Skulle egentligen bloggat om Operation Rockingham redan i fredags, men det kom annat emellan.

Operationens syfte var att till varje pris övertyga världen om att Irak var i besittning av massförstörelsevapen. Och den lyckades väl, även i Sverige var det många som slukade de påstådda bevisen med hull och hår.

[Länk via Peevish]

Jag har länge gått och funderat på att skriva ett inlägg med rubriken ”Landet u.p.a” där jag skulle utgjuta mig över oviljan att ta ansvar för sina handlingar inom snart sagt alla områden i det svenska samhället.

I den närmast misantropiska sinnestämning som föranlett tankarna på ett sådant inlägg är det en lisa att få höra en politiker som placerar ansvaret där det rätteligen hör hemma.

I min hemkommun Alingsås befinner sig Barn- och ungdomsnämnden i kris, vilket lett till att skolor måste stängas. En oberoende revision, utförd av KPMG, ger den tidigare s–v–c-ledda nämndstyrelsen svidande kritik. Det konstateras att det ”Redan för två till tre år sedan torde varit tydligt att elevunderlaget minskade” och att kraftfulla åtgärder var av nöden.

Vice ordförande (tidigare ordförande i utbildningsnämnden) Tommy Johansson (s) tar emellertid lätt på kritiken:

”Borgarnas politik [d.v.s. minoritetens politik, min anmärkning] gick ut på att hela tiden begära tilläggsanslag. De gick inte med på några besparingar. Det var likadant i utbildningsnämnden när vi ville göra nedskärningar inom gymnasieskolan”.

Visst är det härligt med folkvalda representanter som tar ansvar för sin politk.

Citaten från Alingsås Tidning, av förståeliga skäl ej länkbara.

De som lyckats föra Israel framåt på vägen mot fred har hittills varit hårdhudade veteraner. Det började med den gamle terroristen Menachem Begin som till slut insåg att det enda sättet att uppnå fred är att sluta avtal med sina fiender (om man inte ska ”utrota varenda jävel”). I Camp David 1979 slöt Begin och Egyptens president Anwer Sadat, under överinseende av Jimmy Carter, ett epokgörande fredsavtal.

Nästa stora steg togs av Yitzhak Rabin, tidigare en mycket hårdför överbefälhavare och försvarsminister. Han begrep att man måste förhandla med fiendens ledare, utan hänsyn till personliga antipatier eller hur oförsonliga fiender man varit tidigare. I september 1993 skakade Rabin hand med Yassir Arafat som en bekräftelse på Osloavtalet, vilket syftade till israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena och upprättandet av en palestinsk stat. Efter mordet på Rabin har har avtalet schabblats bort/saboterats av maktspelare, virrpannor, oduglingar och krigsförbrytare (ännu inte dömd).

Med tanke på historien är det därför hoppingivande att fyra tidigare chefer för israeliska säkerhetstjänsten underkänner den nuvarande politiken:

”Vi är på väg nerför mot en katastrof. Om inget händer och vi bara går vidare med svärdet i hand så kommer vi att fortsätta vada fram i sörjan och förgöra oss själva.”

Kanske det är början till en israelisk tillnyktring.

”Den svenska integrationspolitikens misslyckande är ett utslag av den missriktade välviljans oförmåga att se sambandet mellan helheten och individerna. Problemet är att man gjort socialpolitik av integrationen i stället för arbetsmarknadspolitik. Resultatet blir att invandrarna blir en sorts passiva mottagare av välfärd och åtgärder i stället för själv-ständiga individer med lika möjligheter att ta sig in på arbetsmarknad och därigenom ett större socialt liv i det nya landet.”

De raderna önskar jag att jag hade skrivit. Björn Sandmark gjorde det istället.