Jag såg hos Alicio att Ayn Rand skulle firat sin 100:de födelsedag härom veckan om hon fortfarande varit i livet.
Det är tillräcklig anledning för mig att skriva några rader om hennes tegelstensroman Och världen skälvde, en kultbok för alla nyliberaler.
Jag har, det medges, haft förutfattade meningar om Ayn Rand och hennes filosofi, den s.k. objektivismen. I första hand baserat på de totalt devota hyllningar som Rands proselyter består henne och hennes verk med. Min aversion mot alla slags frälsningsläror är grundmurad och närmast reflexmässig. Men när jag av en ren slump hittade en tidigare utgåva (del ett av tre) i ett torgstånd förra helgen tog jag chansen att bilda mig en egen uppfattning om boken. Man ska ju inte döma hunden efter håren. Dessutom är ju 15 kronor (nedprutat från 25) inte någon större förlust.
Boken kan definitivt inte beskrivas som som någon stor litteratur. Handling och idéinnehåll är skäligen tunna, språket torftigt (möjligen pga översättningen) och sexskildringarna patetiska. Det jag fäste mig vid var personskildringen.
Bokens huvudpersoner heter Dagny Taggart och Henry ”Hank” Rearden. De är båda företagsledare och lika fanatiskt hängivna sina respektive företag. De har inga som helst intressen vid sidan om företagandet. Dessutom har de grava relationsproblem:
”… insåg han plötsligt att han hade tänkt på en abstraktion benämnd ’hans hustru’, inte på den kvinna han var gift med.”
”Han kände sig uppfordrad till häftig protest men hon log mot honom som om det hon sagt bara var en lustighet, och han saknade förutsättning för ett utbyte av yttranden som inte var avsedda att betyda någonting. Han bara såg ner på henne och grubblade över saker han aldrig kunnat förstå.”
”Vad var det de ville ha av honom? tänkte Rearden – vad var de ute efter? Han hade aldrig bett dem om någonting, det var de som ville hålla honom fast, de som pockade på någon sorts rätt till honom – och den rätten tycktes vara en sorts tillgivenhet, men det var en sort som han hade svårare att stå ut med än varje yttring av hätskhet.”
”Som hjälplös åskådare och minoritetsägare satt hon på ett styrelsesammanträde och hade känslan av att det låg något undvikande i luften, i varje inlägg, varje argument, som om den verkliga anledningen inte behövde redovisas men ändå stod klar för alla utom henne.”
”Hon förstod aldrig varför styrelsen röstade enhälligt för att göra henne till vice vd med ansvar för driftssektionen.”
”Han tyckte om att se folk roa sig även om han inte förstod sig på just denna speciella förströelse.”
Skildringen fick mig att tänka på hur ett bestämt mänskligt tillstånd brukar beskrivas:
”Autism och autismliknande tillstånd är ett samlingsbegrepp för tidigt debuterande handikapptillstånd som utmärks av samtidigt förekommande svåra störningar i kontakt- och kommunikations-förmågan och en kraftig begränsning av beteende- och intresserepertoaren. /…/ Flera studier tyder på att en av grundstörningarna, när det gäller inlärning, medför att personer med autism och autismliknande tillstånd inte kan föreställa sig att andra människor tänker och känner, dvs att andra människors beteenden och handlingar styrs av inre mentala processer.”
Ayn Rand hade inte heller någon större förmåga att förutse omvärldens reaktioner – ”Rand hade hoppats att boken skulle tas emot positivt av de ledande inom den amerikanska högern.”
Jag kan inte låta bli att undra över i vilken utsträckning Rands huvudpersoner speglar hennes egen personlighet?