Vi gick och röstade strax före klockan tolv. När jag gick ut ur vallokalen undrade jag vart korven som Valmyndigheten utlovade i broschyren som omslöt valsedeln tagit vägen.
När jag kom hem undersökte jag saken på Valmyndighetens webbplats. Det visade sig att man förväntades betala korven själv. Snålt, som barnen säger.
Jag som längtade svårt efter en äkta frankfurter (så klart).
Jag kände inte Anna Lindh, jag har aldrig träffat henne. Därför är inte min sorg av samma slag som när en anhörig eller en vän går bort. I stället känner jag sorg och vrede över att ett liv har släckts i förtid på ett så våldsamt och meningslöst sätt. Likadant känner jag för den femåriga flickan som idag mördades på ett dagis i Arvika och sextonåringen från Sundsvall som av allt att döma mördades för några dagar sedan. Eftersom jag själv har familj har jag inte svårt att föreställa mig vad offrens familjer går igenom just nu. Mina tankar hamnar ofta hos dem.
Mordet på Anna Lindh har (återigen) satt ljuset på en del missförhållanden i det svenska polisväsendet. Det har också gett upphov till en del, i mitt tycke, märkliga reaktioner och funderingar. Jag återkommer om detta.
I foldern nio argument mot euron (pdf) påstår organisationen europa ja – euro nej att:
”3. Ett nej till EMU är inte ett nej till EU; vi är kvar i samarbetet och har kvar vår röst vid rådslagen i Bryssel och Strasbourg. Ett nej betyder inte att vi isolerar oss från det europeiska samarbetet.”
EU är en förening där medlemmarna består av nationer i stället för individer. Jag tycker därför att det kan vara intressant göra en jämförelse mellan EU och vanliga föreningar.
Min föreningserfarenhet är inte särskilt omfattande, men jag har erfarenhet av styrelsearbete i ett par föreningar. I båda fallen förväntades medlemmarna bidra med några timmars arbete vår och höst för att hålla föreningarnas anläggningar och utrustning i gott skick. En mindre del av medlemmarna deltog aldrig i arbetet, de hade alltid någon form av förhinder. De hade dock aldrig förhinder när det gällde att att utnyttja anläggningar och utrustning, tvärtom hörde de till de absolut flitigaste användarna.
De var naturligtvis inte särskilt populära i föreningen, men eftersom de betalade sin medlemsavgift fortsatte medlemskapet år efter år. Vid årsmöten och andra medlemsmöten inledde de gärna sina uttalanden med med orden ”Vi borde…” eller ”Vi måste ta tag i… ” o.s.v. Eftersom alla visste att ”vi” betydde ”Ni andra, inte jag” lyssnade varken styrelsen eller övriga medlemmar på deras förslag. Av samma skäl fick de inte heller delta i planeringen av när och hur det gemensamma arbetet skulle utföras eller delta i besluten om vilken utrustning som föreningen skulle skaffa o.s.v. Även om de inte förstod det själva så var deras inflytande i föreningen noll och intet.
Ungefär så kommer Sveriges ställning i EU att bli – inte genast, men med tiden – om vi röstar nej till euron. Visst har vi kvar vår röst, men vem lyssnar? Vår avsikt är inte att isolera oss från det europeiska samarbetet, men kommer vi att få vara med i de sammanhang där de verkliga besluten fattas?
”Ingen övertygelse i världen kan få mig att avstå från min statsrådspost. ”
Tid och ork räcker inte till ett seriöst euroinlägg. Ni får hålla tillgodo med detta i stället.
Det blir inget euroinlägg idag. Har varit i Kista över dagen och ”konsultat”. Jag ska läsa ut Poeten av Michael Connelly som jag köpte på Pocketshop till hemresan. Inget litterärt mästerverk, men hygglig förströelselitteratur.
Med dagens kurs skulle den ha kostat 5,95 EUR. Bara så att ni vet.
Organisationen europa ja – euro nej påstår i foldern nio argument mot euron (pdf) att:
2. Fred i Europa garanteras av demokrati och frihandel. Demokratiska stater har aldrig gått i krig med varandra, men flertalet väpnade konflikter i världen under senare år har ägt rum inom områden med gemensam valuta, till exempel i Ryssland och i det forna Jugoslavien.
Självklart är demokrati och frihandel de bästa garanterna för fred i Europa. Med euron blir handeln i Europa ännu friare och därmed stärks freden ytterligare.
Talet om väpnade konflikter i områden med gemensam valuta är ett klassiskt försök att blanda bort korten. Krigen i det forna Jugoslavien och i Ryssland är den bittra arvet av två tidigare statsbildningar – Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien respektive USSR (Union av Sovjet-Socialistiska Republiker), i dagligt tal Sovjetunionen. Båda var diktaturer som brutalt förtryckte nationella minoriteter och handeln var allt annat än fri. När staten kollapsade blossade i båda fallen de under årtionden undertryckta konflikterna upp. De uppkom vare sig på grund av eller trots en gemensam valuta.
Men jag kanske tilltror debattörerna på nejsidan alltför mycket, det kan ju vara så att de i sin allmänna historielöshet helt enkelt inte förstår orsakssambanden.
Organisationen europa ja – euro nej påstår i foldern nio argument mot euron (pdf) att:
1. Ett nej den 14 september kan ändras – ett ja är oåterkalleligt.
Ett ja är naturligtvis inte oåterkalleligt. När Tjeckoslovakien 1992/93 delades upp i Tjeckien och Slovakien byttes också den gemensamma valutan ut mot den tjeckiska respektive slovakiska kronan. Kan två länder med så kort demokratisk tradition upplösa en myntunion på fredlig väg så kan nog Sverige (om vi först går med och sedan vill gå ur) och de övriga euroländerna enas om att gå skilda vägar. Även utan utträdesklausul.
Att det ekonomiska och politiska priset för ett utträde skulle bli högt är en helt annan sak.