Svaret

… är antagligen att jag, trots att jag uppvisar alla yttre kännetecknen, inte är riktigt vuxen. Trots mina år gillar jag Die Antwoord:

Men det är klart, har man en gång haft Iggy Pop och Poly Styrene bland sina  favoriter så kan väl Die Antwoord ses som en naturlig fortsättning. Släktskapet känns ännu starkare i denna live upptagning.

Jag hittade Die Antwoord häromdagen hos Boing Boing som för övrigt har ett uppföljande inlägg här.  Även om Die Antwoord just nu  pulserar över hela ”worldwide interweb” så känns det som att gruppen kan bli något mer än en i raden av explosionsartade internetfenomen. Om de överlever den pågående hypen kommer vi inte att kunna undgå dem i framtiden.

Bokliv

Jag har också tagit mig för att att beskriva mitt liv med hjälp av boktitlar enligt frågelistan som cirkulerar i bloggosfären sedan en tid tillbaka. Senast såg jag den hos Karin.

I och för sig beskriver min lista inte mitt liv, snarare ett liv. Säger den något om mig så gör den nog det indirekt genom att den ger exempel på böcker och författare som återfinns i mina bokhyllor.

Är du man eller kvinna? En eftersökt man

Beskriv dig själv: Skriet från vildmarken

Hur mår du? Vredens barn

Beskriv stället du bor på: Undrens stad

Vart skulle du vilja resa? Världen bortom Dukla

Vilken är din favoritfärg? Black Cherry Blues (Rött och svart)

Beskriv din bästa vän? Norrlands akvavit

Hurdant väder är det just nu? Sol och skugga

Vilken är din favoritårstid? Vinterfiske

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Rastlöshetens anatomi

Vad är du rädd för? Den onda timmen

Dagens aforism: Framtiden är inte som förr

Vilket råd skulle du vilja ge? Play to your strengths!

Hur skulle du vilja dö? I döda språks sällskap

Ditt motto: Paradiset finns om hörnet

Venedigweekend

Den gångna helgen tillbringades i Venedig, en stad där mötet mellan gammalt och nytt är mer påtagligt än på de flesta andra ställen.

Budbåt

Det primära syftet med Venedigresan var att besöka årets Biennale. Nedan visas några foton från vårt besök. Den första är från det gemensamma nordiska bidraget som inte var så pjåkigt.

Mordiskt nordiskt

Fågeln i glas kommer från staden Venedigs egen paviljong.

Venetianskt glas

Träskulpturerna är fångade i Arsenaledelen av utställningen som var betydligt vitalare och kändes mer spännande än de fasta paviljongerna i Giardini.

Träskulpturer med överdrag

Portar till en annan dimension, eller bara vägar från utställningen? Vi klarade oss i alla fall helskinnade ut från vårt besök som tog motsvarande en dag i anspråk. Men hade jag tvingats passera en videoinstallation till hade jag antagligen skrikit högt.

xdsc00677

Urban, urbanare, kulturjournalist

ett inlägg om tv-serien DiplomaternaWeird Science länkar Kjell Häglund till en artikel av Björn Wiman på Expressen Kultur. I Wimans kria kan man läsa:

I gårdagens avsnitt redogör Klas Ljungberg – en av seriens två huvudpersoner – för den moderna diplomatins kärva villkor, i synnerhet i Afrika. Vi får veta att man i Ghana är duktiga på att slösa bort svenska biståndspengar men odugliga när det gäller att fylla på minibarerna på hotellrummen (”Mycket snack och lite hockey”). Sedan blir det dopp i poolen, high five och flatskratt. Bara tropikhatten saknas.”

I dag tycks det [UD] snarare ha förvandlats till ‘Departementet för lantliga ynglingars förkovrande i levande rasfördomar’.”

Man kan givetvis invända att de svullbukade sändebuden i Diplomaterna inte är de skarpaste knivarna i UD:s låda.”

Jag såg avsnittet igår kväll och kände inte riktigt igen det Wiman beskrev. så jag kontrollerade mina intryck genom att se om avsnittet i SVT Play och kom fram till följande:

1. På väg till studiebesök vid ett biståndsprojekt diskuteras ghananernas stategi för att få biståndspengar. Man konstaterar hur det går till och kommer fram till att en annan strategi skulle vara mer framgångsrik för att få biståndspengar från Sverige.

2. Av speakerrösten kan man möjligen få intrycket att Sverige lämnat bistånd till projektet. I bilresan efter studiebesöket görs det halvt frågande antagandet att Sverige nog inte lagt några pengar på det aktuella projektet. Den som gör det är Exportrådets representant, inte någon diplomat.

3. Den som använder uttrycket ”mycket snack och lite hockey” är återigen Exportrådets representant, inte någon diplomat. Man redogjorde visserligen för skillnaden i programmet, men det var ju långt, nästan 30 minuter, så Wiman får vara ursäktad för att han missade den upplysningen.

4. Ingen det svenska sällskapet påstår att biståndspengar har slösats bort. Man är dock skeptisk till det projekt man besökt. Detta är uppenbarligen uttryck för rasfördomar i Wimans värld.

5. Poängen i det inslag där Wiman hängt upp sig på att man konstaterade att minibaren inte var påfylld var att det oftast är logistik (i olika former) som krånglar till och t.o.m. kan stjälpa förhandlingar. Det visades på ett åskådligt sätt att det är en (förbisedd) del av yrkeskompetensen hos en diplomat att hantera sådan problem. Resonemanget gällde inte heller enbart Ghana eller Afrika utan var av generell karaktär.

6. Minibaren var bara en detalj i sammanhanget. Men den kanske är det viktigaste för Wiman när han är på resa? I så fall är det ju förståeligt att just den bristen gav det starkaste intrycket.

7. Oduglig är ett omdöme som får stå för helt och hållet för Wiman. Ingen, vare sig Ljungberg eller speakern, nedvärderade afrikaner, ghananer, eller ens hotellpersonalen på grund av strulet med rummet. Skildringen var också i övrigt rimligt objektiv.

 8. Wiman är uppörd över att det badas i pool, görs high five och gapskrattas. Vad i detta är i sig imperialistiskt eller kolonialistiskt (jmf ‘tropikhatten’)? Vad skulle Wiman själv göra om han hade några timmar ledigt i motsvarande situation? Att han aldrig, under några omständigheter, skulle göra high five eller skratta kan jag gott tro, men bada borde han väl ändå kunna tillåta sig?

 9. När Wiman riktigt vill svärta ned Hultgren tar han till det värsta epitet han kan tänka sig – lantlig! Det är klart att som centralfigur i den urbana, kulturella eliten i Stockholm, huvudstädernas motsvarighet till Säffle, har Wiman ett stort behov att distansera sig från lantliga drumlar som helt oförtjänt får röra sig ute i den stora världen. Och dessutom representera Sverige i sammanhang som Wiman aldrig kommer i närheten av.

10. Slutligen – att blanda in Ljungbergs fysionomi i sammanhanget säger mer om Wiman än om programmet, UD eller Ljungberg. Vad det säger skulle jag kunna orda mycket om, men jag avstår.

Efter den här genomgången undrar jag bara – Vems fördomar och förutfattade meningar speglar egentligen Wimans artikel?

Wimans artikel räckte uppenbarligen för att Häglund skulle överge sin tidigare inställning att ”det är kul att se detta väldigt typiska BBC-format – samtidsdokumentär med upplägget hos en kvalitetsdokusåpa – i en svensk produktion”. När Wiman beskriver det som utspelat sig i hans huvud, men som har mycket liten täckning i verkligheten, tycker Häglund genast att ”precis allting annat rörande denna serie känns meningslöst, för att inte säga korkat, att skriva”. Kritiskt, sjävständigt och välformulerat, eller hur? Snudd på essensen i modern journalistik.

Det är möjligt att Klas Lundgren och de övriga diplomater som skildras i serien inte är de skarpaste knivarna i UD:s låda. Wiman och Häglund hör dock till de vassaste knivarna i kulturjournalistlådan. Tyvärr.

Galaxy nr 12

När jag häromdagen googlade på mitt namn (självupptaget javisst, men så är jag ju också bloggare) fann jag att en väldigt stor del av träffarna refererar till min genomgång av de 19 numren av svenska Galaxy som utkom 1958-1960. Eftersom jag inte vill göra mina numera högst eventuella läsare besvikna är det hög tid att återuppta presentationerna, det har gått över 1,5 år sedan jag presenterade föregående nummer.

Galaxy nr 12Jag varit ganska ljum i mina omdömen över innehållet i de första elva Galaxynumren. I mitt tycke inträffar det dock en vändning i och med nummer 12. Det är det första numret utan några egentliga bottennapp och kvaliteten på de sju återstående numren blir allt bättre. Sannolikt är det dessa sista åtta nummer som motiverat omdömet “den hittills litterärt mest högstående sf-tidskrift som publicerats i Sverige“.

Kapten Konservburk av Frederik Pohl är en munter ”efter katastrofen”-skröna i god Pohl-anda. Richard Mathesons bidrag Den tredje från solen spinner också på atomkrigstemat med en för 50-tals SF typisk twist på slutet (gissa vilken). Con Blomberg (som inte lämnat några länkbara avtryck i SF-historien) bidrar med den helt godkända Aladåb på dollar, som bland annat varnar för riskerna med helt automatiserade planerings- och produktionssystem.

Damon Knight och Fritz Leiber delger oss två humoristiska berättelser av god kvalitet om besökare från Mars – Den lättretlige marsinanen respektive Vad gör han därinne? För en gångs skull håller till och med det nordiska bidraget, Stjärnskott från framtiden av Erik Clausen, måttet.

Innehållsförteckningen in extenso. Det går som vanligt att klicka på miniatyren av omslaget för att se en större bild av detsamma.

Andra bloggar om: ,

Inget jubileum

Jag är inte mycket för jubileer. Om jag hade varit det hade jag redan veckan före midsommar uppmärksammat att det var 30 år sedan jag upptäckte punken. Det var en lördag eftermiddag, en eller två veckor före midsommar, jag låg och slölyssnade på Discorama när Kaj Kindvall sade något i stil med ”Här kommer Let’s Dance med The Ramones som representerar en ny, hård och snabb musikstil som man i New York kallar för punk.”

De följande tre minuterna förändrade mitt liv. Även om det är en klyscha så träffade låten mig som ett slag i maggropen. Det jag föll för var inte det musikaliska raffinemanget utan energin och attityden som stod i skarp kontrast till den kraftlösa och introverta symfoniska rocken som dominerade musikscenen (vid sidan om den bpm-fixerade discon). Jag vill gärna tro att jag fortfarande har med mig en del av punkens attityd – misstro mot auktoriteter och frälsningsläror samt ett visst mått av egensinnighet och uppkäftighet.

Sedan rullade det på i ett par år. Den brittiska punken invaderade min skivsamling med bland andra The Sex Pistols, Graham Parker med kompbandet The Rumours, The Rockpile med Nick Lowe och Dave Edmunds, Ian Dury and The Blockheads, punkromantikern Wreckless Eric och Elvis Costello. Punk är inte något särskilt väldefinierat begrepp, de föregående är, med undantag för Sex Pistols, hämtade från två av mina äldsta punkalbum ”A Bunch of Stiffs” och ”Stiffs Live”, men flera av dem kan lika väl kategoriseras som pubrockare.

Kvinnor hade för övrigt en framträdande roll i många punkband, till exempel Poly Styrene i X-ray Specs, Fay Fife i skotska The Rezillos och Siouxsie Sioux i Siouxsie and The Banshees.

Övergången från punk till New Wave är flytande. The Jam var inget renodlat punkband även om de fortfarande på tredje albumet ”All Mod Cons” hade med en (i mitt tycke) renodlad punklåt som ” ‘A’ Bomb in Wardour Street”. XTC var redan i det självbenämnda debutalbumet från 1978 ett new wave-band. 1978-79 när punken började få ordentligt fäste i Sverige hade jag och mina kamrater definitivt lämnat punken för new wave och band som A Certain Ratio, Gang of Four och The B 52’s.

En tysk gåta

Efter drygt fyra veckors semester – varav en tillbringats i Pesaro efter inspiration och information av Bodil – är jag åter i vardagen och har aktiverat de delar av hjärnan som används för arbete, bloggande och liknande aktiviteter. De är dock inte uppe i full kapacitet ännu, vilket bl.a märks på att jag fortfarande inte knäckt den tyska gåtan.

Under bilresan genom Tyskland på vägen till och från Italien lyssnade vi en hel del på tysk radio, mest musik- och nyhetsstationer. Vi gjorde samma iakttagelse som alla tidigare år. Inte på någon av alla dessa stationer spelas någon aktuell (hit)musik. I stället fylls den tyska etern oavbrutet av ”låtar från förr” som alla presenteras i den här stilen: ”Och här kommer Lou Bega med Mambo no. 5 som var en stor hit 1999” eller ”Vi hörde just Mama Loo med Les Humphries Singers som hade en stor hit med den 1973”. Och det är detta som är en gåta för mig:

Hur kan tyskarna veta att en låt var en hit ett visst år? Då lyssnade de ju bara på hits från sju, fyra, elva och arton år tidigare. Kan någon av mina eventuella läsare bidra med en lösning på mysteriet?

Salongen har öppnat!

För de eventuella läsare som inte redan upptäckt det kan jag berätta att Jelena och Bodil äntligen har öppnat sin litterära salong.

Jag skriver äntligen eftersom jag redan i december listade ut att nägot var på gång, men jag har inte vetat exakt vad. Jag har därför regelbundet besökt ingången till Salongen. Och se, igår var dörrarna uppslagna!

Min väntan blev rikligt belönad. Redan från start innehåller Salongen intressant och välskrivet material om europeisk litteratur som säkert kan ge upphov till tankeutbyte och intressanta samtal. Så här beskriver Jelena och Bodil vad de vill åstadkomma med Salongen:

Vi föreställer oss Salongen som en plats där vi och våra gäster möts över essäer och andra texter om europeisk litteratur, både nyutkommen och mera etablerad. Salongsgästerna inbjuds att dela med sig av sina tankar och reflektioner kring texterna. Vi vill odla det goda samtalet, den inspirerade dialogen. Och tittar vi utanför Salongens ”väggar” vill vi vara en drivkraft för en utveckling mot ett större intresse för och en mer omfattande utgivning av europeisk, främst icke-engelskspråkig litteratur i Sverige. Vi vill vara en inspirationskälla till en utveckling mot ett ur litterär synvinkel mera europeiskt Sverige.”

Jag är övertygad om att Jelenas och Bodils salong kommer att bli allt detta och mer därtill. Jag kommer definitivt att bli en av deras stamgäster. Hoppas att vi möts där!