All makt …

I efterspelet till den nyligen timade vargslakten vargjakten har miljöminister Andreas Carlgren tagit  upp och moderniserat ett fint gammalt centerordspråk.

Thorbjörn Fälldin sade på sin tid:

Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.

Andreas Carlgren säger idag:

Miljöministerposten är inte så åtråvärd att den kan förmå mig att dagtinga med mina övertygelser…

Jag har inga.

Urban, urbanare, kulturjournalist

ett inlägg om tv-serien DiplomaternaWeird Science länkar Kjell Häglund till en artikel av Björn Wiman på Expressen Kultur. I Wimans kria kan man läsa:

I gårdagens avsnitt redogör Klas Ljungberg – en av seriens två huvudpersoner – för den moderna diplomatins kärva villkor, i synnerhet i Afrika. Vi får veta att man i Ghana är duktiga på att slösa bort svenska biståndspengar men odugliga när det gäller att fylla på minibarerna på hotellrummen (”Mycket snack och lite hockey”). Sedan blir det dopp i poolen, high five och flatskratt. Bara tropikhatten saknas.”

I dag tycks det [UD] snarare ha förvandlats till ‘Departementet för lantliga ynglingars förkovrande i levande rasfördomar’.”

Man kan givetvis invända att de svullbukade sändebuden i Diplomaterna inte är de skarpaste knivarna i UD:s låda.”

Jag såg avsnittet igår kväll och kände inte riktigt igen det Wiman beskrev. så jag kontrollerade mina intryck genom att se om avsnittet i SVT Play och kom fram till följande:

1. På väg till studiebesök vid ett biståndsprojekt diskuteras ghananernas stategi för att få biståndspengar. Man konstaterar hur det går till och kommer fram till att en annan strategi skulle vara mer framgångsrik för att få biståndspengar från Sverige.

2. Av speakerrösten kan man möjligen få intrycket att Sverige lämnat bistånd till projektet. I bilresan efter studiebesöket görs det halvt frågande antagandet att Sverige nog inte lagt några pengar på det aktuella projektet. Den som gör det är Exportrådets representant, inte någon diplomat.

3. Den som använder uttrycket ”mycket snack och lite hockey” är återigen Exportrådets representant, inte någon diplomat. Man redogjorde visserligen för skillnaden i programmet, men det var ju långt, nästan 30 minuter, så Wiman får vara ursäktad för att han missade den upplysningen.

4. Ingen det svenska sällskapet påstår att biståndspengar har slösats bort. Man är dock skeptisk till det projekt man besökt. Detta är uppenbarligen uttryck för rasfördomar i Wimans värld.

5. Poängen i det inslag där Wiman hängt upp sig på att man konstaterade att minibaren inte var påfylld var att det oftast är logistik (i olika former) som krånglar till och t.o.m. kan stjälpa förhandlingar. Det visades på ett åskådligt sätt att det är en (förbisedd) del av yrkeskompetensen hos en diplomat att hantera sådan problem. Resonemanget gällde inte heller enbart Ghana eller Afrika utan var av generell karaktär.

6. Minibaren var bara en detalj i sammanhanget. Men den kanske är det viktigaste för Wiman när han är på resa? I så fall är det ju förståeligt att just den bristen gav det starkaste intrycket.

7. Oduglig är ett omdöme som får stå för helt och hållet för Wiman. Ingen, vare sig Ljungberg eller speakern, nedvärderade afrikaner, ghananer, eller ens hotellpersonalen på grund av strulet med rummet. Skildringen var också i övrigt rimligt objektiv.

 8. Wiman är uppörd över att det badas i pool, görs high five och gapskrattas. Vad i detta är i sig imperialistiskt eller kolonialistiskt (jmf ‘tropikhatten’)? Vad skulle Wiman själv göra om han hade några timmar ledigt i motsvarande situation? Att han aldrig, under några omständigheter, skulle göra high five eller skratta kan jag gott tro, men bada borde han väl ändå kunna tillåta sig?

 9. När Wiman riktigt vill svärta ned Hultgren tar han till det värsta epitet han kan tänka sig – lantlig! Det är klart att som centralfigur i den urbana, kulturella eliten i Stockholm, huvudstädernas motsvarighet till Säffle, har Wiman ett stort behov att distansera sig från lantliga drumlar som helt oförtjänt får röra sig ute i den stora världen. Och dessutom representera Sverige i sammanhang som Wiman aldrig kommer i närheten av.

10. Slutligen – att blanda in Ljungbergs fysionomi i sammanhanget säger mer om Wiman än om programmet, UD eller Ljungberg. Vad det säger skulle jag kunna orda mycket om, men jag avstår.

Efter den här genomgången undrar jag bara – Vems fördomar och förutfattade meningar speglar egentligen Wimans artikel?

Wimans artikel räckte uppenbarligen för att Häglund skulle överge sin tidigare inställning att ”det är kul att se detta väldigt typiska BBC-format – samtidsdokumentär med upplägget hos en kvalitetsdokusåpa – i en svensk produktion”. När Wiman beskriver det som utspelat sig i hans huvud, men som har mycket liten täckning i verkligheten, tycker Häglund genast att ”precis allting annat rörande denna serie känns meningslöst, för att inte säga korkat, att skriva”. Kritiskt, sjävständigt och välformulerat, eller hur? Snudd på essensen i modern journalistik.

Det är möjligt att Klas Lundgren och de övriga diplomater som skildras i serien inte är de skarpaste knivarna i UD:s låda. Wiman och Häglund hör dock till de vassaste knivarna i kulturjournalistlådan. Tyvärr.

Självförsvar

Tidigare i veckan unnade jag mig lyxen att ta ledigt en vardag. Jag hade jobbat hårt och ledigheten hade inget annat syfte än just ledighet. Så, efter att ha sovit ända till klockan åtta,  läst morgontidningarna, ätit frukost och utfört övriga morgonritualer i lugn och ro, tog jag en promenad vid tio-tiden.

Det var en vacker vintermorgon, ett par minusgrader och rimfrost, så det blev en lång promenad. På vägen hem passerade jag stadsdelens F-6 skola.

När jag passerade skolgrinden hörde jag några dova dunsar. Jag vände mig om för att lokalisera ljuden och  upptäckte tre barn på den i övrigt öde skolgården. En pojke i åtta-nio års åldern låg hopkrupen på marken. Han var alldeles blodig i ansiktet, täckjackan hade stora revor och ena benet var böjt i en onaturlig vinkel. Han gnydde svagt. En äldre pojke, troligen en sjäteklassare, satt grensle över honom. Sjätteklassaren dunkade ihärdigt den mindre pojkens huvud i asfalten. Bredvid dem satt en gråtande flicka i förskoleåldern. Hon hade ett skrubbsår på ena kinden och en smal av rännil blod hade letat sig från ena näsborren ner till mungipan. Utstrött på marken runt barnen låg något som såg ut som en krossad mobiltelefon.

”Hallå där!” ropade jag. ”Vad håller du på med?”

”Ja, vad tror du egentligen att du håller på med?” hörde jag en myndig, kvinnlig stämma eka över skolgården.

Jag tittade upp och såg Rigmor Mortis*, skolans rektor stå på skoltrappan med armarna korsade över bröstet. Bredvid henne såg jag en kvinna som jag kände igen som en av de äldre 1-6 lärarna på skolan (Min yngsta hade henne som lärare i 5:an och 6:an. Det var en snäll och välmenande människa, men litet ängslig av sig och helt oduglig som pedagog).

”Självförsvar”  svarade sjätteklassaren medan han ställde sig upp och borstade av sina kläder.

”Jaha, självförsvar. Nåja, men nu slutar du genast!” sa Rigmor barskt. Hon vände på klacken och med dörren smällande bakom sig lämnade hon den försynta lärarinnan ensam på trappan. Denna frågade försiktigt ”Men vad har han gjort då?”

”Den lille skiten och och hans äckliga lillasyster var framme och lekte på den här delen av skolgården. Det vet ju alla att P- – -:-råttorna ska hållas där borta, bakom soptunnorna.” (Han nämnde här en familj med tio barn som bor i en trea i det nergångna miljonprogramområdet på andra sidan vägen) ”Det här är vår skolgård, inte det smutsiga packets!” Han gav den lille några kraftiga sparkar i mellangärdet. För varje spark hördes ett stön från grabben.

”Och kan du tänka dig vad han gjorde när jag som straff tog hans pengar och slog sönder hans mobiltelefon?” fortsatte sjätteklassaren samtidigt som han övergick till att med fötterna bearbeta förbrytarens revben. När det efter några sparkar hördes ett krasande ljud jämrade sig pojken på marken bara svagt. ”Det svinet spottade på mig! Och då, då har ju jag rätt att försvara mig. Han ska inte våga spotta på mig igen!”

”Jo, det är klart” instämde fröken. ”Men vad har  hans syster gjort?”

”Fattar du dåligt kärring, hon stod ju i vägen, ungjäveln!”  blev det irriterade svaret från sjätteklassaren samtidigt som han laddade för en hästspark i underlivet på brottslingen. När sparken träffade skrek krypet till, men låg sedan tyst och orörligt.

”Men nu räcker det väl?” tyckte jag. ”Tror du inte han lärt sig sin läxa nu?”

”Men för helvete!” vrålade sjätteklassaren. ”Han spottade ju TVÅ gånger!!!”

På detta hade jag inte något bra svar så jag vände mig om för att fortsätta  promenaden hem. Skolfröken följde mig en bit på väg på sin sida om stängslet.

”Visst är det förfärligt, det David gör och visst är det tragiskt att den lilla flickan råkade illa ut, men det är viktigt att komma ihåg att det var P- – -:s pojke som började.” sammanfattade hon.

Då vi skildes åt kastade jag en blick över axeln. Jag såg hur David just hade lättat från marken för ett jämfotahopp mot den lille ligistens huvud.

När jag kom hem satte jag på en kopp kaffe, loggade in på mitt PPM-konto och funderade bekymrat över om jag skulle placera om mina så gott som utraderade fondmedel. Sedan gjorde jag ännu ett misstag. Jag gick in på Aftonbladets hemsida och chockades svårt av nyheten att min favorit i Let’s Dance hade storgråtit i omklädningsrummet efter att ha mobbats av de andra deltagarna. Det förstörde min lediga dag, en dag som annars börjat så bra.

*  Rektorn heter inte Rigmor Mortis. Det är mitt namn på henne efter ett antal kontroverser med henne när mina egna barn gick i den aktuella skolan. Det är helt dött mellan öronen på henne. Bland annat hävdade hon att betydande budget- och personalneddragningar på skolan gjordes av pedagogiska skäl. Hon ska för övrigt gå i pension i dagarna. Inför avgången har hon i lokalpressen berömt sig av att skolan på alla sätt är i mycket bättre skick än när hon tog över som rektor.

Vad gör jag nu för tiden?

Varför hör jag aldrig av mig?

Ja, det är möjligen något som endast Intresseklubben frågar sig. Svaret på den första frågan är att jag jobbar (mycket) och läser (mycket). På den andra är svaret att det inte känns meningsfyllt att försöka sig göra sig hörd i en larmande bloggosfär som handlar om allt annat än det som intresserar mig.

Om jag i närtid skulle få för mig att blogga kommer det antagligen att handla om nr 13-19 av svenska Galaxy eller om EU:s/Sveriges fiskepolitik och svenska fiskares agerande (som framgår av boklistan ovan har jag under våren läst Isabella Lövins Tyst hav och den gjorde mig ännu argare än tidigare).

Det skulle också kunna handla om den s.k. Laval-domen och följderna av den. Det tycks råda konsensus i breda politiska och fackliga kretsar om att domen är ett hot mot den svenska modellen och att arbetsmarknadslagstiftningen måste ändras för att möta hotet. Detta ifrågasätter jag starkt. Jag avser att sätta mig in ordentligt i domen, men jag lutar redan nu mot att det är som vanligt – Jag har rätt och alla andra har fel!

Det finns för övrigt många missupfattningar om EU:s inflytande. Den gode Stig-Björn Ljunggren avslöjar en närmast journalistisk okunskap om EU:s arbetstidsdirektiv. Ni får själva leta reda på inlägget från 2008-05-24 med rubriken Suppsoglarimerinsprinciiippen, SBL har år 2008 fortfarande inte lyckats få till permalänkar i sin blogg.

Han tror, okritiskt, att ”EU:s regler för arbetstidsreglering har vi också blivit påtvingade” och påpekar, helt i onödan, att ”EU ska inte reglera det som arbetsmarknadens parter kan komma överens om”.

Det är nämligen så att direktivet klart och tydligt föreskriver att:

(15) Med hänsyn till att arbetstidens förläggning antagligen medför problem inom företagen verkar det önskvärt att tillåta flexibilitet vid tillämpningen av vissa bestämmelser i detta direktiv samtidigt som man tryggar efterlevnaden av principerna om arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

(16) Det är nödvändigt att föreskriva att vissa bestämmelser får bli föremål för avvikelser som, beroende på omständigheterna i enstaka fall, kan genomföras av medlemsstaterna eller av arbetsmarknadens parter. Som allmän regel bör de berörda arbetstagarna vid sådana avvikelser ges motsvarande kompensationsledighet.” [min fetstilsmarkering]

I den konkurrensutsatta delen av näringslivet har man använt sig av denna möjlighet. I avtalen mellan Teknikarbetsgivarna och IF Metall, Sif/Unionen, CF och Ledarna finns bestämmelser som helt och hållet ersätter bestämmelserna i direktivet. Om skyddade grupper som offentliganställda läkare eller bygg- och anläggningsarbetare utnyttjar direktivet och svaga arbetsgivare för att ensidigt omreglera avtalsvillkoren är ju det knappast EU:s fel.

I en nära framtid

Hej och välkommen till Polisen!

För att förbättra servicen till medborgarna sammanfördes Polisens regionala larmcentraler från och med årsskiftet till Rikslarmcentralen. För att att ytterligare förbättra vår service infördes från samma tidpunkt ett menyvalssystem.

Gäller ditt samtal anmälan om kvinnofridsbrott eller misstänkt kvinnofridsbrott tryck ett, följt av fyrkant.

Gäller samtalet anmälan om hatbrott eller misstänkt hatbrott tryck två, följt av fyrkant.

Gäller samtalet anmälan om brott mot barn eller förtroendevalda, stöld eller skadegörelse av allmän egendom eller misstänkt brott mot barn eller förtroendevalda, stöld eller skadegörelse av allmän egendom tryck tre, följt av fyrkant.

Gäller samtalet skattebrott eller misstänkt skattebrott tryck fyra, följt av fyrkant.

/—/

Gäller samtalet anmälan om egendomsbrott, till exempel stöld, inbrott eller förskingring eller misstänkt egendomsbrott tryck åtta, följt av fyrkant.

Vill du tala med oper…

Pip (åtta), pip (fyrkant)

Du vill anmäla ett egendomsbrott eller ett misstänkt egendomsbrott.

Gäller din anmälan stöld eller misstänkt stöld tryck …

Pip (nio), pip (fyrkant)

/ Fem sekunders väntetid /

Alla våra operatörer är upptagna just nu men du kommer att kopplas fram så snart det blir din tur. Du har plats nummer nitton i kön.

/ Sex minuters väntetid /

Du kopplas till operatör.

– Välkommen till Polisen, du talar med Joakim.

To be continued…

Andra bloggar om: ,

Ytterst osannolikt

Regeringskansliets källare en eftermiddag i mitten av oktober 2006:

”Du Bill, vad gör vi egentligen här nere i källaren?” frågade Bull.

”Är du trög? Det vet du väl att Måns alltid gömde sina hemligheter här nere i källaren” snäste Bill.

”Jaa, och..?” undrade Bull osäkert.

”Det fattar du väl att om vi kan gräva fram någon riktigt maffig hemlighet så kan vi ge den till Pelle och Maja och deras kamrater” sa Bill överlägset.

”Men varför ska vi göra det?” frågade Bull.

”Nu när Måns är borta i minst fyra år och svanslösingen tagit över så är det bäst att vi håller oss väl med hans gäng om vi vill vara med och dela på grädden och sardinerna!” mästrade Bill.

”Jaha, då förstår jag. Vet du vad, jag såg faktiskt Måns stå och smussla vid skåpet där borta i hörnet en gång förra vintern. Och sen tittade han sig omkring och smög upp för trappan väldigt försiktigt” sa Bull och kliade sig fundersamt bakom örat.

”Det var intressant, kom så tittar vi efter vi vad han har gömt där” sa Bill och spatserade med återhållen iver fram till skåpet. Bull lommade efter, måttligt entusiastisk.

”Öppna någon gång då!” hetsade Bill. Bull öppnade dörrarna och tog ett steg tillbaka.

”Vad är det för något? Sardinburkar?” undrade Bull.

”Nej, nej, det är kassettband. Sådana som man använder för att ta backup på data” undervisade Bill.

”Vad står det på dom?” frågade Bull.

”Nu ska vi se – Sä-ker-hets-ko-pior tjugo-fjärde till tjugo-åttonde de-cem-ber tjugo-hundra-fyra.” stavade Bill mödosamt.

”Inte vet jag, men dom är nog viktiga på något sätt om Måns gömde dom här. Tror du att vi ska berätta för Pelle om dom? sa Bull tveksamt.

”Det är klart vi ska berätta för Pelle, tänk på grädden och sardinerna! Det var en väldig massa band förresten. En, två … åtta, nio, tio hyllor! med ett, två … elva, tolv band! på varje. Får se, tio gånger tolv, vad blir det nu igen?” frågade Bill (som inte gärna ville låtsas om att han tyckte huvudräkning var svårt).

”Eeeh, öööh… 150!” utropade Bull (som var glad att någon gång få visa sig på styva linan).

”Antalet är 150” sa Bill.

”150 är antalet” sa Bull.

Ursprungligen uppgavs det att 150 band med säkerhetskopior på regeringens eposttrafik under tsunamikatastrofen hittats i regeringskansliets källare, men bara 119 har överlämnats till tsunamiutredaren Johan Hirschfeldt . Enligt informationschef Hanna Brogren vid regeringens förvaltningsavdelning är det ytterst osannolikt att band skulle ha försvunnit. Det öppnar för andra, minst lika oroande, scenarion. Det är nästan så man önskar sig tillbaka till den ”gamla, goda tiden” med en ämbetsmannakår med statlig lönegradsplacering och reglerad befordringsgång.

Bot och bättring

Jag var länge skeptisk, för att inte säga kritisk, till den allmänna uppfattningen att det är ett stort demokratiskt problem om inte alla samhällsgrupper är proportionellt representerade i varje beslutsforum i näringsliv och samhälle.

För några år sedan tänkte jag om och är nu odelat för alla former av kvotering. Min tidigare inställning att kunskap och erfarenhet parad med vilja och förmåga att åstadkomma resultat borde tillmätas någon betydelse är – har jag nu insett – djupt odemokratisk. Efter grundlig introspektion förstår jag denna förkastliga inställning är ett utslag av de patriarkala värderingar och härskartekniker som jag, i likhet med alla män i min generation, representerar.

I detta tillstånd av upplyst klarsyn förstår jag självklart att den bristande representativiteten är ett problem i det här fallet. Men varför är det inte i det här?

Så om Jonas Morian eller någon av de andra beundransvärt konsekventa och klartänkta bloggarna på Motallians vill förklara det för mig så blir jag oändligt tacksam. Jag förstår ju att motsättningen endast är skenbar, men jag klarar inte av att överbrygga den utan hjälp.