Sanning eller konsekvens?

Det parlamentariska läget efter valet ser ut att bli:

Alliansen – 173 mandat
De rödgröna – 156 mandat
Sverigedemokraterna – 20 mandat

De rödgröna försäkrar med en mun att de ”aldrig någonsin kommer att medverka till att Sverigedemokraterna får något inflytande över svensk politik”.

Det måste betyda att de inte kommer att ta hjälp av Sverigedemokraterna för att fälla en Alliansregering (som har stöd av fler väljare än de rödgröna).

Eller…?

Revolution

Jag inleder det nya året och decenniet med en revolutionerande omgörning av bloggen. Förvetet har sett likadan ut sedan starten i oktober 2002.  Det enda som har hänt under årens lopp är att jag varierat bakgrundsfärgen då och då.

Att jag så envetet hållit fast vid samma utseende beror dels på den ursprungliga designen var ordentligt genomtänkt. Jag ville ha något  stramt och enkelt som inte drog uppmärksamheten från texten men som samtidigt var skilde ut förvetet från andra bloggar. Enligt min mening har designen tjänat sitt syfte väl, men nu tycker t.o.m. jag själv att den börjar se lite antikverad ut. Dessutom finns det numera en mängd intressanta tillägg och widgetar som inte går att använda med det blogg-tema som jag använt för förvetet sedan 2005 då jag migrerade från Blogger till WordPress.

Även det nya temat är något av en revolt mot mina ursprungliga konventioner så bygger bygger det på tanken att ”less is more”. Stram färgsättning, endast två typsnitt, inget ”lull-lull”. Det saknas fortfarande en del funktioner som jag ännu inte hunnit installera. Tillsvidare finns det inte någon ”Om förvetet”-sida på grund av en bugg i WordPress (alternativt problem med sql-databasen) som gör att jag inte kan revidera eller publicera sidor. Dessutom har kommentarerna till äldre inlägg (från Bloggertiden) hamnat i oordning. Men på det stora hela är jag nöjd med min uppdatering, problem blir säkert tillrättade med tiden.

Bakom omgörningen ligger också en vag förhoppning att den ska inverka positivt på blogglusten. Det finns tyvärr inget som tyder på att jag ska få mer tid för bloggande under 2010. Men jag hoppas att om jag gör om förvetet så kommer sidan att stirra tillbaka uppfordrande på mig och tvinga mig att avsätta mer tid. Vi får se hur det går.

När fasaden rämnar

Jag har vid tre tillfällen bevittnat häpnadsväckande sammanbrott i den svenska bloggvärlden.

Första gången, nästan på dagen för fyra år sedan, var jag själv helt oavsiktligt delaktig. En vid tiden ganska känd svensk bloggare som framgångsrikt skapat en bild av sig själv som en humoristisk och/eller  ironisk person reagerade på ett inlägg på förvetet på ett sätt som avslöjade att h_n saknade såväl humor som självironi. Under stort buller och bång drog h_n sig tillbaka från den offentliga delen av bloggosfären.

Andra gången var i början av det här året när Mohammed Omar kom ut som radikal islamist och snabbt lierade sig med antisemitiska krafter. Fram till dess hade han lyckats upprätthålla bilden av sig själv som poet och intellektuell muslim. Numera förefaller han främst vara en högljudd förespråkare för diverse skogstokiga konspirationsteorier.

Tredje gången var nu på morgonen när det visade sig att ett ganska oskyldigt inlägg om Vellinge och Skåne  hos Gunnar fått en annan bloggare att avslöja sig som Mohammed Omars motsvarighet på den andra kanten (om man säger så). Av de tre fallen är det nog ändå det som överraskar minst. Dels på grund av att xenofoba tendenser synts under en tid hos den andre bloggaren (som jag inte tänker länka till), dels på grund av dennes bakgrund.  En del av de som ungdomen bekänner sig till en hatfylld och testuggande dogmatism klarar av att längre fram i livet skaffa sig en nykter syn på tillvaron medan andra bara byter ut dogmerna och objekten för sitt hat. Här har det senare inträffat.

Det som fascinerar mig i alla tre fallen är hur respektive bloggare under lång tid lyckats ge sken av att vara någon helt annan än den h_n egentligen är.

Vad gör jag nu för tiden?

Varför hör jag aldrig av mig?

Ja, det är möjligen något som endast Intresseklubben frågar sig. Svaret på den första frågan är att jag jobbar (mycket) och läser (mycket). På den andra är svaret att det inte känns meningsfyllt att försöka sig göra sig hörd i en larmande bloggosfär som handlar om allt annat än det som intresserar mig.

Om jag i närtid skulle få för mig att blogga kommer det antagligen att handla om nr 13-19 av svenska Galaxy eller om EU:s/Sveriges fiskepolitik och svenska fiskares agerande (som framgår av boklistan ovan har jag under våren läst Isabella Lövins Tyst hav och den gjorde mig ännu argare än tidigare).

Det skulle också kunna handla om den s.k. Laval-domen och följderna av den. Det tycks råda konsensus i breda politiska och fackliga kretsar om att domen är ett hot mot den svenska modellen och att arbetsmarknadslagstiftningen måste ändras för att möta hotet. Detta ifrågasätter jag starkt. Jag avser att sätta mig in ordentligt i domen, men jag lutar redan nu mot att det är som vanligt – Jag har rätt och alla andra har fel!

Det finns för övrigt många missupfattningar om EU:s inflytande. Den gode Stig-Björn Ljunggren avslöjar en närmast journalistisk okunskap om EU:s arbetstidsdirektiv. Ni får själva leta reda på inlägget från 2008-05-24 med rubriken Suppsoglarimerinsprinciiippen, SBL har år 2008 fortfarande inte lyckats få till permalänkar i sin blogg.

Han tror, okritiskt, att ”EU:s regler för arbetstidsreglering har vi också blivit påtvingade” och påpekar, helt i onödan, att ”EU ska inte reglera det som arbetsmarknadens parter kan komma överens om”.

Det är nämligen så att direktivet klart och tydligt föreskriver att:

(15) Med hänsyn till att arbetstidens förläggning antagligen medför problem inom företagen verkar det önskvärt att tillåta flexibilitet vid tillämpningen av vissa bestämmelser i detta direktiv samtidigt som man tryggar efterlevnaden av principerna om arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

(16) Det är nödvändigt att föreskriva att vissa bestämmelser får bli föremål för avvikelser som, beroende på omständigheterna i enstaka fall, kan genomföras av medlemsstaterna eller av arbetsmarknadens parter. Som allmän regel bör de berörda arbetstagarna vid sådana avvikelser ges motsvarande kompensationsledighet.” [min fetstilsmarkering]

I den konkurrensutsatta delen av näringslivet har man använt sig av denna möjlighet. I avtalen mellan Teknikarbetsgivarna och IF Metall, Sif/Unionen, CF och Ledarna finns bestämmelser som helt och hållet ersätter bestämmelserna i direktivet. Om skyddade grupper som offentliganställda läkare eller bygg- och anläggningsarbetare utnyttjar direktivet och svaga arbetsgivare för att ensidigt omreglera avtalsvillkoren är ju det knappast EU:s fel.

Långt farväl

Efter moget övervägande har jag beslutat mig för att sluta blogga. Jag kommer visserligen att publicera nya inlägg på förvetet då och då, men om man ställer krav på att en blogg ska uppdateras någorlunda ofta och med viss regelbundehet så är förvetet inte längre en blogg.

Skälen är flera.

Jag har helt enkelt inte tid att skriva de lite (lite) längre och (tro det eller ej) genomtänkta inlägg som jag helst vill göra.

Det har varit ett medvetet val att blanda satiriska och ironiska inlägg med helt seriösa poster här på förvetet. Men i ett samhälle och en tid där det finns en överhängande risk att Jan Björklund kan bli skol- eller utbildningsminister, där Marita Ulvskog är socialdemokratisk partisekreterare i stället för ambassadör i Långtbortistan och där kommunisterna tror att ett läxförbud leder till ökad jämlikhet så är satir och ironi meningslös. Halva nöjet med mitt bloggande är därmed borta.

Jag vill inte längre ha dåligt samvete för att jag uppdaterar för sällan.

Att jag själv inte längre kommer att blogga innebär inte att jag kommer att sluta att intressera mig för bloggvärlden eller sluta läsa bloggar. Om mina Bloggplockkollegor tillåter så kommer jag delta i det fortsatta plockandet.

Innan jag går ner på sparlåga på allvar så tänker jag nysta upp en del lösa trådar. Den närmaste tiden ska jag bland annat slutföra presentationerna av Svenska Galaxy.

På återseende. Någon gång. Då och då.

40-månaders kris?

Den senaste veckan har jag migrerat alla gamla inlägg (äldre än 050619) från Blogger och hela kommenteringsfunktionen med alla kommentarer från Haloscan till WordPress. Den utlösande faktorn var ett irriterande fel hos Haloscan som gör att kommentarsräknaren inte fungerar på äldre inlägg. Det har jag svårt att acceptera eftersom jag, precis som Bengt O, anser att kommentarerna för det mesta är minst lika läsvärda som inlägget.

Jag är inte riktigt färdig med fintrimningen av bloggen ännu. Den närmaste tiden kommer jag att mixtra en del med templates för att få kommentarerna och arkivet att se ut och fungera på det sätt jag vill. Därefter planerar jag att uppgradera WordPress från version 1.5 till 2.0.1. En något riskabel uppgift eftersom jag inte riktigt har pejl på vilka filer som jag har modifierat.

Jag har dessutom börjat umgås med allvarliga tankar på att installera någon form av sidebar. Ända sedan jag började blogga i oktober 2002 har förvetet haft samma layout och sidindelning, så jag förstår om tankarna kan verka chockerande för mina eventuella läsare. Förmodligen är funderingarna tecken på en 40-månaderskris. En bloggandets ”mid-life crisis” där man brottas med de existensiella frågorna:

Är detta allt vad det blev av mitt bloggande?” och ”Du måste bryta upp ur din trista bloggrutin! Alla andra bloggare byter minsann layout flera gånger om året!

Medan jag skriver detta så slår det mig att jag kanske borde blogga i stället för att fippla med design och funktion. Det kan vara väl så effektivt för att komma åt bloggledan. Möjligen är också mina eventuella läsare mer intresserade av vad jag skriver än av ny layout och nya funktioner. Jag skulle kanske till och med kunna locka några nya läsare. Det tål att tänka på.

Ett hett spår

Många har undrat över vem som döljer sig bakom bloggaliaset Embryo. Tidigare idag snubblade jag över en ledtråd till hans identitet. Så här gick det till. Jag skulle för första gången ”ringa” ett Skype-samtal. Men innan jag ens hunnit registrera mig som användare ringde det hos mig. Jag förstår inte hur det gick till, om det var någon bugg i Skype-programvaran eller om uppringaren hade gjort något fel.

Jag svarade, men det måste ha varit något fel på min mikrofon för de två andra telefonörerna hörde mig inte. Min första reaktion var att bryta förbindelsen, men så hörde jag att jag uppenbarligen hade råka halka in i ett samtal mellan Embryo och hans farfar. Jag skäms visserligen lite, men om jag inte fortsatt lyssna hade jag inte kunnat sprida det länge efterlängtade ljuset över Embryos identitet. Så här utspelade sig samtalet:

Embryo (E): hej farfarran nikke hur har du det det undrar jag nu yo

Farfar (NL): Mossa, mossa på däj lella Embryo. Jo, tackrar som frågrar, jag satt just här i stora salen och tittade på trellevisionen. Det är ett program om kattrer på Discovery. De är värkeligen markvädit vilka stora kattrer det finns. Tur att vi inte har såna här i Storskogen, då skulle man vara närvrös när man gick ut för att plocka stensöta till hallonbladsteet. Fast nu pratar jag på om mitt… Hur är det med däj ejänteligen, lella Embryo?

E: nu är det verckligen mörckt nej dte är inte lustigt det säger jag nu stormogullen har grälrat på mej igen

NL: Är det fabbror John som du kallrar för Stormogulen, Embryo?

E: det vill jag inte säja då kommer han att grälra ännu mer han har rednan gjort så att jag slutrat bloggra en gång han sa att jag stavrar som en kanelbulle ingen förstör vad jag skriver sa han

NL: Du kan brerättra allting för farfar Nicke, lella Embryo. Men fröralldrel, du brehöver inte säja nått. Ja kan brerättra lite grann om fabbror John för dej. Han har alltid varit envis som en rö gris. Redan när han var liten va han mycket ducktrigare än alla andra.

E: hurdå kunde han skrivra mykcet bättre änn allra andra redan då va det verckeligen så ville han bestämmra ditten också datten det frågar jag nu

NL: Nä, det hadde mera med munsik att göra. När din pappa och alla harpaltrarna och nallrarna och skatrerna pogodansrade till Traste och Superstararna då ryckte John ut sladden till förstärkraren och sa att dom va omunsikaliska och munsiken inte hade nån mellrodi. Han sa att dom skulle lyssna på Gäss istället för dom spelade fantastiska mellrodier på sitt eleko.., elktor.., elektroroniska prossitiv. Å så la han på sin skiva iställret. Ja, han va verkanden jobbig.

E: men blev inte farran och hnas pollare argja det undrar jag nu

NL: Nä, det blev dom inte. För dom visste att efter jundefär två minutrer så började rävrarna yla. Dom kunde inte rå för det, när dom hörde dom höga tonrerna från prossitivet var dom tvungna att yla. Då blev fabbror John lika arg varje gång och skrek att det var bortkastat att spela Gäss för omunsikaliska idioter och att det var sista gången han gjodde det. Sen sprang han in i bärget och smällde igen stora porten så att det dånade i hela Storskogen. Sen kunde dom lyssna på Traste igen.

E: egjenteligen är det ignen idé disskutrera med han han fattrar ändå inte att dom som itne är licka ducktiga som han kan skrivra offenteligt menrar du farfarran det frågar jag nu

NL: Jag har allt sett att du har försökt, lella Embryo. Och fröralldrel, man ska aldrig ge upp men jag tror nog att det är bortkastat att diskrutera med fabbror John. Gräla på honom är inte heller nån idé, han skäller bara trillbraksens.

E: det är bäst att igonrera alla värdlens stormoguller säjer jag nu yo dom nöttrerna

NL: Det är antragligen det jag försökt säja däj, Embryo, fast nu nu fundrerade du ut det själv istrället. Men nu får vi sluta, det börjar bli mörkt och jag måste tända några lysmaskar. Det är så vilsamt att sitta här i ljuset från lysmaskarna och lyssna på novemberstormen utanför. Var försicktig om däj i höstrusket, ta på däj ordentligt med klädrer när du går ut, Embryo.

E: jag lovrar farfarran may the force be with you… yo

NL: Mossågrankott, lella Embryo

Varför jag kommer fortsätta att blogga

Jag kommer att fortsätta att blogga därför att jag är professionell. Det vill säga på något helt annat än att skriva om politik, samhälle och kultur.

Det är just det som är poängen. Jag får inte betalt för att skriva. Därmed behöver jag inte gå i någons ledband. Jag väljer mina ämnen själv. Jag styrs inte av någon redaktör, jag behöver inte följa någon partilinje och jag har ingen press på mig att producera en viss mängd text per tidsenhet. Denna obundenhet är en förutsättning för att jag ska blogga. Jag inbillar mig till och med att den tillför något (fråga mig bara inte vad) som saknas hos de flesta professionella skribenter.

Så jag kommer att fortsätta att blogga trots den bloggleda jag känt de senaste veckorna. Skälen till min bloggleda står dels att finna i att jag för tillfället har svårt att hitta något intressant att blogga om. De senaste tre åren har jag behandlat flera av mina favoritämnen, t.ex den svenska sjukvården, i så många inlägg att det känns som ”over-kill” med fler inlägg i samma ämne. Jag aspirerar inte på ordförandeposten i ”Monomana bloggares förening”, den finns det många andra goda kandidater till.

Dels beror min bloggleda på den standardsänkning som det publika genombrottet för bloggandet medfört. Invektiven haglar numera inte bara i kommentarerna hos de mest lästa bloggarna utan också i inläggen. Idiot är en vanligt förekommande benämning på meningsmotståndare. Det är inte bara ett omoget språkbruk utan också ett uttryck för en skev verklighetsuppfattning. De som använder dessa tillmälen tror uppenbarligen att intelligenta människor har mer ”rätt” i politiska/ideologiska frågor än dumma. Själva räknar de sig naturligtvis till de förra.

Enligt min erfarenhet är detta helt fel. Intelligenta människor hamnar ofta i politikens träskmarker därför att de använder sin intelligens för att övertyga sig själva om att deras stollerier är rationella och uttryck för något slags objektiv sanning. Ali Esbati, en uppenbart intelligent och välartikulerad person, bekräftar min uppfattning dagligdags. Å andra sidan stämmer beskrivningen inte alls på Dick Erixon.

En annan aspekt på bloggenombrottet är att det sedan i april/maj har varit svårt att hitta några nya, intressanta bloggar. De finns säkert, men de är svåra att upptäcka i flodvågen av mediokra och ofta kortlivade bloggar. Ett lysande undantag är Bodil Zalesky.

Något har dock bloggledan lättat eftersom Agnes/Jelena återupptagit bloggandet efter en alldeles för lång semester.

Så, jag kommer alltså att fortsätta att blogga, men det kommer även fortsättningsvis att vara ganska glest mellan inläggen. Det finns mycket som konkurrerar om den tillgängliga tiden för tillfället.