiös, rörelse slåss från underläge, utan möjlighet att påverka den politiska, ekonomiska, sociala utvecklingen via reguljära kanaler (tala inte om press- och yttrandefrihet i tex Sverige, Tyskland, Italien – och Storbritannien – där mediekanalerna ägs av ett fåtal moguler, alla besjälade av samma politiska ideal), återstår bara två möjligheter: 1) att sätta skräck i de politiska makthavarna genom riktade aktioner mot enskilda individer, något som raf och de Röda Brigaderna använde sig av, eller 2) att visa ett lands befolkning att de politiska makthavarna inte förmår skydda sina väljare mot militära aktioner utifrån, exempel sprängattentaten i NY, Madrid och London.

Enligt Cavefors har terroristerna alltså inget val, de är tvingade att ta till våld. Men nog om detta, Agnes gjorde i sitt inlägg processen kort med Cavefors försök att blanda bort korten.

För mig kom Agnes och Cavefors inlägg istället att aktualisera några eviga frågor – Vad är historien? och Vilka är det som skapar den?

Jag kom att tänka på en passage i den engelske författaren Louis de Bernières som i sin senaste bok Fåglar utan vingar skriver om människor som är oförmögna att släppa det förflutna och som är besatta av visionen att att återupprätta en förlorad storhet (min fetstilsmarkering):

… och liksom alla sådana vackra visioner grundades även hans på den bergfasta övertygelsen att hans eget folk, hans egen religion och hans eget sätt att leva var överlägsna alla andra och därmed måste få sin vilja fram. Sådana människor, även om de är lika obetydliga som Leonidas, är den motor som driver historien, vilken när allt kommer till kritan inte är något annat än ett bedrövligt byggnadsverk av hackat kött i stora idéers namn.

För mig var denna slående formulering tillräcklig belöning för att ha läst de Bernières tjocka (600 sidor) bok.

Galaxy nr 11

Omslag Galaxy nr 11Det har gått över ett år sedan jag senast presenterade ett nummer av svenska Galaxy här på förvetet. Nu är det i alla fall dags igen. (Klicka på bilden om du vill se en större version av omslaget.)

Nummer elva från juli 1959 innehåller noveller av kända namn såsom Robert A. Heinlein, James E. Gunn, Isaac Asimov och Fredric Brown, se innehållsförteckningen. Tyvärr är det bara Fredric Browns bidrag, en tidsreseparadox i miniatyr, som kan sägas hålla måttet. Heinleins, Gunns och Asimovs alster kan inte uppfattas som annat än ungdomssynder, långt från deras senare mästerskap.

Den på 50- och 60-talet mycket uppskattade deckarförfattaren Vic Suneson (pseudonym för Sune Lundqvist) bidrar med en kort ”efter katastrofen”-historia som man önskar att han avhållit sig ifrån.

Jag, en avart

Man kan tycka att Thomas von Vegesack, mångårig ordförande i Svenska PEN, borde välkommna bloggarna:

PEN stödjer grundtanken om fri spridning av tankar och åsikter inom och mellan alla länder, och medlemmarna förbinder sig att motarbeta varje slag av inskränkning av yttrandefriheten i det land och det samhälle där de verkar. PEN hävdar principen om pressfrihet och motsätter sig censur i fredstid. PEN anser att världens nödvändiga framåtskridande mot en mer utvecklad politisk och ekonomisk ordning ofrånkomligen kräver friheten att kritisera regeringar, förvaltningar och institutioner.”

I stället verkar han, utan undantag, jämställa dem med de värsta avarterna inom pressen:

… eftersom frihet förutsätter frivillig återhållsamhet, förbinder sig medlemmarna att motarbeta sådana avarter hos den fria pressen som lögnaktiga offentliggöranden, avsiktlig bedräglighet och faktförvräng-ningar i politiskt eller personligt syfte.

För hans kollektiva nedvärdering av bloggarna i DN-artikeln från den 2/7 görs naturligtvis uteslutande av omsorg av det fria ordet. Det vill säga det ”rätta” fria ordet, det som trycks i papperstidningar. Alla eventuella överensstämmelser mellan von Vegesacks kritik av bloggarna och överhetens kritik av den framväxande fria pressen vid 1800-talets mitt är självfallet helt och hållet slumpmässiga.

Liten, men god nyhet

Ekot har idag ägnat mycket av sin sändningstid åt något som redaktionen verkar uppfatta som en nyhet – sjukskrivna kan tvingas byta jobb!

Det är i själva verket ingen nyhet alls. Att Eko-redaktionen presenterar det hela som en nyhet beror sannolikt på att de delat den allmänt utbredda vanföreställningen att det inte går att säga upp en anställd på grund av sjukdom.

Det gör det visst! Visserligen är sjukdomen i sig inte saklig grund för uppsägning, men:

Om den anställdes arbetsförmåga på grund av sjukdomen är stadigvarande och väsentligt nedsatt kan dock uppsägning ske. En avgörande omständighet vid den rättsliga bedömningen av om en uppsägning på grund av sjukdom är sakligt grundad eller inte är frågan om arbetsgivaren har fullgjort sitt rehabiliteringsansvar. Har de åtgärder som omfattas av rehabiliteringsansvaret prövats utan att den anställde kan återgå i arbete hos arbetsgivaren så föreligger det enligt Arbetsdomstolens praxis grund för uppsägning. I denna situation har det med andra ord blivit klarlagt att förmågan att arbeta hos arbetsgivaren är stadigvarande och väsentligt nedsatt.” [pdf]

Det som är nytt i sammanhanget förefaller att vara att Försäkringskassan kommer att inta en något annan roll i rehabiliteringsprocessen än hittills. Något förenklat kan man säga att Försäkringskassan har sett som sin uppgift att till varje pris se till att den anställde återgår i arbete hos arbetsgivaren, ofta genom upprepade arbetsprövningar. Det har lett till att rehabprocessen blir utdragen och plågsam för den anställde som gång på gång får sitt hopp om återgång i arbete väckt och krossat. Eftersom det handlar om långtidssjukskrivna personer har detta arbetssätt medfört onödigt höga sjukpenningkostnader.

Försäkringskassan verkar nu ha bestämt sig för att vara mer aktiv för att minska de skenande kostnaderna i sjukförsäkringssystemet. Det är knappast någon tvekan om att det är statsfinansiella skäl som ligger till grund för Försäkringskassans ändrade inställning. En positiv bieffekt är att processen därmed kommer att bli snabbare och mindre plågsam för den sjuke.

Som så ofta kommer det att visa sig att det ”ekonomistiska” synsättet faktiskt är bättre ur ett mänskligt perspektiv än oreflekterad och ofokuserad välvilja.

Oväntat erkännande

Under dagen har nyhetssändningar i radio och teve varit fyllda av referat och kommentarer till president Bush’s Iraktal. I skrivande stund är Dick Erixon den ende bloggaren på den nyliberala/neokonservativa sidan som jag sett kommentera talet. De övriga, vanligtvis trogna Bush-försvararna, i sällskapet som fyller varandras bloggrullar tiger som muren.

Inte ens Dick är sitt vanliga devota jag. Det enda han har att komma med är ett citat från Andrew Sullivan och några tämligen uddlösa retoriska frågor.

Kan det vara för att de inte vill dra någon uppmärksamhet till talet? Bush vidgår ju indirekt att fattigdom och hopplöshet är en grogrund för terrorism:

And when the Middle East grows in democracy and prosperity and hope, the terrorists will lose their sponsors, lose their recruits, and lose their hopes for turning that region into a base for attacks on America and our allies around the world.”

Det är ju en tes som brukar avvisas i högljudda och aggressiva ordalag i den nyliberala/neokonservativa ekokammaren.

Fulle Palmlöf

Igår och idag har förvetet haft ett stort antal besökare som hamnat här efter att ha googlat på ”Olle Palmlöf”. Så småningom visade det sig att han varit ute och kört på fyllan.

Palmlöf har i en tyvärr inte längre länkbar intervju i nättidskriften Epigon sagt att han kan tänka sig att skämta om det mesta, t.ex Göteborgsbranden:

Det första som dök upp där var att man skulle köra en travesti på Burger King: ‘grillat e godast bara på Hisingen’.

Palmlöf uppfattas av många som satiriker och han har i en annan intervju intygat hur mycket ironin betyder för honom. Så nu väntar vi på självironiska – och gärna grovt satiriska – uttalanden med udden riktad mot den egna personen från Palmlöf.

Om han har svårt att komma loss så får han lite hjälp på traven här:

Jag gillar att jobba, dansa med mina barn och att hålla mig från att dricka vatten en hel benhård squashmatch och därefter dricka grogg i bastun… och sen ta bilen hem.

Jag är värd att bli uthängd. Det är skönt.

Det är klart att jag ska få ha kvar körkortet, jag skäms ju!!!

Det är så klart skämmigt att jag körde full, men min pappa var i alla fall inte nazist!

Det var väl inte så farligt, jag hade ju lämnat kvar ungarna på festen!