Forskning och… framsteg?

I inlägget Reservdelsmänniskan skriver Jorun på Life de Luxe om ”räddarbäbisar”. Den fråga som uttrycks i Joruns inlägg är vad man ska säga till ”hjältebarnet” efter ”utfört uppdrag”, men inlägget väcker också många andra frågor.

På vägen till arbetet i morse hörde jag på Vetenskapsradion om stamcellsforskning som tänjer på gränsen mellan människa och djur. Även det ett tankeväckande inslag.

Det Jorun beskriver kan ses som steg ett på aningslöshetens väg, steg två är redan på väg att tas av Ali Brivanlou (från inslaget i Vetenskapsradion) och hans gelikar. Redan vid första steget börjar människovärdet att luckras upp och bli ett allt mer diffust begrepp. Torbjörn Tännsjö ser givetvis inte detta som ett problem, men det kan kanske ursäktas att undertecknad, som inte är professor i utilitarism praktisk filosofi, blir litet fundersam.

Hur det kan bli efter ytterligare några steg på vägen beskrevs redan 1970 av den danske författaren Niels E. Nielsen i science fiction-romanen Härskarna (på svenska 1976). Han tecknar en värld där genmanipulerade varelser med mänskligt intellekt och mänskliga känslor används som organbanker, som försöksdjur, som besättningar på uppdrag som är alltför farliga eller påfrestande för ”riktiga” människor och som levande konstföremål. Det är, som jag minns den, en poetisk och gripande berättelse om hur dessa varelser slutligen gör uppror mot sina härskare.