Kategori: Blogg

Det tog sju år, men till slut fick jag rätt.

Det parlamentariska läget efter valet ser ut att bli:

Alliansen – 173 mandat
De rödgröna – 156 mandat
Sverigedemokraterna – 20 mandat

De rödgröna försäkrar med en mun att de ”aldrig någonsin kommer att medverka till att Sverigedemokraterna får något inflytande över svensk politik”.

Det måste betyda att de inte kommer att ta hjälp av Sverigedemokraterna för att fälla en Alliansregering (som har stöd av fler väljare än de rödgröna).

Eller…?

Jag kommer att fortsätta att blogga därför att jag är professionell. Det vill säga på något helt annat än att skriva om politik, samhälle och kultur.

Det är just det som är poängen. Jag får inte betalt för att skriva. Därmed behöver jag inte gå i någons ledband. Jag väljer mina ämnen själv. Jag styrs inte av någon redaktör, jag behöver inte följa någon partilinje och jag har ingen press på mig att producera en viss mängd text per tidsenhet. Denna obundenhet är en förutsättning för att jag ska blogga. Jag inbillar mig till och med att den tillför något (fråga mig bara inte vad) som saknas hos de flesta professionella skribenter.

Så jag kommer att fortsätta att blogga trots den bloggleda jag känt de senaste veckorna. Skälen till min bloggleda står dels att finna i att jag för tillfället har svårt att hitta något intressant att blogga om. De senaste tre åren har jag behandlat flera av mina favoritämnen, t.ex den svenska sjukvården, i så många inlägg att det känns som ”over-kill” med fler inlägg i samma ämne. Jag aspirerar inte på ordförandeposten i ”Monomana bloggares förening”, den finns det många andra goda kandidater till.

Dels beror min bloggleda på den standardsänkning som det publika genombrottet för bloggandet medfört. Invektiven haglar numera inte bara i kommentarerna hos de mest lästa bloggarna utan också i inläggen. Idiot är en vanligt förekommande benämning på meningsmotståndare. Det är inte bara ett omoget språkbruk utan också ett uttryck för en skev verklighetsuppfattning. De som använder dessa tillmälen tror uppenbarligen att intelligenta människor har mer ”rätt” i politiska/ideologiska frågor än dumma. Själva räknar de sig naturligtvis till de förra.

Enligt min erfarenhet är detta helt fel. Intelligenta människor hamnar ofta i politikens träskmarker därför att de använder sin intelligens för att övertyga sig själva om att deras stollerier är rationella och uttryck för något slags objektiv sanning. Ali Esbati, en uppenbart intelligent och välartikulerad person, bekräftar min uppfattning dagligdags. Å andra sidan stämmer beskrivningen inte alls på Dick Erixon.

En annan aspekt på bloggenombrottet är att det sedan i april/maj har varit svårt att hitta några nya, intressanta bloggar. De finns säkert, men de är svåra att upptäcka i flodvågen av mediokra och ofta kortlivade bloggar. Ett lysande undantag är Bodil Zalesky.

Något har dock bloggledan lättat eftersom Agnes/Jelena återupptagit bloggandet efter en alldeles för lång semester.

Så, jag kommer alltså att fortsätta att blogga, men det kommer även fortsättningsvis att vara ganska glest mellan inläggen. Det finns mycket som konkurrerar om den tillgängliga tiden för tillfället.

Man kan tycka att Thomas von Vegesack, mångårig ordförande i Svenska PEN, borde välkommna bloggarna:

”PEN stödjer grundtanken om fri spridning av tankar och åsikter inom och mellan alla länder, och medlemmarna förbinder sig att motarbeta varje slag av inskränkning av yttrandefriheten i det land och det samhälle där de verkar. PEN hävdar principen om pressfrihet och motsätter sig censur i fredstid. PEN anser att världens nödvändiga framåtskridande mot en mer utvecklad politisk och ekonomisk ordning ofrånkomligen kräver friheten att kritisera regeringar, förvaltningar och institutioner.”

I stället verkar han, utan undantag, jämställa dem med de värsta avarterna inom pressen:

”… eftersom frihet förutsätter frivillig återhållsamhet, förbinder sig medlemmarna att motarbeta sådana avarter hos den fria pressen som lögnaktiga offentliggöranden, avsiktlig bedräglighet och faktförvräng-ningar i politiskt eller personligt syfte.”

För hans kollektiva nedvärdering av bloggarna i DN-artikeln från den 2/7 görs naturligtvis uteslutande av omsorg av det fria ordet. Det vill säga det ”rätta” fria ordet, det som trycks i papperstidningar. Alla eventuella överensstämmelser mellan von Vegesacks kritik av bloggarna och överhetens kritik av den framväxande fria pressen vid 1800-talets mitt är självfallet helt och hållet slumpmässiga.

I flera tidigare inlägg har jag klagat på den låga kvaliteten på dagspressen i allmänhet och kvällspressen i synnerhet. Mina eventuella läsare kan därför kanske lockas att tro att jag ser bloggar som ett alternativ till traditionell media. Det är fel.

Mitt eget bloggande – och, efter vad jag förstår, de flesta andras – förutsätter tillgång till main stream-media. Den professionella orga-nisation som en tidningsredaktion trots allt är och de strukturer som byggts upp för och av den traditionella nyhetsförmedlingen kan inte ersättas av aldrig så många bloggare. Bloggar är ett komplement till traditionell media, inte en ersättning.

Och nu något helt annat!

I ett tidigare inlägg menade jag att högst 10 procent av bloggarna är intressanta för mig. När svenska webbbloggar börjar räknas i tusental blir det svårt att hitta de verkligt intressanta bloggarna. Jag önskar mig därför en komplettering av tjänsterna på Var är du? och nyligen.se som skulle göra det möjligt att välja bort bloggar man inte är intresserad av. På saligen avsomnade(?) weblogs.se kunde man välja att bara se sina favoriter. Nackdelen med det var att då missade man alla nytillkomna bloggar. Med min idé har man kvar möjligheten att hitta nya, intressanta bloggar samtidigt som man slipper man att distraheras av bloggar som man glömt att man redan vägt och befunnit för lätta. Så, fram för mer diskriminering i bloggvärlden!

Detta sagt lovar jag att jag ska försöka att hålla mig ifrån bloggosfäriska skriverier ett tag.

Bloggar och bloggande har under april och maj fått något av ett massmedialt genombrott. Inslagen i press, radio och teve har varit många. Fler än jag kan hålla räkningen på och för många för att länka till.

Journalister börjar blogga i tjänsten och politiker skaffar sig personliga bloggar. Båda företeelserna är tämligen ointressanta, enligt min mening.

Jorun har redan ifrågasatt varför man ska läsa journalisternas kladdpapper. Till skillnad från Jorun har jag inte svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om journalisters ”tjänstebloggar”. Varför ska jag läsa deras kladdpapper när deras seriösa och genomarbetade artiklarna håller så låg kvalitet?

Alla svenska politiker tillhör något parti och bekänner sig till ett partiprogram, det finns inga oberoende kandidater i våra folkvalda församlingar. Med partimedlemskapet följer ett åsiktspaket som politikerna är ålagda att torgföra i alla sammanhang. Det finns helt enkelt inget utrymme för enskilda politiker att tänka självständigt. I den mån det förekommer någon idédebatt förs den internt i partierna, inte i dialog med väljarna. Att ta del av prefabricerade åsikter i snuttifierad form på en blogg – även om de emellanåt kan vara slagkraftigt formulerade – tillför i alla fall inte mig någonting. Bloggar är en ny kanal för politikerna, men innebär inget nytt i övrigt.

Den 28 maj är det dags för Bloggforum 2.0. På Bloggforums hemsida konstateras att ”Svenska bloggar håller på att bli folkliga”. Det är en av orsakerna till att jag inte tror att bloggar kommer att få någon framträdande plats i medielandskapet inom överskådlig tid. För två år sedan var jag övertygad om att en snabb bloggtillväxt skulle leda till många intressanta röster skulle kunna göra sig hörda. Det jag då inte insåg var att när allt fler börjar blogga blir Sturgeons lag tillämpbar på den svenska bloggosfären. Lagen har sitt namn efter science fiction-författaren Theodore Sturgeon som sade:

”Ninety percent of all science fiction is crud; but, on the other hand, ninety percent of everything is crud!”

Själv är jag inte lika hård i mina omdömen som Sturgeon utan nöjer mig med att konstatera att 90% av alla svenska bloggar är ointressanta, precis som 90% av allt annat (inom media och litteratur). Det är svårt att i den stora mängden bloggar hitta de få som är intressanta, som har en egen röst.

Vän av ordning frågar sig kanske varför jag – som är så tveksam till bloggingens betydelse och som förkastar bloggande journalister, politiker och 90% av gräsrotsbloggarna – själv fortsätter att blogga?. Svaret är enkelt – att media och många medbloggare starkt överdriver bloggandets betydelse betyder ju inte att det det är meningslöst att blogga. Jag skriver hellre för 50 läsare som bryr sig och reflekterar över det jag skrivit än 1 000 som slöläser utan engagemang.

Som alltid är jag villig att ompröva min uppfattning om någon kan övertyga mig att jag har fel. Jag har varit skeptisk till kommentarer, rss-feeds och trackbacks, men idag är förvetet utrustat med alla tre funktionerna. Bloggare som är intresserade av att medverka i ett försök att överbevisa mig är välkomna att kontakta mig på min mailadress.

Men till dess att jag meddelar något annat kvarstår mina tvivel på bloggingen.

Det här inlägget skulle postats redan igår, men på grund av strul med webbhotellet eller Blogger, ovisst vilket, fungerade det inte. Jag har därför uppdaterat indexsidan direkt, utan hjälp av Blogger. Inlägget saknar därför permalänkar och kommentarer och syns inte heller på arkivsidan för maj. Så snart webbhotellets och/eller Bloggers ftp-tjänst fungerar som den/de ska kommer inlägget att ersättas med ett permanent dito (med möjlighet att kommentera osv).