Jag, en avart

Man kan tycka att Thomas von Vegesack, mångårig ordförande i Svenska PEN, borde välkommna bloggarna:

PEN stödjer grundtanken om fri spridning av tankar och åsikter inom och mellan alla länder, och medlemmarna förbinder sig att motarbeta varje slag av inskränkning av yttrandefriheten i det land och det samhälle där de verkar. PEN hävdar principen om pressfrihet och motsätter sig censur i fredstid. PEN anser att världens nödvändiga framåtskridande mot en mer utvecklad politisk och ekonomisk ordning ofrånkomligen kräver friheten att kritisera regeringar, förvaltningar och institutioner.”

I stället verkar han, utan undantag, jämställa dem med de värsta avarterna inom pressen:

… eftersom frihet förutsätter frivillig återhållsamhet, förbinder sig medlemmarna att motarbeta sådana avarter hos den fria pressen som lögnaktiga offentliggöranden, avsiktlig bedräglighet och faktförvräng-ningar i politiskt eller personligt syfte.

För hans kollektiva nedvärdering av bloggarna i DN-artikeln från den 2/7 görs naturligtvis uteslutande av omsorg av det fria ordet. Det vill säga det ”rätta” fria ordet, det som trycks i papperstidningar. Alla eventuella överensstämmelser mellan von Vegesacks kritik av bloggarna och överhetens kritik av den framväxande fria pressen vid 1800-talets mitt är självfallet helt och hållet slumpmässiga.

Bloggosfäriskt

I flera tidigare inlägg har jag klagat på den låga kvaliteten på dagspressen i allmänhet och kvällspressen i synnerhet. Mina eventuella läsare kan därför kanske lockas att tro att jag ser bloggar som ett alternativ till traditionell media. Det är fel.

Mitt eget bloggande – och, efter vad jag förstår, de flesta andras – förutsätter tillgång till main stream-media. Den professionella orga-nisation som en tidningsredaktion trots allt är och de strukturer som byggts upp för och av den traditionella nyhetsförmedlingen kan inte ersättas av aldrig så många bloggare. Bloggar är ett komplement till traditionell media, inte en ersättning.

Och nu något helt annat!

I ett tidigare inlägg menade jag att högst 10 procent av bloggarna är intressanta för mig. När svenska webbbloggar börjar räknas i tusental blir det svårt att hitta de verkligt intressanta bloggarna. Jag önskar mig därför en komplettering av tjänsterna på Var är du? och nyligen.se som skulle göra det möjligt att välja bort bloggar man inte är intresserad av. På saligen avsomnade(?) weblogs.se kunde man välja att bara se sina favoriter. Nackdelen med det var att då missade man alla nytillkomna bloggar. Med min idé har man kvar möjligheten att hitta nya, intressanta bloggar samtidigt som man slipper man att distraheras av bloggar som man glömt att man redan vägt och befunnit för lätta. Så, fram för mer diskriminering i bloggvärlden!

Detta sagt lovar jag att jag ska försöka att hålla mig ifrån bloggosfäriska skriverier ett tag.

Jag tvivlar på bloggingen

Bloggar och bloggande har under april och maj fått något av ett massmedialt genombrott. Inslagen i press, radio och teve har varit många. Fler än jag kan hålla räkningen på och för många för att länka till.

Journalister börjar blogga i tjänsten och politiker skaffar sig personliga bloggar. Båda företeelserna är tämligen ointressanta, enligt min mening.

Jorun har redan ifrågasatt varför man ska läsa journalisternas kladdpapper. Till skillnad från Jorun har jag inte svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om journalisters ”tjänstebloggar”. Varför ska jag läsa deras kladdpapper när deras seriösa och genomarbetade artiklarna håller så låg kvalitet?

Alla svenska politiker tillhör något parti och bekänner sig till ett partiprogram, det finns inga oberoende kandidater i våra folkvalda församlingar. Med partimedlemskapet följer ett åsiktspaket som politikerna är ålagda att torgföra i alla sammanhang. Det finns helt enkelt inget utrymme för enskilda politiker att tänka självständigt. I den mån det förekommer någon idédebatt förs den internt i partierna, inte i dialog med väljarna. Att ta del av prefabricerade åsikter i snuttifierad form på en blogg – även om de emellanåt kan vara slagkraftigt formulerade – tillför i alla fall inte mig någonting. Bloggar är en ny kanal för politikerna, men innebär inget nytt i övrigt.

Den 28 maj är det dags för Bloggforum 2.0. På Bloggforums hemsida konstateras att ”Svenska bloggar håller på att bli folkliga”. Det är en av orsakerna till att jag inte tror att bloggar kommer att få någon framträdande plats i medielandskapet inom överskådlig tid. För två år sedan var jag övertygad om att en snabb bloggtillväxt skulle leda till många intressanta röster skulle kunna göra sig hörda. Det jag då inte insåg var att när allt fler börjar blogga blir Sturgeons lag tillämpbar på den svenska bloggosfären. Lagen har sitt namn efter science fiction-författaren Theodore Sturgeon som sade:

Ninety percent of all science fiction is crud; but, on the other hand, ninety percent of everything is crud!

Själv är jag inte lika hård i mina omdömen som Sturgeon utan nöjer mig med att konstatera att 90% av alla svenska bloggar är ointressanta, precis som 90% av allt annat (inom media och litteratur). Det är svårt att i den stora mängden bloggar hitta de få som är intressanta, som har en egen röst.

Vän av ordning frågar sig kanske varför jag – som är så tveksam till bloggingens betydelse och som förkastar bloggande journalister, politiker och 90% av gräsrotsbloggarna – själv fortsätter att blogga?. Svaret är enkelt – att media och många medbloggare starkt överdriver bloggandets betydelse betyder ju inte att det det är meningslöst att blogga. Jag skriver hellre för 50 läsare som bryr sig och reflekterar över det jag skrivit än 1 000 som slöläser utan engagemang.

Som alltid är jag villig att ompröva min uppfattning om någon kan övertyga mig att jag har fel. Jag har varit skeptisk till kommentarer, rss-feeds och trackbacks, men idag är förvetet utrustat med alla tre funktionerna. Bloggare som är intresserade av att medverka i ett försök att överbevisa mig är välkomna att kontakta mig på min mailadress.

Men till dess att jag meddelar något annat kvarstår mina tvivel på bloggingen.

Det här inlägget skulle postats redan igår, men på grund av strul med webbhotellet eller Blogger, ovisst vilket, fungerade det inte. Jag har därför uppdaterat indexsidan direkt, utan hjälp av Blogger. Inlägget saknar därför permalänkar och kommentarer och syns inte heller på arkivsidan för maj. Så snart webbhotellets och/eller Bloggers ftp-tjänst fungerar som den/de ska kommer inlägget att ersättas med ett permanent dito (med möjlighet att kommentera osv).

Uppdatering

Jag har uppdaterat mina länklistor. Mot mina vanor har jag tagit in en verklig rookie den här gången. Jag har sett många lovande bloggare slockna lika hastigt som de blossat upp på blogghimlen. Men eftersom Bodil mailvägen försäkrat mig om att hon är uthållig gör jag ett undantag.

Det känns för övrigt som om min intressesfär politik/samhälle/kultur allt mer väger över åt det kulturella hållet, främst på grund av de renodlat politiska bloggarna är så totalt förutsägbara.

Länkarna i föregående stycke är också ett slags uppfräschad programförklaring. Jag vill skriva lite längre inlägg igen, även om frekvensen blir lidande. Jag vill komma tillbaka till den ”muntra elakhet” som, tycker åtminstone jag själv, kännetecknade mitt tidiga bloggande. Jag kommer dock att fortsätta det planlösa blandandet av ironiska och fullkomligt allvarliga inlägg eftersom jag vill tvinga mina eventuella läsare till eftertanke, om så bara för fem sekunder.

Det har på senare tid skrivits mycket om blogging i main stream-media. Det har av optimistiska bloggare tolkats som ett publikt genomslag för bloggandet. Jag tror inte ett smack på det och räknar med att återkomma under den närmaste veckan i ämnet.

Framstegens tid

På en skolresa 1965 eller 1966 lade jag halva reskassan (5 kronor) på att köpa en länge efterlängtad kamera. Det var en japansk rolleiflex/rolleicord-imitation. Med den kunde man ta sådana här bilder:
Eringsboda -65/66

Fotot är taget på Blomstergården i Eringsboda senare under sommaren (Det är faktiskt sant, på 60-talet åkte man långväga för att besöka den sortens attraktioner).

Nuförtiden betalar vuxna människor mycket mer för att kunna ta liknande bilder med sin mobiltelefon:

Agnes foto

Med detta exempel vill jag naturligtvis inte driva gäck med Agnes. I själva verket är det här inlägget inget annat än en ursäkt för att få länka till den – just nu – i särklass bästa bloggen på svenska.

Stort genombrott

Den svenska befolkningen mellan 16 och 74 år består av 6 508 000 personer, enligt SCB.
Enligt SIKA (pdf) har 73% av befolkningen, dvs 4 751 000 personer har tillgång till internet.

Internetworld har en TS-kontrollerad upplaga på 27 000 ex och når 56 000 läsare enligt Orvesto.

Vinnaren i Internetworlds läsaromröstning om populäraste webb-loggen fick 220 röster. Ett stort grattis till Johan Norberg!

Äntligen har den svenska bloggosfären fått sitt publika genom-brott!!!

Jag ville jag vore…

… en individualistisk och självständigt tänkande nyliberal bloggare ocn inte en förgrämd och bitter ironiker.

Då skulle jag kunna skriva inlägg i den här stilen:

Globaljuggler uppmärksammar idag vad HAX skrivit i en kommentar till Johan Norbergs strålande inlägg om Ayn Rands senare produktion, inspirerat av Glenn Reynolds‘ insiktsfulla post om objektivismens betydelse för Bushadministrationens hållning i abortfrågan. Precis som Dick Erixon anser jag att Johnny Munkhammars inlägg tydligt visar hur platta skatter är en viktig parameter i sammanhanget.

Då skulle mina kommentarer fyllas med uppmuntrande tillrop som:

Håller oreserverat med, se mitt inlägg i frågan!
Alicio

Right on the spot!
Norton

Kanske skulle någon läsare ifrågasätta vad jag eller kommen-tatorerna skrivit:

Jag har läst alla inläggen och förstår inte riktigt, kan någon förklara? Varför skriver förresten så många under pseudonym?
Nicke Nyfiken

Då skulle våra vånner komma till vår hjålp med mogna och intellektuellt högtstående kommentarer som:

F*cking idiotarian!
Xipe

Nicke: Sluta genast, att ifrågasätta min rätt att blogga under ‘Nom de Plume’ är integritetskränkande, förtal, uthängning, brott mot PUL, trakasseri, hot och ofredande!!!
Alicio

Nicke är ett troll!
Dibbuk

Tio minuter senare skulle föregående kommentar följas av ett inlägg med rubriken ”Ständigt dessa moonbats” på Dibbuks egen blogg.

Nog skulle det vara fantastiskt.

Friskrivning: Precis allt i ovanstående inlägg är fiktivt. Mig veterligen har Glenn Reynolds, Johan Norberg och övriga omnämnda bloggare inte skrivit några inlägg i ovanstående frågor. Replikskiftet i kommentarerna är påhittat och naturligtvis helt och hållet verklighetsfrämmande. Alla nyliberaler håller debatten på en hög nivå och använder aldrig okvädningsord eller omotiverade tillmälen.

Värdera subjektiviteten

Till slut känner även jag mig tvungen att kommentera SVT:s förbud för Per Gudmundson att blogga.

Enligt Jan Axelsson på SVT betyder Pers bloggande om politiska frågor att han gör sig skyldig till ”uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet med fog kan ifrågasättas”.

Ett annat ord för opartiskhet är objektivitet. Idén om fullständig opartiskhet/objektivitet är i sig en orimlighet. Jag är övertygad om att de flesta journalister inom public service har någon politisk uppfattning. Sannolikt påverkar denna uppfattning deras arbete – vilken nyhetsvärdering de gör, vilka frågor de ställer, hur program och nyhetsinslag vinklas osv. En balanserad subjektivitet är det bästa vi kan hoppas på.

För att att jag som lyssnare/tittare ska kunna värdera ett program eller ett nyhetsinslag är det bra om jag vet var journalisten ifråga befinner sig på den politiska skalan.

Därför borde det vara ett anställningskrav för journalister i public service-företag att de har en personlig webblogg inom området politik-samhälle-kultur!