Månad: juli 2004

Mer om klimat

Som av en händelse inledde Vetandets värld en serie på fem program om klimatfrågan dagen efter mitt föregående inlägg. Den sänds på torsdagar kl. 12.10 med repris söndagar kl. 15.35. Länk till första programmet (real audio, fungerar t.o.m. 4/8).

Vid den just avslutade System Dynamics Conference i Oxford, UK presenterade Dennis Sherwood en analys av klimatfrågan (pdf). Även om man kan ifrågasätta en del av hans teser är Sherwoods bidrag ett vackert exempel på hur man med hjälp av systemtänkande kan analysera och illustrera komplexa problem.

Inte gradvis precis

Under rubriken ”Krauthammer mosar Blix” refererade Dick Erixon för några veckor sedan till en krönika i Washington Post.

Det enda krönikören Charles Krauthammer krossar är läsarens förväntningar på en läsvärd artikel. Det framgår är att Krauthammer är uppbragt över att Hans Blix inte delar hans uppfattning att massförstörelsevapen i händerna på islamiska fundamentalister (i samarbete med s.k. terrorstater) är det allvarligste hotet mot civilisationen (vilket i Krauthammers ögon är synonymt med USA). Några belägg för att det är ett reellt hot presenteras dock inte. De hot som Blix pekat på i sitt tal avfärdar han med ett undantag:

”Global warming might one day be [ett hot mot civilisationen, min anmärkning], but not for decades, or even centuries, and with a gradualness that will leave years for countermeasures.”

Detta är ett fullkomligt grundlöst påstående. Krauthammer delar den allmänt utbredda vanföreställningen att en global klimatförändring kommer att vara en utdragen process och att vi har gott om tid att vända utvecklingen (och rädda civilisationen).

I två intressanta artiklar på GP:s kultursida, Det oberäkneliga klimatet och Smältande glaciärer och stigande hav, visar Nils-Aage Larsson på ett övertygande sätt att klimatförändringar kan ske mycket snabbt och att våra möjligheter att vända utvecklingen när den väl tagit fart är ytterst begränsade.

I båda artiklarna nämner Larsson olika feedbackmekanismer som snabbar på utvecklingen. De är exempel på vad som en systemtänkare kallar förstärkande processer. Ett enkelt exempel på hur förstärkande processer fungerar är Den 29:dagen (ppt). Presentationen som i huvudsak består av skärmdumpar från en simulering i verktyget ithink visar svårigheterna att i tid uppfatta och hantera konsekvenserna av förstärkande processer.

Jag har tidigare skrivit om systemtänkande/System Dynamics, bl.a. här och här. Hakank har skrivit mycket läsvärt om dynamiska system.

Fin förebild

Dick Erixon anklagar gärna alla som inte tycker som han för politisk naivitet. Nu senast var det Företagarnas ordförande Salvatore Grimaldi som blev kallad politisk idiot.

Jag vill inte kalla Erixon, som frilansar för näringslivsfinansierade Timbro, för industriell idiot, men han är åtminstone mer än lovligt naiv när det gäller storföretagsvärlden. Enligt en mycket tillförlitlig källa var en av Erixons idoler (i alla fall den här veckan) som officiellt och högljutt prisade marknadsekonomi och frihandel samtidigt mycket aktiv i uppbyggandet och vidmakthållandet av en global kartell.

Det gäller att välja sina förebilder med urskillning.

Anekdotisk evidens och en profetia

Enligt OECD:s välståndslista är det bara Spanien, Portugal och Grekland av de västeuropeiska EU-länderna som en klart lägre ekonomisk levnadsstandard än Sverige. Levnadstandard är svårt att mäta och det finns många (bort)förklaringar till Sveriges försämrade placering i listan. För en systemdynamiker (som undertecknad) är det uppenbart att vårt nuvarande, relativa välstånd inte produceras nu utan att det är resultatet av tidigare decenniers ansträngningar som konsumeras nu.

Om jag ska gå efter mina intryck från min nyliga semesterresa så är det bara en tidsfråga innan Spanien passerar Sverige. Det byggs snabbjärnvägar, man satsar stort på vindkraft (pdf), de allmänna vägarna är i avsevärt bättre skick än de svenska, polisen befinner sig ute bland folk och arbetar förebyggande, kulturlivet är mer dynamiskt än i Sverige. Detta är några exempel på framåtriktade satsningar som kommer att få fullt genomslag först om något eller några decennier.

EU bidrar säkert till en del av de spanska infrastruktursatsningarna. Det är framsynt att använda EU-medel för att öka välfärden i de minst utvecklade medlemsstaterna. På så vis blir den gemensamma kakan större vilket alla vinner på.

Om sådär trettio år kommer EU att bli mycket populärt i Sverige. Då har vi rutschat så långt utför i vår självförvållade utförsbacke att vi kommer att bli föremål för massiva stödåtgärder från EU:s sida. Vi kommer att ta lätt på att skattebetalarna i Spanien, Tjeckien och Ungern gnölar över deras skattepengar går till att hålla lågpro-duktiva utkantsregioner som Mälardalen och Norrbotten under armarna.