Ett hett spår

Många har undrat över vem som döljer sig bakom bloggaliaset Embryo. Tidigare idag snubblade jag över en ledtråd till hans identitet. Så här gick det till. Jag skulle för första gången ”ringa” ett Skype-samtal. Men innan jag ens hunnit registrera mig som användare ringde det hos mig. Jag förstår inte hur det gick till, om det var någon bugg i Skype-programvaran eller om uppringaren hade gjort något fel.

Jag svarade, men det måste ha varit något fel på min mikrofon för de två andra telefonörerna hörde mig inte. Min första reaktion var att bryta förbindelsen, men så hörde jag att jag uppenbarligen hade råka halka in i ett samtal mellan Embryo och hans farfar. Jag skäms visserligen lite, men om jag inte fortsatt lyssna hade jag inte kunnat sprida det länge efterlängtade ljuset över Embryos identitet. Så här utspelade sig samtalet:

Embryo (E): hej farfarran nikke hur har du det det undrar jag nu yo

Farfar (NL): Mossa, mossa på däj lella Embryo. Jo, tackrar som frågrar, jag satt just här i stora salen och tittade på trellevisionen. Det är ett program om kattrer på Discovery. De är värkeligen markvädit vilka stora kattrer det finns. Tur att vi inte har såna här i Storskogen, då skulle man vara närvrös när man gick ut för att plocka stensöta till hallonbladsteet. Fast nu pratar jag på om mitt… Hur är det med däj ejänteligen, lella Embryo?

E: nu är det verckligen mörckt nej dte är inte lustigt det säger jag nu stormogullen har grälrat på mej igen

NL: Är det fabbror John som du kallrar för Stormogulen, Embryo?

E: det vill jag inte säja då kommer han att grälra ännu mer han har rednan gjort så att jag slutrat bloggra en gång han sa att jag stavrar som en kanelbulle ingen förstör vad jag skriver sa han

NL: Du kan brerättra allting för farfar Nicke, lella Embryo. Men fröralldrel, du brehöver inte säja nått. Ja kan brerättra lite grann om fabbror John för dej. Han har alltid varit envis som en rö gris. Redan när han var liten va han mycket ducktrigare än alla andra.

E: hurdå kunde han skrivra mykcet bättre änn allra andra redan då va det verckeligen så ville han bestämmra ditten också datten det frågar jag nu

NL: Nä, det hadde mera med munsik att göra. När din pappa och alla harpaltrarna och nallrarna och skatrerna pogodansrade till Traste och Superstararna då ryckte John ut sladden till förstärkraren och sa att dom va omunsikaliska och munsiken inte hade nån mellrodi. Han sa att dom skulle lyssna på Gäss istället för dom spelade fantastiska mellrodier på sitt eleko.., elktor.., elektroroniska prossitiv. Å så la han på sin skiva iställret. Ja, han va verkanden jobbig.

E: men blev inte farran och hnas pollare argja det undrar jag nu

NL: Nä, det blev dom inte. För dom visste att efter jundefär två minutrer så började rävrarna yla. Dom kunde inte rå för det, när dom hörde dom höga tonrerna från prossitivet var dom tvungna att yla. Då blev fabbror John lika arg varje gång och skrek att det var bortkastat att spela Gäss för omunsikaliska idioter och att det var sista gången han gjodde det. Sen sprang han in i bärget och smällde igen stora porten så att det dånade i hela Storskogen. Sen kunde dom lyssna på Traste igen.

E: egjenteligen är det ignen idé disskutrera med han han fattrar ändå inte att dom som itne är licka ducktiga som han kan skrivra offenteligt menrar du farfarran det frågar jag nu

NL: Jag har allt sett att du har försökt, lella Embryo. Och fröralldrel, man ska aldrig ge upp men jag tror nog att det är bortkastat att diskrutera med fabbror John. Gräla på honom är inte heller nån idé, han skäller bara trillbraksens.

E: det är bäst att igonrera alla värdlens stormoguller säjer jag nu yo dom nöttrerna

NL: Det är antragligen det jag försökt säja däj, Embryo, fast nu nu fundrerade du ut det själv istrället. Men nu får vi sluta, det börjar bli mörkt och jag måste tända några lysmaskar. Det är så vilsamt att sitta här i ljuset från lysmaskarna och lyssna på novemberstormen utanför. Var försicktig om däj i höstrusket, ta på däj ordentligt med klädrer när du går ut, Embryo.

E: jag lovrar farfarran may the force be with you… yo

NL: Mossågrankott, lella Embryo

Litterär lördag VI

Dagens planerade besök på bokmässan blev inställt. Vi hade hade startat resan, men inte hunnit utanför stadsgränsen när det kom ett RDS-meddelande om långa köer vid Lisebergs- och Gårdamoten. Det var inte svårt att föreställa sig parkeringskaoset i Gårda och hur överfull mässan skulle vara. Vi beslöt snabbt att skjuta på besöket till imorgon (och starta tidigare).

För att i någon mån kompensera mig för vad jag missat lyssnade jag på ett samtal som Isaac Bashevis Singer och Anthony Burgess höll för tjugo år sedan. Det är ett intressant och stimulerande samtal mellan två religiösa, men upproriska, författare om litteraturen och de stora frågorna.

Man behöver inte själv vara religiös för att ha behållning av samtalet, mycket känns aktuellt också idag. Singer beskriver bland annat hur han ser att ”Värdsliga människor försöker förvandla världsligheten till religion för de talar så entusiastiskt om konstnärer, om andra människor. Mina föräldrar skulle ha kallat det för avgudadyrkan, och jag med kanske.” Jag tycker att samma sak kan sägas om många på de politiska ytterkanterna, de gör sin ideologi till religion. Det gäller inte minst inom bloggosfären.

Det finns många andra intressanta avsnitt i samtalet, se och lyssna på det! Jag kanske är den siste att upptäcka det, men SVT:s Öppet Arkiv är en guldgruva för den som är intresserad av media, samhälle, kultur och samtidshistoria.

Litterär lördag V

Under våren och försommaren gjorde jag fyra inlägg under den något pretentiösa rubriken Litterär lördag (I, II, III och IV).

Nu är det dags för omstart. Den här gången med en anspråkslös litterär frågesport. Ledtråden till den aktuella boken är ett kort ljudspår [real audio]. En stor del av utmaningen för eventuella deltagare ligger i att inte titta på mediespelaren under uppspel-ningen och att stänga ned den utan att fästa blicken på rutan med spårinformation.

Nästa lördag kommer jag, om allt går enligt planerna, att skriva en del om hur de stora skillnaderna mellan de två versionerna av berättelsen ökar behållningen av båda.

En blodig historia

I början av veckan gjorde Agnes på Notiser från en ö en lysande, kritisk granskning av Bo Cavefors artikel Terrorister?.

Cavefors artikel tar avstamp i den banalt självklara iakttagelsen att det är segrarna som skriver historien, men irrar sedan ut i något som är svårt att inte uppfatta som ett legitimerande av terrorism:

När en politisk, eller religiös, rörelse slåss från underläge, utan möjlighet att påverka den politiska, ekonomiska, sociala utvecklingen via reguljära kanaler (tala inte om press- och yttrandefrihet i tex Sverige, Tyskland, Italien – och Storbritannien – där mediekanalerna ägs av ett fåtal moguler, alla besjälade av samma politiska ideal), återstår bara två möjligheter: 1) att sätta skräck i de politiska makthavarna genom riktade aktioner mot enskilda individer, något som raf och de Röda Brigaderna använde sig av, eller 2) att visa ett lands befolkning att de politiska makthavarna inte förmår skydda sina väljare mot militära aktioner utifrån, exempel sprängattentaten i NY, Madrid och London.

Enligt Cavefors har terroristerna alltså inget val, de är tvingade att ta till våld. Men nog om detta, Agnes gjorde i sitt inlägg processen kort med Cavefors försök att blanda bort korten.

För mig kom Agnes och Cavefors inlägg istället att aktualisera några eviga frågor – Vad är historien? och Vilka är det som skapar den?

Jag kom att tänka på en passage i den engelske författaren Louis de Bernières som i sin senaste bok Fåglar utan vingar skriver om människor som är oförmögna att släppa det förflutna och som är besatta av visionen att att återupprätta en förlorad storhet (min fetstilsmarkering):

… och liksom alla sådana vackra visioner grundades även hans på den bergfasta övertygelsen att hans eget folk, hans egen religion och hans eget sätt att leva var överlägsna alla andra och därmed måste få sin vilja fram. Sådana människor, även om de är lika obetydliga som Leonidas, är den motor som driver historien, vilken när allt kommer till kritan inte är något annat än ett bedrövligt byggnadsverk av hackat kött i stora idéers namn.

För mig var denna slående formulering tillräcklig belöning för att ha läst de Bernières tjocka (600 sidor) bok.

Galaxy nr 11

Omslag Galaxy nr 11Det har gått över ett år sedan jag senast presenterade ett nummer av svenska Galaxy här på förvetet. Nu är det i alla fall dags igen. (Klicka på bilden om du vill se en större version av omslaget.)

Nummer elva från juli 1959 innehåller noveller av kända namn såsom Robert A. Heinlein, James E. Gunn, Isaac Asimov och Fredric Brown, se innehållsförteckningen. Tyvärr är det bara Fredric Browns bidrag, en tidsreseparadox i miniatyr, som kan sägas hålla måttet. Heinleins, Gunns och Asimovs alster kan inte uppfattas som annat än ungdomssynder, långt från deras senare mästerskap.

Den på 50- och 60-talet mycket uppskattade deckarförfattaren Vic Suneson (pseudonym för Sune Lundqvist) bidrar med en kort ”efter katastrofen”-historia som man önskar att han avhållit sig ifrån.

Litterär lördag IV

I början av åttiotalet påbörjade jag en 20-poängskurs i Praktisk svenska. Kursen leddes av en prästdotter som transformerat uppväxtens lutheranism till en benhård feminism av ROKS-karaktär, parad med en frasbemängd politisk radikalism. (Den religiösa bakgrunden var för övrigt inte ovanlig bland den tidens kateder- och skrivbordsrevolutionärer, som påfallande ofta hade statlig lönegradsplacering och reglerad befordringsgång.) Vårt ogillande var, som jag minns det, ömsesidigt. Men det är inte detta som inlägget ska handla om.

Det ska istället handla om hur min bild av Lars Gustafsson som person, inte som författare, för evigt påverkats av erfarenheterna från kursen.

Kursen byggde byggde till stor del på grupparbeten. Ett ganska tidigt sådant handlade om gruppspråk. En av grupperna tolkade uppgiften ganska fritt. En eller flera av medlemmarna i gruppen hade uppenbarligen blivit starkt berörda av Lars Gustafssons diktsamling Artesiska brunnar, cartesianska drömmar som kommit ut något år tidigare. Dikten Elegi över en död labrador hade gjort extra djupt intryck på gruppen som tog sig för att som sitt grupparbete skriva hundens svar till Lars Gustafsson. Nedan följer tre utdrag ur Gustafssons dikt samt hundens svar. De som har tillgång till diktsamlingen uppmanas att läsa hela elegin för att fullt ut uppskatta hundens svar.

(Elegi över en död labrador)

/—/ Vår vänskap
var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två olika världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter. /—/

Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov,
säker på att förr eller senare måste den komma,
som skulle öppna dörren. Du hade rätt.
Jag hade fel. Jag frågar mig nu, när denna
långa stumma vänskap är förbi för alltid,
om det möjligtvis fanns något jag kunde
som imponerade på dig. Din fasta övertygelse
om att det var jag som framkallade åskvädren
räknas inte. Den var ett misstag. Jag tror
att min trosvisshet om att bollen fanns,
också när den låg dold bakom soffan,
på något sätt gav dig en aning om min värld.

/—/ Du var en fråga,
riktad till en annan fråga bara,
och ingendera hade den andras svar.


Hundens svar till Lars

Varför är du rädd att dö, Lasse?
Naturen räds inte. Den vet.
Du har alltid kämpat emot din förgänglighet.
är du inte en del av naturen?

– Känn vad det luktar gott , Lasse
Dina bokstäver ger dig inte evigt liv.
De hindrar dig från att leva – nu!

Du läste aldrig månen, Lars.
Tror du att själen finns inom dig?
Vi lever bägge i paradiset.
Fast du inte märker det.

Stängda dörrar måste inte öppnas.
Lägg dig ner och vänta.
Det du söker kanske finns på denna sida.

Lär dig att leva med det dolda.
åskan är dold bortom bergen
och bollen bakom soffan.

Varför visslar du mig tillbaka,
när jag vill visa dig vägen?
Men alltid kommer jag tillbaka.
Det är människan inom mig.

av Annette N, Osborn B, Ted G och Marie A

Alla, såväl lärare som elever, tyckte att det hela var styvt ihopkommet och lade en ny dimension till Gustafssons dikt. Läraren skrev ett brev, i institutionens namn, till Gustafsson och bifogade gruppens arbete. Med förväntan såg vi fram emot en respons från Gustafsson, det hade man fått i motsvarande situation från andra författare. Månaderna gick men något svar kom aldrig.

ända sedan dess har jag uppfattat Lars Gustafsson som en fjär och i stort sett humorbefriad person. Men jag kanske gör honom orättvisa, kanske kom brevet aldrig fram, kanske var han så överhopad med post att brevet drunknade i mängden, kanske hade han något annat fullgott skäl att inte svara.

PS. Om Gustafssons författarskap har jag däremot en mycket positiv uppfattning, även om jag inte kan låta bli att litet småelakt konstatera att det inte är alla förunnat att skriva bra science fiction-berättelser.

Litterär lördag III

Jag fick en förfrågan/order från Erik på Nyliberalism for dummies att svara på ett par bokfrågor. Det får bli veckans litterära lördag:

Antal böcker jag äger

Runt 240 inbundna, skönlitterära böcker, ca 140 fack- och populär-vetenskapliga böcker i skilda ämnen, ungefär 60 ord- och uppslagsböcker (fast då räknar jag de 32 delarna i Svensk Uppslagsbok var för sig). Därtill kommer gissningsvis något 100-tal pocketböcker, mest science fiction. Jag har också lite kuriosa som inte ryms inom någon kategori, till exempel en inbunden ärgång av Stockholms-Posten från 1805.

Senaste boken jag köpte

Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith i pocketutgåva. I min boklista fick den detta korta omnämnande:
Kriminalberätelser med kvinnlig privatdetektiv i Botswana i huvudrollen. Bra och lättläst.”

Senaste boken jag läste

Försvinnarna av Jerker Virdborg. Så här beskrev jag den i min boklista:
Inte i närheten av Svart Krabba, Virdborgs förra bok. Virdborgs berättarteknik – bla att beskriva något som kunde vara det svenska samhället, men som ändå inte är det och att lämna stora tomrum i teckningen av tid och plats – som fungerade strålande i Svart Krabba känns nu mest som en tröttsam upprepning. Virdborg tycks redan i sin tredje bok ha hamnat i en stilfälla.”

Fem böcker som betyder mycket för mig

Vintergatans son av Robert A Heinlein. Betyder kanske inte så mycket idag, men det var den som gjorde att jag som 10-11 åring upptäckte science fiction. För mig illustrerar den fortfarande begreppet ”sense of wonder”.

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez. Höjdpunkten i García Márquez’ författarskap. Jag kunde inte lägga den ifrån mig när jag läste den första gången, minns att jag bl.a. läste den stående i en fullsatt spårvagn som skakade fram genom centrala Göteborg.

Drömspår av Bruce Chatwin. I Drömspår och flera andra böcker driver Chatwin sin tes om nomadlivet som människans naturliga livsstil. Han var en fantastisk reseskildrare som tyvärr dog alltför tidigt.

Märk världen av Tor Nørretranders. En fängslande bok om vetenskap och intuition som jag skrivit om tidigareförvetet.

Stil, stilistik och stilanalys av Peter Cassirer. Återvänder ofta till avsnittet om argumentationsanalys när jag tar mig an fånig eller tveksam argumentation.

Be fem personer själv skriva om sina böcker

Jag vet inte om någon av nedanstående bloggare är särskilt road ”quizzes” eller kedjebrev, men jag hoppas att de ändå tar sig tid att besvara frågorna. Jag tycker att det skulle vara mycket intressant att ta del av svaren från:

Bengt ONär jag ändå har ordet

BodilUnder pausträdet

AgnesNotiser från en ö

MatsKlocklös i Tiden

MalcolmFramsidan (En nyupptäckt, potentiell bloggfavorit)

Update kl 19:45: Jag har tidigare skrivit om varför mitt bokinnehav är relativt begränsat.

Update 050602: Bengt O och Malcolm har svarat i kommentarerna till detta inlägg, Agnes och Mats har svarat på sina bloggar. Bodil har svarat både i kommentarerna och på sin blogg.

Litterär lördag II

Förra lördagen arrangerade jag en litterär frågesport här på förvetet. Rätt svar var romantrilogin Dalen, Fälten och Skogen av Stig Strömholm. Två personer lyckades komma fram till rätt svar – Bodil med hjälp av lite ”tjyvgoogling” och Jonas enbart med hjälp av ledtrådarna i kommentarerna till inlägget.

Stig Strömholm är en fascinerande person. Han är en av de lyckligt lottade som kombinerar en fantastisk begåvning med en, tycks det, obegränsad arbetskapacitet. Hans produktivitet och lärdom är imponerande, vid 74 års ålder är han fortfarande i full verksamhet.

Stig Strömholm debuterade som skönlitterär författare 1975 med Dalen, första delen i trilogin om den romerske ädlingen T. Parridius Gratus.

Dalen utspelar sig under 12 dagar våren 451. Handlingen skulle kunna vara hämtad ur en klassisk äventyrsroman – ung hjälte får problem, reder ut dem, får ännu värre problem, tar sig igenom dem och rider, sargad men stärkt, mot en oviss framtid (i nästa del). Det som skiljer Dalen från mönstret är att handlingen interfolieras av filosofiska resonemang om kultur, makt och rätt (märkligt nog utan att det blir störande).

I andra delen, Fälten, får Parridius möjlighet att studera makten på nära håll och dessutom delta i det avgörande slaget mot hunnerna på de kataluniska fälten. I Fälten koncentreras de filosofiska diskussionerna till hur makt kan förvärvas, behållas och utövas samt maktens mål och mening.

Berättelsen i den tredje delen – Skogen – tar sin början 12 år efter händelserna i Dalen och Fälten och sträcker sig fram till Parridius sista dagar i början av 500-talet. Han blir rådgivare till en gallisk småkung, men förråder denne på det personliga planet och gör därefter en närmast ofrivillig karriär inom klosterväsendet. Efter att i de två första delarna ha studerat och diskuterat makt får Parridius i Skogen utöva makt, såväl indirekt som direkt.

De kortfattade referaten ger naturligtvis inte de rika berättelserna och Strömholms berättarkonst rättvisa. De innehåller mycket mer och har en egen lätt vemodig ton som kommer av – som jag tolkar det – författarens insikt i att det även för den bäste är näst intill omöjligt att leva ett liv utan att någon gång bryta mot de etiska och moraliska grundstenar som ett civiliserat samhälle vilar på. Emellanåt låter Strömholm en nutida, allvetande berättare bryta in i berättelsen för att lägga tillrätta, förklara det historiska skeendet eller tillkännage att det just lästa vsnittet är en rekonstruktion av händelserna baserad på (den fiktiva) levnadsteckningen Vita Parridii Gratii av den trogne, men träaktige, hävdatecknaren Remigius av Metz. Ett berättargrepp som fungerar mycket väl.

Som all god litteratur ger trilogin upphov till tankar om vår egen tid och vårt samhälle. Strömholm skildrar ett samhälle som likt vårt eget befinner sig i en brytningstid. De gamla recepten fungerar inte längre, makthavarna har tappat kontrollen och vill helst av allt återvända till en tidigare guldålder. Parridius’ farbror och förmyndare som har valt att gömma sig för samhällsförändringarna, att iaktta utan att ta del, skildras så här:

Jag tror inte att någon kan ha haft större nöje av skalderna eller bättre känna de goda författarna än Parridius Avitus, och han ägnar också all sin tid åt läsning. Han har sagt mig att sedan många år är sysselsatt med en omfattande kommentar till Maros episka dikter.”

När jag läser om denne antike litteraturvetare är det inte utan att mina tankar går till dagens dito.

Jag kan rekommendera de av mina eventuella läsare som till äventyrs inte läst Dalen, Fälten och Skogen att göra det. Hela serien finns för tillfället att köpa hos Aristippos Antikvariat för endast 350 kronor [Update 050530: Inte längre, Agnes har köpt dem] (hittat via antikvariat.net). Och så finns det ju bibliotek…

Forskning och… framsteg?

I inlägget Reservdelsmänniskan skriver Jorun på Life de Luxe om ”räddarbäbisar”. Den fråga som uttrycks i Joruns inlägg är vad man ska säga till ”hjältebarnet” efter ”utfört uppdrag”, men inlägget väcker också många andra frågor.

På vägen till arbetet i morse hörde jag på Vetenskapsradion om stamcellsforskning som tänjer på gränsen mellan människa och djur. Även det ett tankeväckande inslag.

Det Jorun beskriver kan ses som steg ett på aningslöshetens väg, steg två är redan på väg att tas av Ali Brivanlou (från inslaget i Vetenskapsradion) och hans gelikar. Redan vid första steget börjar människovärdet att luckras upp och bli ett allt mer diffust begrepp. Torbjörn Tännsjö ser givetvis inte detta som ett problem, men det kan kanske ursäktas att undertecknad, som inte är professor i utilitarism praktisk filosofi, blir litet fundersam.

Hur det kan bli efter ytterligare några steg på vägen beskrevs redan 1970 av den danske författaren Niels E. Nielsen i science fiction-romanen Härskarna (på svenska 1976). Han tecknar en värld där genmanipulerade varelser med mänskligt intellekt och mänskliga känslor används som organbanker, som försöksdjur, som besättningar på uppdrag som är alltför farliga eller påfrestande för ”riktiga” människor och som levande konstföremål. Det är, som jag minns den, en poetisk och gripande berättelse om hur dessa varelser slutligen gör uppror mot sina härskare.

Litterär lördag

Inspirerad av Blind Hönas lingvistiska lördagar utropar jag dagen till en litterär lördag. Den följs eventuellt av fler. Första inslaget utgörs av en litterär frågesport, i stil med de som nyligen gått av stapeln på Notiser från en ö, Arons blog och När jag ändå har ordet.

  ‘Hälsa dryaderna’, ropade den gråhårige mannen efter honom. ‘Och reta inte Pan!’
  Pojken höjde handen till hälsning och satte sin lilla ljusbruna häst i trav nedför vägen. Vid brunnen svängde han av åt vänster, längs fästigen som slingrade upp mot kullarna.

Jag är osäker på hur mycket ledtrådar jag ska lämna. Författaren är svensk och nog mer känd för sin akademiska än sin litterära gärning. Verket är knappast någon klassiker även om jag anser att det borde vara det. Fler ledtrådar lämnas i kommentarerna om det behövs.