En roman som ett brott

ag köpte Leif GW Perssons Mellan sommarens längtan och vinterns köld på bokrean. Efter att ha läst mindre än 20 sidor ångrade jag köpet. Jag hade glömt hur Persson skriver:

Bäckström var liten, fet och primitiv medan Wijnblad var liten smal och pimpinett och tillsammans kompletterade de varandra utmärkt. De trivdes också med att arbeta ihop. Bäckström tyckte att Wijnblad var en feg halvfikus som man inte ens behövde höja rösten åt, han gjorde ändå som man sa, medan Wijnblad betraktade Bäckström som en förståndshandikappad koleriker som var rena drömmen att jobba med för den som föredrog att själv ha full koll på läget. Eftersom båda var gediget inkompetenta uppstod det heller inga slitningar på sakliga eller andra professionella grunder och kort och sammanfattningsvis utgjorde de rena radarparet.”

Här lämnas inget över till läsarna, för säkerhets skull talar Persson om för oss att de beskrivna kriminalpoliserna är inkompetenta eftersom vi inte förväntas förstå det av den fortsatta skildringen. Samtidigt är karaktäristiken lika banal som något en kvälls-tidningsjournalist skulle kunnat åstadkomma, enda skillnaden är att meningarna och orden är längre än i Aftonbladet och Expressen. Att den av allt att döma nazianstrukne polisaspiranten heter Oredsson är en meningslös blinkning till läsarna – de läsare som inte utan hjälp begriper att Bäckström och Wijnblad (i citatet ovan) är inkompetenta missar blinkningen och för dem som känner till något om Assar och Vera och den svenska nazismens historia är den övertydlig. Den tillkämpat humoristiska tonen som genomsyrar åtminstone de första femtio sidorna är också svåruthärdlig.

Det här är inte en roman om ett brott, det är en roman som borde vara ett brott. Frågan är bara vem som i så fall är den skyldige – författaren eller förlaget?

Första pris

Måndagens tävling är avgjord. I ett utslag av salomonisk rättvisa (den illasinnade må kalla det feghet) har jag beslutat att första pris delas mellan samtliga deltagare, d.v.s. Desirée, Chadie, Agnes och Monjia. Priset är redan översänt och jag hoppas att det kommer att uppskattas av mottagarna.

För övrigt har jag betalat $10 till Haloscan, så nu syns alla kommentarer sedan jag installerade systemet i juni förra året. Det är bra, för i många fall är kommentarerna smartare, roligare och/eller mer genomtänkta än inlägget som föranlett dem.

Vid foten av Gökmassivet

Bengt O. refererar då och då till Gökmassivet, senast i onsdags. Agnes undrade vad Gökmassivet står för, men det ville Bengt inte berätta. Så då gör jag det.

Gökmassivet ligger i Grönköping. På detta berg har genom åren utspelats många aktiviteter som skildrats i Grönköpings Veckoblad, Sveriges mest långlivade satiriska tidskrift. Förebilden för Gökmas-sivet är Nolhaga berg eller kanske Härsberget i Alingsås. Nils Hasselskog (pdf), en legendarisk medarbetare i Grönköpings Vecko-blad, hämtade influenser till Grönköpings innevånare och miljö från Alingsås där han växte upp.

Ännu idag har vi i Alingsås flera politiker (pdf, läs under ”Roande om Piraten”) väl jämförbara med Grönköpings dito. Dock ligger Vecko-bladet långt före vår lokaltidning när det gäller webbnärvaro.

Don efter person

Kommunisten Lars Ohly har valts till ny partiledare i Vänsterpartiet idag. Att han kallar sig kommunist måste bero på dåligt minne. Trots att han har tillgång till facit minns han inte vad kommunismen har lett till över allt där den prövats. Därför finns det anledning att påminna honom om det uppdrag han fått av partiet (på en nivå och i en form som passar Ohly och övriga partianhängare).

Namnmagi

Jag kan inte påstå att jag är fullt uppdaterad i alla delar i jämställdhetsdebatt och -forskning. Emellertid har jag uppfattat att genusforskare m.fl. menar att kön är en social konstruktion.

Den sociala konstruktionen börjar redan på prototypstadiet – små flickor kläs i rosa och inte får inte leka med leksaksbilar. Ett tidigt exempel på kvinnoförtryck. För att slutligt komma till rätta med ojämlikheten mellan könen måste den sociala konstruktionen förändras i grunden. Det förvånar mig att ingen feminist har tänkt på hur mycket av socialisationen som ligger i namngivningen.

Om man inte av namnet kan avgöra en persons kön har man ju tagit bort en stor del av förutsättningen för den sociala konstruktionen. Därför föreslår jag att hälften av alla flickor döps till Gösta, Folke, Julius, Yngve etc och hälften av alla pojkar döps till Alma, Ester, Gerda, Dagny o.sv. På så vis kan både män och kvinnor vara såväl utövare av som offer för det patriarkala förtrycket, vilket därmed kommer att försvagas och slutligen försvinna helt.

Fotnot: Namnen ovan är hämtade från den generation som föddes runt förra sekelskiftet. Eftersom morgondagens småbarnsföräldrar inte har några personliga minnen av personer med dessa namn kommer de att slå igenom i namngivningen de närmaste åren. Namngivning går i vågor.

Goda kamrater

Jag lovade i ett tidigare inlägg att återkomma till Sebastian Haffners En tysk mans historia. Så här skriver Haffner om kamratskap i kasernmiljö:

Om vi – trots allt jurister, akademiker med intellektuell skolning, blivande domare och säkert inte allesammans veklingar utan övertygelser och utan karaktär – på några få veckor i Jüterbog hade förvandlats till en mindervärdig, tanklöst lättfärdig hop, där uttalanden som de ovannämnda om Paris eller om dem som anklagades för riksdagshusbranden förekom dagligen och fick stå oemotsagda och angav den andliga nivån, så hade vi blivit detta genom kamratskap. För kamratskap betyder oundvikligen att den andliga nivån fixeras vid
det lägsta plan som över huvudtaget finns tillgängligt. Det tål ingen diskussion; diskussion antar i kamratskapets kemiska lösning genast gnällighetens och grälmakeriets färg och är en dödssynd. I kamratskapet frodas inga tankar utan bara massföreställningar av det mest primitiva slag – och dessa är i sin tur oundvikliga; att hålla sig ifrån dem är att ställa sig utanför kamratskapet
.”

Det Haffner beskriver kallar vi idag för grupptänkande. Det grasserar i de flesta slutna miljöer, inte bara i kaserner. De inre cirklarna i Vita Huset har varit tydligt präglade av detta slags tänkande de senaste tre åren.

Haffner skriver mycket mer om kamratskapets/grupptänkandets mekanismer. Läsning rekommenderas!

Galaxy nr 9

Det var ett bra tag sedan jag presenterade ett nummer svenska Galaxy, men nu är det dags. Nummer nio från maj 1959 är tyvärr ett ganska slätstruket nummer.

William Tenn har skrivit många berättelser som är bättre än långnovellen Envis som synden. Beska Piller är en Fredrik Pohl på tomgång. Börje Cronas novell förbigås, i likhet med det mesta från hans egen penna, bäst med tystnad. L. Sprague de Camps och Robert A. Heinleins texter om framtidsvisioner har ett intresse som tidsdokument, men knappast mer. Det enda riktigt högklassiga bidraget är tredje delen av Tigermannen av Alfred Bester.

För en större version av omslaget, klicka på bilden.

Vad skönt du drömt

Hela dagen har Ekot rapporterat om att försöket med friår inte gett de positiva effekter som regeringen förväntat sig. Vikariaten har inte gått till långtidsarbetslösa utan till redan ”springvikarierande” ungdomar och invandrare (om jag minns rätt). När friåret ska införas i hela landet kan regeringen därför tänka sig att se över reglerna. Arbetsförmedlingen ska få bestämma vilka som ska få vikariaten. Det kan man kalla dubbelfel!

Dels är det förmodligen ett ett felslut att långtisarbetslösa inte gynnats av reformen. Vilka har fått ta över springvikariaten? De är också en väg (tillbaka) in i arbetslivet.

Dels blir det nog inte så många tjänstledigheter om inte arbets-givarna får bestämma vilka som ska anställas som vikarier. Men det är klart, regeringen kanske bara vill ha en reform som ser bra ut på pappret?

Fotnot: Med tanke på dagens inläggNär jag ändå har ordet förväntar jag mig att Bengt O. omgående kommenterar författare, verk och kontext till citatet i rubriken när han läst denna post. Utan att tjuvgoogla!

Tjänster och …

Detta inlägg triggades av en marginalanmärkning hos Stefan Geens: ”Systembolaget is the state alcohol dispensing monopoly run by the prime minister’s wife.

Att den svenska politi(s)ka eliten hämtas ur en mycket snäv krets visste jag redan. Stefans notis sätter också fingret på hur socialdemokraternas utnämningspolitik suddar ut gränserna mellan den politiska sfären och statsförvaltningen. Genom de politiska tillsättningarna utarmas också förvaltningen på dugliga krafter genom att en renodlad ämbetsmannakarriär inte längre kan leda till toppen. För det krävs partibok.

De borgerliga partierna har kritiserat socialdemokraterna för denna utnämningspolitik. Inte för att de värnar statsförvaltningens oberoende utan för att de vill ha sin del av kakan. Visserligen utsågs folkpartisten Eva Eriksson nyligen till landshövding i Värmland men den utnämningen var ju klar sedan några år tillbaka och hade sitt pris. Jag föreställer mig att diskussionen gick ungefär så här:

Mister S: Du Eva, vad skulle du säga om att bli landshövding?

Eva E: Det vore gôrroligt. Menar du att jag skulle…?

Mister S: Jovisst, jag har pratat med Sören, Göran och Göran och vi är överens.

Eva E: Nämen, vad kul!

Mister S: Fast…

Eva E: Vaddå?

Mister S: Det kan bli tidigast om några år. Först måste du göra oss en tjänst. Du ska hjälpa oss att höja landstingsskatten.

Eva E: Jamen, vi lovade ju att regionbildningen inte skulle leda till någon skattehöjning. Ni var ju också med på det!

Mister S: Du måste inse livets hårda fakta Eva, det kostar att driva en socialdemokratisk sjukvårdspolitik.

Eva E: Socialdemokratisk??? Jag är ju folkpartist!

Mister S: Ja, det är den andra tjänsten du ska göra oss. Du ska vara ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen i minst tre år och föra vår politik. Ja, du är bara ordförande på pappret, i själva verket blir det Roland som bestämmer. Du ska vara målvakt helt enkelt, precis som dom har i privata konk…

Eva E: Ja, ja, jag förstår. Men skattehöjningen, vi har ju lovat!

Mister S: Den behöver du inte bekymra dig för. Vi gör som vanligt, vi säger att den är tillfällig och när vi sen permanentar den är du redan landshövding. Jag lovar.

Eva E: Säkert? OK, jag ställer upp. Men jag vill bli stationerad i hemmet så att jag kan få traktamente när jag jobbar.

Mister S: Deal!