Vad värre är

I förra veckan gick Marita Ulvskog till attack mot de svenska företagen för att de, som hon tror, avstår från att investera i Sverige för att missgynna regeringen inför valet i höst. Det hela ägnades en förströdd och kortvarig uppmärksamhet i media.

Ulvskogs baserar sin konspirationsterori på förhållandet att investeringsnivån i det svenska näringslivet är låg trots goda konjunkturer under flera år. Tyvärr är nog hennes tolkning fel.

Tyvärr, eftersom risken är stor att det är ett mycket allvarligare skeende vi bevittnar. En vanligtvis välunderrättad källa (med mycket god insikt svenskt näringsliv och som därför måste förbli anonym) tolkar utvecklingen som att man inom stora delar av industrin håller på att ”casha ut”. D.v.s. man utnyttjar redan gjorda investeringar maximalt och och låter bli att re- eller nyinvestera. På så vis får man urstarka kassaflöden och rekordvinster som man delar ut till ägarna och/eller investerar i ”tigerekonomier” där de långsiktiga förutsättningarna för industriell verksamhet är betydligt bättre än i Sverige.

Så för en gångs skull önskar jag att Marita Ulvskog har rätt.

En världsbild i en mening

I Göteborg hölls i dag rättegång mot nio föräldrar som ockuperat rektorernas arbetsrum i sina barns skola.

Fallet presenterades också i GP:s pappersupplaga i morse. Som vanligt var det inte sakfrågan jag fastnade för. Jag reagerade istället på en formulering i artikeln. Den tar inte rakt ut ställning för föräldrarna, men andas en klar sympati för dem.

Det okritiska redogörelsen för föräldrarnas argumentation inleds med detta stycke:

Av de nio åtalade är några lärare. Här finns också en statlig tjänsteman, en fritidspedagog, en sociolog, en journalist och en fotograf.

Vad vill artikelförfattaren säga med den till synes ovidkommande uppräkningen av de åtalades yrken?

Jo, han vill ge trovärdighet åt deras argumentation genom att visa de är välutbildade, engagerade och ansvarskännade medborgare som skolledning och politiker borde ha lyssnat på. De är minsann inte några metallarbetare, undersköterskor, arbetslösa eller annat ”riff-raff” som kan tänkas agera utifrån snävt egenintresse eller baserat på bristande förståelse för skolans verksamhet!

Ibland kan en enda mening avslöja en hel världsbild.

Onyttiga idioter

Vad ville Jyllands-Posten med publiceringen av de 12 karikatyrerna av Muhammed? Tänkte man sig att på så vis skapa respekt och förståelse för tryck- och yttrandefrihet i den muslimska världen?

Givetvis inte. Man ville håna och provocera i stort sett alla världens muslimer. Genom att utmåla Muhammed (i flera fall med klart rasistiska undertoner) som skenhelig, kvinnoförtryckande och blodtörstig förser man hans anhängare med samma egenskaper. Och just tryck- och yttrandefriheten gör att ingen kan hindra Jyllands-Posten att uttrycka sin generaliserande och fördomsfulla mening.

Men därmed är det också Jyllands-Posten som har ansvaret för publiceringen. Jyllands-Postens ansvarige utgivare är den som ska ta konsekvenserna av publiceringen, inte någon annan. Jag vet inte vad han ska göra för att ställa situationen till rätta, men det är ju inte heller mitt problem, det är hans.

”Nyttiga idioter” är ett uttryck som ibland tillskrivs Vladimir I. Lenin, ibland till Karl Radek. Det avser personer, ofta intellektuella, som medverkar i ett politiskt skeende utan att förstå vem eller vilka som egentligen tjänar på deras agerande. Vanligtvis är de välmenande idealister som manipuleras en av parterna i skeendet, därav benämningen ”nyttiga idioter”.

Det är nu dags att introducera begreppet ”onyttiga idioter”. Med ”onyttiga idioter” avser jag de publicister som i ett föregivet försvar av tryck- och yttrandefriheten återpublicerar karikatyrerna eller påstår att Jyllands-Posten och danskarna kämpar för vår frihet, mot islam.

De förtjänar benämningen ”onyttiga idioter” därför att ingen part i konflikten tjänar på deras agerande. Alla, inklusive de själva, förlorar på deras handlande. Tryck- och pressfriheten är inte, och har aldrig varit hotad, på grund av de muslimska protesterna. Återpubliceringarna, det högljutt uttrumpetade försvaret mot ett inbillat hot och de svepande generaliseringarna om islam och muslimer lär knappast öka förståelsen och respekten för tryck- och yttrandefrihet i den muslimska världen. Tvärtom kommer detta känslomässiga agerande utan eftertanke att skärpa motsättningarna.

Till gruppen ”onyttiga idioter” räknar jag ”självklart också däremot de mullor och imamer i den muslimska världen som låter sig utnyttjas av diverse krafter i en strid som går stick i stäv med deras egna intressen.

Om deonyttiga idioterna” på ömse sidor får hållas kommer situationen att oåterkalleligt gå överstyr.

Update 060206: Jag har omformulerat de två föregående styckena efter en kommentar från Emil.

Allt hänger ihop

Under den här rubriken hade jag tänkt att skriva ett längre inlägg om tre händelser under den gångna veckan – den friande HD-domen [pdf] mot Åke Green, medborgarkommissionens hårda kritik mot regeringens och UD:s agerande i samband med flodvågskatastrofen och tv-programmet De utvalda om regeringens utnämningspolitik. Men den rätta skrivlusten vill inte infinna sig. Istället serverar jag ett litet, men dock scoop:

Kommun- och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg avslöjade i ett inslag i Studio Ett i eftermiddags att bakom hans seriösa, snudd på tråkiga, yta döljer sig en sann humorist. Med allvar i stämman försvarade han dagens utnämningspolitik med orden:

Politiker ska inte vara diskvalificerade i ett utnämningssystem”!

Falskspel

Maciej Zaremba drar ner byxorna på Byggnads i sin artikel om blockaden mot det lettiska bolaget Laval & Partneri i Vaxholm. Han har hittat ett protokoll som visar Byggnads spelade med falska kort när man påstod att Laval & Partneri vägrade att teckna avtal:

För att teckna kollektivavtal yrkar förbundet att bolaget teckna avtal om att utge 145 kronor per timme till de Yrkesarbetare som utför arbete inom Byggettans avtalsområde. Tecknas inte ett sådant kollektivavtal är förbundet berett att omedelbart vidtaga fackliga stridsåtgärder.”

Byggnads lyckades lura över opinionen på sin sida. När Henrik Brors för snart ett år sedan påpekade att Byggnads ställde orättmätiga krav för att träffa avtal med Laval & Partneri trodde även annars oförvitliga bloggare på Byggettans version och skyndade till Byggnads försvar.

Avancerad tänkare

Kerstin Berminge på Motvallsbloggen är en avancerad tänkare. Det visar inte minst det här inlägget och hennes svar på läsarnas kommentarer.

Hennes tänkande kan beskrivas som ”… förmågan att behålla kvar två motsägande uppfattningar samtidigt och acceptera båda. /…/ Denna process måste vara medveten om den skall kunna utföras med tillräcklig precision, men samtidigt omedveten för att man ska vara fri från känslan av falskhet och skuld. /…/ Att kunna säga avsiktliga lögner och på allvar tro på dem, att glömma alla fakta som har blivit obekväma och åter dra upp dem ur glömskan precis så länge som behövs för att förneka existensen av en objektiv verklighet och hela tiden ta hänsyn till den verklighet man förnekar – allt detta är en ofrånkomlig förutsättning.”

Självfallet är det inte jag som formulerat denna slående karaktäristik av Kerstin Berminges och hennes gelikars tänkande. Även om det säkerligen är alldeles för lätt för mina eventuella läsare så utlyser jag härmed en liten tävling:

A. Vem är författaren?
B. Vad heter verket?
C. Vad kallas Kerstin Berminges sätt att tänka?

Lämna era svar i kommentarerna till detta inlägg. Det först inlämnade, rätta svaret kommer belönas med ett lämpligt pris (som jag dock inte tänkt ut ännu).

Trösta Österrike

Det är synd om Österrike. Landets ensamma och tappra kamp för att skriva in ”privilegierat partnerskap” som alternativ till fullt medlemskap för Turkiet i EU:s förhandlingsmandat visade sig lönlös.

För att österrikarna inte ska gräma sig över sitt nederlag och göra livet surt för övriga EU-länder under sitt kommande ordförandeskap behöver de snabbt plåster på såren. Jag tycker därför att det vore på sin plats med en utfästelse till Österrike:

Om förhandlingarna slutar med ett fullt medlemsskap för Turkiet och Österrike inte är nöjt med detta så kommer Österrike att beviljas utträde ur EU med omedelbar verkan!

Sjukt dåligt

Företagarna har presenterat en rapport [pdf] om hur småföretagen hanterar medfinansieringen av sjufrånvaron. Rapporten har uppmärksammats i dagens DN. Den har också refererats på flera andra håll i media. Min första reaktion var att rapporten var befriande kort och koncis, men efter att ha granskat rapporten har jag funnit att den är lika usel som kort.

Alla resultat i rapporten redovisas i diagramform med ytterst få preciserade siffervärden. De flesta procentsatser som jag använder i det följande är därför uppskattningar baserade på diagrammen.

Enligt Företagarna har man tillfrågat 4 551 i storleken 1-49 anställda. Av dessa har 7%, dvs 320 företag, någon långtidssjukskriven anställd. Det är rimligtvis dessa ca 320 företag som svarat frågorna om hur man hanterar medfinansieringen. I så fall är underlaget för undersökningen skäligen tunt. Har man däremot ställt frågorna till samtliga företag så är en överväldigande del av svaren hypotetiska.

Företagarna påstår att deras undersökning framförallt visar att många arbetsgivare undviker medfinansiering genom att anställda får sluta. Vad jag kan se är det en sned vinkling av undersökningsresultatet. Företag kan, för att använda Företagarnas språkbruk, undvidka medfinansiering på tre sätt: genom att den anställde återgår i arbete (på hel- eller deltid), genom att den anställde får rehabiliteringsersättning från Försäkringskassan eller genom att säga upp den anställde. Undersökningen visar att 31% undviker medfinansiering genom de två första alternativen mot 21% som använder det tredje alternativet; uppsägning. Det är alltså betydligt vanligare med åtgärder för att få tillbaka den anställde i arbete än med uppsägning.

31% av företagen har sagt att man inte kan undvika medfinansiering. Av dessa har 66% motiverat varför de inte kan undvika medfinansiering. 47% angivit att det beror på att den anställde är alltför sjuk, 12% har svarat att man får för dålig hjälp från Försäkringskassan, 4% att den anställde inte vill tillbaka och 3% att man saknar kunskap att hantera rehabilitering. Det framgår inte varför återstående 34% tror att man inte kan undvika medfinansiering.

Företagarna påstår att det är ett slående resultat av deras undersökning att många anställda kommer att sägas upp från sina anställningar som en följd av medfinansieringsreformen. Enligt min uppfattning är detta ett överdrivet hot och baserat på ett osäkert underlag. För övrigt är det inte alls säkert att det är negativt att en person som är för sjuk för att klara ett arbete hos sin nuvarande arbetsgivare blir uppsagd, därmed får h_n tillgång till samhällets samlade resurser för att hitta ett arbete som h_n har förutsättningar att klara. Men det är en helt annan debatt.

Hur har då Företagarna vågat ge ut och dessutom kunnat få ett så okritiskt mottagande av en så tendetiös undersökning? Tja, förmodligen i den trygga fövissningen att de flesta journalister är både okunniga och lata.