Månad: december 2003

Tidlöst

I går tittade jag på Gladiator i min nya hemmabio (f.ö. min dyraste leksak någonsin, men så talar vi verkligen HEMMABIO).

Följande replikskiften ur filmen hade en, i mina öron, märkvärdig aktualitet:

Commodus [kejsare]: Rom är förändrat. Det krävs en kejsare för att styra ett kejsardöme.

Lucilla [kejsarens syster]: Visst, men låt folket ha sina…

Commodus: Illusioner?

Lucilla: Traditioner.

Commodus: Min fars krig mot barbarerna… Han uppnådde ingenting men folket älskade honom.

Lucilla: Folket älskar alltid segrarna.

Commodus: Varför? De såg inte slagen. Vad bryr de sig om Germanien?

Lucilla: De bryr sig bara om Roms storhet.

Commodus: Roms storhet. Och vad är det?

Lucilla: Det är idén om … storhet. Storhet är en vision.

Commodus: Just det, en vision. Förstår du inte Lucilla? Jag uppfyller romarnas vision av Rom och för det ska de älska mig. Snart kommer de att glömma några grånande mäns trista mässande. [d.v.s. senaten, min anm.]

Senatorerna Gaius och Gracchus några minuter senare:

Gracchus: Skräck och underverk är kraftfullt tillsammans.

Gaius: Tror du folket kommer att låta sig luras?

Gracchus: Han känner Rom. Rom är pöbeln. Hitta på konster åt dem så förundras de. Ta ifrån dem friheten så jublar de ändå. [paus] Han ger dem döden. Och de älskar honom för det.

Översättningen är hämtad från den svenska textningen.

Ny bloggare

Monjia, en tidigare arbetskamrat, har startat en webblogg.

Den kan säkert bli läsvärd, för Monjia är en intressant bekantskap som ställer de flesta fördomar om slöjbärande muslimska kvinnor på huvudet. Hon har varit medlem i Svenska Islamiska Akademin, styrelseledamot (-ordförande?) i JAK samt medverkat i Vid dagens början och hållit Morgonandakt i SR P1.

Dessutom är hon – kan jag intyga – en person med självdistans och mycket humor. Därför vågar jag önska att hon snart byter blogg-plattform så att hon får igång permalänkar och kommentarsystem.

God Jul och Gott Nytt År

Allmänna bestämmelser för jul- och nyårshälsning

Mottagande av denna hälsning medför inga förpliktelser för mottagaren, vare sig uttalade eller underförstådda. Avsändarens avsikt är att tillönska mottagaren ett miljömedvetet, socialt ansvarstagande, stressfritt, icke beroendeframkallande samt köns-neutralt firande av vintersolståndet. Mottagaren äger full frihet att utöva sitt firande i enlighet med valfri religiös/sekulär övertygelse och tradition eller att välja att inte fira alls.

Mottagaren tillönskas också ett inkomstbringande nytt år, oavsett om inkomsten kommer från anställning, studielån, socialförsäkrings- eller det allmänna pensionssystemet. Önskningen gäller inkomster upp till max. 7,3 inkomstbasbelopp och med undantag för inkomster från eget företagande, bonus eller privat pensionssparande. Önskningen avser inte heller inkomst av kapital. Likaså undantas all form av förmögenhetstillväxt – utom ökat marknadsvärde för fastigheter ägda av personer födda mellan 1940 och 1953 – från välgångsönskningen. Det är avsändarens djupt kända önskan att mottagare som är eller kommer i behov av sjukvård skall bli medicinskt färdigbehandlade under det nya året. Med nytt år avses här det år som allmänt betecknas som 2004, med vederbörlig respekt för de tideräkningar som används av olika grupper i dagens multikulturella samhälle.

Nyårshälsningen gäller utan hänsyn till mottagarens ålder, kön1, sexuella preferenser2 hudfärg, trosbekännelse, fysisk och mental hälsa/kapacitet, val av dator eller operativsystem.

Hälsningen utgör inte något löfte från avsändarens sida att förverkliga någon av önskningarna för sig själv, mottagaren eller någon annan. Önskningen garanteras fungera som förväntat inom ramarna för normal användning av välgångsönskningar till dess en ny hälsning utfärdas, dock högst ett år efter mottagandet. Garantin gäller enbart den ursprunglige mottagaren av hälsningen och begränsas till ersättning av denna önskning eller utfärdande av en ny jul- och nyårshälsning, efter avsändarens eget gottfinnande.

Fotnot 1: Självfallet såväl biologiskt som socialt betingat kön.
Fotnot 2: Härmed avses endast av samhället accepterade, d.v.s ej straffbelagda, sexuella aktiviteter.

Kränkande kakor

Diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadstein anser att an-hopningen av kristna symboler som lucior, adventsljusstakar och pepparkakor(?) så här års kan vara besvärande för dem som tillhör en annan religion. Europakonventionen ger människor en rätt att slippa bli utsatta för religiösa manifestationer. Dessutom påpekar DO att man måste vara konsekvent:

”Om man inte vill tilllåta andras religiösa yttringar, till exempel att bära huvudduk eller turban, så kan man inte heller tillåta egna religiösa yttringar som adventsljusstaken”

Jag tycker också att det är viktigt med konsekvens, men jag vill vända på exemplet – de som tvunget måste manifestera sin religiositet genom att bära huvudduk eller turban har knappast rätt att harmas över adventsljus eller pepparkakor. I rättvisans namn ska sägas att jag inte tror att de gör det heller. Vad vi ser här är en tandlös men publicitetshungrig ombudsman som på eget initiativ driver en ”gullighetsprincip” (tack Bengt!) eftersom kraft och resurser saknas att ta sig an större och allvarligare problem.

Inte ens i närheten

Jag har just läst ut Halvbrodern av Lars Saabye Christensen. Den var definitivt inte prisvärd – varken det här priset (pdf) eller mitt pris (65 kronor på antikvariat). De 721 sidorna gör det tydligt att den inflation som Jonas Söderström nyligen uppmärksammade inte bara existerar i tidskriftsvärlden utan också inom litteraturen. Berättelsen räcker på sin höjd till 300 sidor.

Författaren av baksidestexten anser att Halvbrodern är ”ett familjeepos med samma märkliga styrka, magi och mystiska glans som hos Göran Tunström, Gabriel García Márquez eller Günter Grass”. Nog för att baksidestexterna brukar vara överdrivet entusiastiska och säljande, men den jämförelsen slår alla rekord. Antingen har skribenten inte läst någonting av Tunström, García Márquez och Grass eller också saknar han/hon litterärt omdöme.

All eventuell uppvaktning …

Härom veckan gjorde George W. Bush ett blixtbesök i Irak. Han landade i Bagdad efter mörkrets inbrott, i ett nedsläckt plan på en mörklagd flygplats. Han stannade på flygplatsen, träffade enbart amerikanska soldater tillsammans med noggrant utvalda journalister och flög hem efter 2,5 timmar.

Man kan föreställa sig de diskussioner som föregick besöket:

GWB: Nå, hur ser arrangemanget ut? När och var ska jag tala till det iranska folket?

Rådgivare 1: Det irakiska folket, mister President. Det är Irak som vi skänker frihet, säkerhet och demokrati.

GWB: Iran eller Irak! Dom är väl muslimer eller?

Rådgivare 2: Ja sir, fast i Irak är dom…

GWB: Jag skiter i vilket! När får jag tala till Anamnborna och uttala de historiska orden ”Jag är en Anamnes!”?

Rådgivare 1: Jag tror att ni tänker på Amman, sir. Amman är huvudstad i Jordanien. Iraks huvudstad heter Bagdad. Och jag tror inte att ni kan säga att ni är en bagare heller, sir.

GWB: Satan också! Vad ska jag då säga?

Rådgivare 2: Nja, mister President, vi har faktiskt inte planerat något tal till Bagdadborna…

GWB: Jasså, varför inte det?

Rådgivare 1: Vi räknar med hela det irakiska folket skulle vilja hylla sin befriare om ert besök blev känt, sir.

GWB: Ja, ja, ja. Det låter jättebra! Jag vill tala till folket, jag vill, jag vill, jag vill!!!

Rådgivare 2: Jamen, det går inte. Dom är som barn dom där araberna. När dom blir glada skjuter dom vilt omkring sig. Tänk bara vad som kunde hända om dom börjar skjuta i rena glädjen under ert tal, sir!

GWB: Nej, vaddå???

Rådgivare 2: Och dom är som tokiga i fyrverkerier också. Dom bryr sej inte nåt om vad dom skjuter iväg heller, bara det blixtrar och smäller. Tänk om dom får tag i en luftvärnsrobot eller två, då skulle dom kunna dra iväg dom under inflygningen för att hylla er, mister President. Tänk vad jobbigt det skulle bli för piloterna.

Rådgivare 1: Så vi tror att vi inte ska berätta om ert besök i förväg och för säkerhets skull mörklägger vi planet och flygplatsen. Vid närmare eftertanke är det nog bäst att ni inte alls lämnar flygplatsen.

GWB: Men jag vill ju tala till det irakiska folket, Kennedy fick ju tala till berlinarna. Jag kanske kunde tala till dom genom högtalare, inifrån en stridsvagn!

Rådgivare 1 och 2: Hmmmm, jag tror inte det vore så bra, sir. Vi håller oss till vår plan.

GWB: Okej då, men om jag inte får ta emot folkets hyllningar så vill jag hem fort. Räcker det om jag stannar en halvtimma?