Vänta och se, del II

Som mina läsare säkert redan förstått var föregående inlägg ett EMU-inlägg, även om jag inte klart skrev ut det. Det var inspirerat av EMU-motståndarnas budskap att vi bör vänta och se hur euro-projektet utvecklar sig och gå med om det blir en framgång (när de nuvarande euroländerna gjort jobbet).

Jag tycker visserligen att det är ett argument av och för ynkryggar, men det jag i allegorins form försökte visa var att även en ”vänta och se”-taktik kommer att få konsekvenser. Att ge sken av att vi om några år – efter ett nej den 14 september – kommer att kunna gå med i eurosamarbetet som om inget har hänt är på gränsen till bedrägeri.

Organisationen europa ja – euro nej har gett ut en folder med nio argument mot euron (pdf) som i allt väsentligt sammanfattar nej-sidans budskap. Jag har tänkt att fram till den 14 september syna nej-argumenten. Det blir en granskning på mitt sätt – illvilliga personangrepp kommer att blandas med ironi och sarkasmer och något enstaka försök till seriös analys.

Kommer jag att, för en gångs skull, uppfylla mina låga mål? Ni får väl vänta och se!

Vänta och se

Q: Hör du Kalle, vad ska du välja för program i gymnasiet?

A: Nja, det verkar riskabelt att välja program så här utan vidare. Jag tänkte vänta och se hur det går för mina kompisar innan jag bestämmer mig.

Q: Jaha Kalle, nu är du 23 år och klar med gymnasiet. Det var ju bra att du fick komma in på det individuella programmet. Har du börjat fundera på nån yrkesutbildning ännu?

A: Nej jag tycker det verkar så osäkert att att välja inriktning när man inte vet hur arbetsmarknaden kommer att se ut när man är klar, så jag tänkte vänta och se.

Q: Kalle, du är ju snart 30, ska du inte ta och stadga dig någon gång?

A: Det är inte lätt, både Lisa och Stina är ju snygga, smarta och underbara på alla sätt. Men tänk om jag väljer den ena och så blir hon jätteful eller en riktig ragata. Nej, jag får allt vänta och se hur dom utvecklas innan jag bestämmer mig.

Q: Nu är du 43, Kalle, och bor med din mamma i en etta med kokvrå. Ni har ju lyckats lägga undan lite genom åren, så med din förtidspension och din mammas pension skulle ni allt ha råd med ett litet hus. Det vore väl trevligt med lite större utrymme?

A: Jo, det är klart. Vi har faktiskt tittat på en stuga, men det känns så oåterkalleligt att skriva på köpekontraktet. Då finns det ingen väg tillbaka. Och tänk på allt som kan hända – brott på lednings-stammarna, värmepannan kan rasa eller så kan man få mögel i trossbottnen. Så jag och mamma har kommit överens om att det är bäst att vänta och se.

Q: Farbror Kalle, du som är så gammal och inte har nån familj, du har väl ordnat med testamente, begravningsplats och allt sånt?

A: Jamen tänk om jag inte dör, då är ju allt arbetet förgäves. Nej, jag tänker allt vänta och se!

Fortsättning följer…

Förvärva, förvalta, fördärva

Det är betecknande för samhällsklimatet att det är förvaltarna och fördärvarna av det som byggdes upp under perioden 1870-1970 som täljer guld. Nyföretagarna gör det inte (utom de som blåser såpbubblor). Inga stora svenska företag har skapats efter 1970. Det finns inget svenskt Intel, Microsoft eller Dell. Men något annat är kanske inte att vänta sig i en tid när facitmänniskorna dominerar i debatt och praktisk politik.

Med samlingsbeteckningen facitmänniskor avser jag två olika, men besläktade, personlighetstyper.

Dels de som resonerar som företagsledningen gjorde i Facit på 1970-talet. Facit var världens främsta tillverkare av mekaniska räknare. Man var så trygg i sin världsbild att man avfärdade alla hot – de elektroniska räknarna bedömdes som plastiga leksaker som ingen seriös räknenisse skulle vilja ta i med tång. ”Det som dög åt far och farfar duger åt oss också” var deras valspråk. Och så gick det som det gick.

Dels den slags människor som vi alla känner från skolan. De som först av allt tittar längst bak i läroboken och förtrytsamt utropar: ”VA, FINNS DET INGET FACIT???” De som drabbas av existensiell ångest när det inte finns något ”rätt” svar som kan kontrolleras i förväg. När de ställs inför en fråga där flera svar är tänkbara går de i baklås och upprepar tvångsmässigt: ”Nej, NEj, NEJ!. Jag har inte tillräckligt med information!”.

Alla eventuella likheter med debattörer på nej-sidan och deras argumentation inför EMU-omröstningen är helt och hållet oavsiktliga.

Tänkbart yrkesförbud

Jag har följt Karolina Klüfts framfart i friidrotts-VM igår och idag. Igår lyssnade jag på Radiosporten eftersom jag befann mig på resa större delen av dagen (Alingsås-Uppsala t.o.r). Idag följde jag längdhoppet i SVT. Efter dessa upplevelser undrar jag om det inte går att förbjuda sportjournalister att intervjua i direktsändning?

Referatdelen av sändningarna fungerar bra, men när tävlande, tränare, anhöriga och expertkommentatorer ska utfrågas har reportrarna en osviklig förmåga att i varje givet ögonblick ställa de mest plattityda, korkade och/eller irrelevanta frågor som kan tänkas. (Jag tror i och för sig inte att skrivande sportjournalisters intervjuer är ett dugg bättre men vi slipper åtminstone höra eländet.)

Jag är i vanliga fall motståndare till alla former av yrkesförbud, men i det här fallet tycker jag att ett (partiellt) yrkesförbud är värt att överväga om det inte går att få stopp på pinsamheterna i etern på frivillig väg.

Osammanhängande

Jag följde av och till kvällens Debatt om EMU i SVT 1.

Nej-sidan företräddes bl.a av Nils Lundgren och Maria Wetterstrand. Nils Lundgren förnekade att en gemensam valuta har några som helst positiva effekter för handeln och näringslivet. Som exempel på att det går utmärkt att handla och göra prisjämförelser med olika valutor angav han tax-free shoparna på internationella flygplatser, en miljö som han uppenbarligen studerat ingående. Maria Wetterstrand varnade eftertryckligt för de mycket allvarliga konsekvenserna för den offentliga sektorn som ett införande av euron skulle få.

Det jag inte förstår efter att ha lyssnat till Lundgren och Wetterstrand är hur euron kan vara fullkomligt betydelselös för näringslivet, men en katastrof för den offentliga sektorn. Om euron inte har någon påverkan på näringslivet kommer det (näringslivet) att generera sysselsättning och skatteintäkter i ungefär samma omfattning som hittills. Då kommer vi ha lika mycket pengar till den offentliga sektorn som idag (eller lika lite, för den som tycker så).

Egentligen borde jag väl vara glad över den bristande konsistensen i nej-sidans argumentation, men jag blir mest beklämd.

Farligare än kärnkraft

Jag har fullgjort min plikt enligt SFS 2003:389 och uppdaterat om förvetet med en varning för cookies.

För mina yngre läsare är det kanske på sin plats med en förklaring till den sista meningen i varningen. På sjuttiotalet firade centern stora framgångar med sitt kärnkraftmotstånd. Det lämnade naturligtvis inte mittenkonkurrenten folkpartiet någon ro. För att vinna tillbaka väljare från centern lanserade folkpartiet två egna skräckvisioner. Genom att med all kraft bekämpa dessa hoppades man vinna röster.

Det ena hotet var att medborgarnas personliga integritet skulle försvinna genom den (i första hand myndighets-) registrering som blev möjlig med hjälp av den då relativt nya datatekniken. Att undanröja detta hot var dock alltför lätt, datalagen (föregångaren till PUL) kom redan 1973. Försmädligt nog hann väljarna knappast uppfatta hotet innan det var undanröjt.

Det andra hotet var mellanölet som sades vara inkörsporten till alkohol- och förmodligen ännu värre missbruk. Om inte mellanölsförsäljningen upphörde skulle hela min och alla senare generationer sjunka ner i drogmissbruk och allmän misär. Denna strid blev inte heller särskilt långvarig, mellanölet förbjöds 1977, och väljarna verkade inte heller särskilt tacksamma (jag var det definitivt inte).

Fokpartiets utförslöpa fortsatte ända till valet 1985 då partiet fick ett lyft genom den s.k. Westerberg-effekten.

Värna vattenskidorna

Visst är det sorgligt att vattenskidåkning är en sport på tillbakagång i Sverige. Tänk om man aldrig mer får se och (framförallt) höra planande racerbåtar med vidhängande vattenskidåkare vråla fram och tilbaka över vattnet i timmar en stilla sommardag. Vilken oerhörd förlust!

Och än värre – hur ska vi kunna försvara Sveriges anseende som idrottsnation om vi inte har ett vattenskidåkningslandslag av rang?

Det är dags för krafttag om vi ska kunna rädda svensk vatten-skidsport. Inför två timmars obligatorisk vattenskidåkningsträning i veckan på skolschemat. Omvandla värnskatten till en vattenskid-värnskatt. Nu!