Jag känner mig lite kluven inför beskedet att Plank tröttnat på Rymdimperiet i den tappning vi lärt känna och uppskatta.
Visserligen blir livet blir inte detsamma utan Planks fantastiska länktips, men eftersom han samtidigt aviserar att Imperiet kommer tillbaka i ny skepnad har jag ju fått något att se fram emot. Jag hoppas att Rymdimperiet slår tillbaka … snart!
I föregående inlägg lovade jag att blanda mig i diskussionen om produktivitet och sysselsättning på Blind Höna och När jag ändå har ordet. Jag inleder med att ge min bild av utvecklingen i Sverige under efterkrigstiden. Det är en starkt subjektiv och på inget sätt heltäckande bild, men inför den diskussion som jag hoppas på tycker jag att det är angeläget att redovisa min utgångspunkt.
Från krigsslutet fram till slutet av sextiotalet, de s.k. gyllene åren, levde Sverige högt på att inte ha deltagit i kriget. Produktionsapparaten var intakt och exporten blomstrade. Sett över hela perioden var de svenska produktivitetsökningarna lägre än i omvärlden. Ett skäl var de goda exportaffärerna som gjorde att företagen tappade intresset för att rationalisera, det gick ju bra ändå. Ett annat skäl var att produktivitetsutvecklingen gick snabbare i de krigshärjade länderna eftersom de startade från en bottennivå.
I början av sjuttiotalet hade våra viktigaste konkurrentländer en produktionsapparat som var modernare och mer effektiv än den svenska och exporten började gå trögt. Upprepade devalveringar under åren 1973 till 1982 gjorde att de svenska exportföretagen förblev ointresserade av öka sin konkurrenskraft genom rationalisering och effektivisering av verksamheten. Den svenska eftersläpningen fortsatte fram till krisen i början av 90-talet som medförde utslagning av ett stort antal företag som inte längre kunde hävda sig i internationell konkurrens.
Krisen tvingade också fram en hårdhänt sanering av de offentliga finanserna. Det var dock fråga om rent kamerala åtgärder utan någon bäring på de underliggande problemen, vilket vi nu ser effekterna av. Efter krisåren har den svenska produktivitets-utvecklingen varit bättre i Sverige än i konkurrentländerna. Men den har skett i existerande verksamheter och eftersom det inte finns några nya företag som kan suga upp ledig arbetskraft så har den inte lett till ökad sysselsättning.
Under hela efterkrigstiden har näringslivspolitiken varit inriktad på storföretag och gynnat institutionellt ägande. Det har bäddat för den nuvarande situationen med svaga, för att inte säga inkompetenta, styrelser i börsbolagen som endast är intresserade det senaste kvartalsbokslutet och den kortsiktiga aktieutvecklingen. Därmed lämnas fältet öppet för företagsledare som Lars-Eric Peterson, Ulf Spång m.fl. Den förda politiken har också lett till att det inte finns något intresse för långsiktiga investeringar i nya företag.
Den solidariska lönepolitiken var i första hand ett medel att tvinga fram en strukturomvandling som ansågs önskvärd under 60- och 70-talet när det behövdes personal till den raskt (ohejdat?) expanderande offentliga sektorn. Bland annat raderade den ut den svenska teko-industrin. Problemet var att politiken levde kvar efter att strukturomvandlingen var genomförd. I mer än ett decennium levde vi med låglönesatsningar, följsamhetsklausuler m.m. som ledde till årliga lönehöjningar på 10% och däröver. Eftersom produktivitetsutvecklingen samtidigt låg på 1-2% blev resultatet inflation och ”luft i lönekuverten”.
Det var alltså inte bara fråga om en ”viss inflation” som var problemet med den, enligt Bengt, krossade modellen. Det som har hänt, och framförallt det som inte har hänt (min anm.), inom svensk varvsindustri och inom stål och skog har inte lett till några sociala revolutioner, skriver Bengt. Men det kanske borde ha gjort det!
Nej, den svenska modellen är inte krossad, den har inte ens spårat ur. Den har aldrig fungerat, i alla fall inte på det sätt som det brukar framställas.
Jag hoppas att detta inlägg kan leda till en fortsatt diskussion i den svenska bloggsfären om produktivitet, sysselsättning, tillväxt. Eller kanske om olika samhällsmodeller, t.ex. skillnaden mellan välfärds-stat och välfärdssamhälle.
Jonas på Blind Höna har producerat en serie intressanta inlägg om ny teknik, produktivitet, tillväxt och välfärd. Bengt O. lämnat en insiktsfull kommentar på När jag ändå har ordet.
Min historieskrivning och mina slutsatser skiljer sig i avgörande delar från den som Jonas och Bengt tecknar. Jag kommer inte att kunna avhålla mig från att blanda mig i diskussionen. Jag återkommer på tisdag, efter en tur till Uppsala och tillbaka i morgon för att hjälpa dottern med ännu en flytt.
I Sverige har landstingen i praktiken regionala monopol på sjukvården. I likhet med andra monopol behandlar landstingen sina leverantörer, anställda och kunder (patienter) uselt. När det inte finns någon konkurrens behöver man inte bry sig eftersom varken leverantörer, anställda eller patienter kan vända sig någon annanstans.
Landstingen påminner i mångt och mycket om de forna sovjetiska industrikombinaten. De var också jätteorganisationer med en diversifierad verksamhet och styrdes i likhet med landstingen av politruker med minimalt verksamhetskunnande. I de sovjetiska industrikombinaten slavade miljontals ryssar med att transformera perfekta råvaror till skrot, t.ex. VAZ– eller Volgabilar. I landstingen förvandlas sjuka till medicinskt färdigbehandlade av underbetalda kvinnor.
Det fanns en gång goda skäl (ojämn inkomstfördelning, brister i information och kunskap hos breda befolkningslager o.s.v.) till att bygga upp en politikerstyrd sjukvårdsapparat. Men när dessa skäl i stort sett är undanröjda blir den bristande konkurrensen ett problem.
I GT (Expressens göteborgsupplaga) den 1 januari redovisas ett projekt vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset där man med hjälp av externa logistikkonsulter halverade patienttiden, d.v.s. tiden från patientens första besök vid kliniken till att han är färdigbehandlad (i artikeln står det t.om. ”frisk”). Det hela åstadkoms med enkla medel:
1. Man såg till att planerade läkartider alltid var fullt bemannade (läkare, sjuksköterskor och läkarsekreterare) under mottagningstid.
2. Inga remisser fick vara obehandlade vid arbetsdagens slut.
3. Tid för återbesök bokades redan vid första besöket.
Dessa åtgärder resulterade i att patienttiden minskade från 278 till 140 patientdagar. Försäkringskassan sparar i genomsnitt 60 000 kronor per patient i sjukpenning. Samhällsvinsten är naturligtvis ännu större men svår att beräkna. Vinsten i form av minskat mänskligt lidande går över huvud taget inte att värdera.
I en konkurrensutsatt verksamhet är åtgärder som de ovan beskrivna en självklarhet, i praktiken ett överlevnadsvillkor. För Hälso- och sjukvårdsmonopolet i Västra Götalandsregionen är de ett besvärande undantag. Efter ett idogt sökande har jag inte lyckats hitta någon information om projektet på Västra Götalandsregionens webbplats.
Det enda spåret på webben är ett program från en konferens i Norsk Dataförenings regi där vårdenhetschefen och en av konsulterna redogjorde för projektet i 45 minuter.
Frågan är väl närmast om vårdenhetschefen kan få ha kvar sitt jobb nu när informationen läckt ut. Hon har ju helt missförsttåt sin uppgift. Hon ska administrera de av politiker och sjukvårdsbyråkrater nogsamt underhållna vårdköerna, inte korta dem!
När jag ser tillbaka på mitt första år som bloggare tycker jag att jag blivit lite snällare på senare tid. Jag skrev t.ex. inte någonting alls om Baker Karims buskisversion av Swedenhielms. Det var ju snällt.
Några nyårslöften utfärdar jag inte, men ett hot som jag eventuellt kommer att förverkliga är att starta en ny webblogg. Den kommer i så fall att handla om System Dynamics. Jag arbetar inte längre professionellt med SD, men vill gärna hålla kunskaperna vid liv. Systemtänkande kräver träning liksom förmågan att bygga dynamiska datorsimuleringar. Att försöka lära ut en del om System Dynamics tror jag är ett bra sätt att inte bara vidmakthålla kunskapen utan också utveckla den. Mottot för denna eventuella blogg blir något i stil med: ”Att tänka runt är ännu större”.