Kategori: Samhälle

I Ekots lördagsintervju förra veckan uttryckte sig justitiekansler Göran Lambertz så här:

GL: Ibland förekommer det också tyvärr, tror jag att jag vågar säga, att poliser ljuger. Det finns ett särskilt motstånd naturligtvis för domstolarna att säga att den här polismannen ljuger och det kan ibland leda till felaktiga domar, tror jag.

I: Har du stött på det här att det förekommer att poliser ljuger?

GL: Jag har stött på det på så att människor har berättat för mig att att det har förekommit och jag har också sett exempel på det i enstaka domar. Och jag tror inte att någon säger emot mig om jag hävdar att det finns i vissa kretsar bland poliserna en kultur som innebär att man ibland ljuger för att skydda varann och kanske också ibland för att få fast en person som man säkert tror är skyldig till ett brott.

/—/

I: Hur kan man komma åt att poliser ljuger?

GL: Ja, den här underkulturen som tycks finnas hos polisen – i vissa, vissa kretsar bara, tror jag man ska säga också – den är svår att komma åt. Och den gör nog polisledningen i landet så mycket den kan för att försöka komma åt, men det är svårt. Det är lätt för en sådan kår att vilja vara väldigt solidarisk inom kåren, mot varandra. Man jobbar, man har hårda arbetspass, en svår arbetssituation ofta och det är det är lätt att man vill vara väldigt solidarisk med varandra. Och man måste försöka bryta upp den kulturen så att man gör sitt jobb på allra bästa sätt och alltid talar sanning.

I: Det är ju väldigt allvarlig kritik som du för fram nu. Då är det ju inte så konstigt, kan man tycka, att det sitter oskyldigt dömda människor i fängelserna.

GL: Nej, just det. Det har ju med det här att göra. Jag tror kanske att det här jag säger nu, om att poliser ibland ljuger i domstolar, att det mer handlar om att man vill skydda varandra när man anklagas för brott. Man kanske inte sätter dit misstänkta i så stor utsträckning genom att ljuga.

/—/

I: Vad skulle du sätta för betyg på rättsväsendet? Har vi en kris, skulle du vilja gå så långt?

GL: Nej, det vill jag inte säga. Utan jag tror att vi har ett väldigt bra rättsväsende, trots allt, i vårt land. Det finns till exempel ingen korruption i vårt land, som det finns i väldigt många andra länder som man kan resa runt till. Alla är i grund och botten hederliga och vill göra sitt absolut bästa.

Utskriften är så gott som ordagrann. Jag har uteslutit en del stakningar och upprepningar och översatt talspråket till skriftspråk. För att visa att Lambertz avgränsar sina anklagelser till en mycket liten del av poliskåren har jag kursiverat några avsnitt i texten.

I en debattartikel i GP i veckan upprepar han att ”att polisen så gott som alltid gör ett hederligt och mycket gott arbete”.

Trots detta skriver Polisförbundets ordförande Jan Karlsen, även han i GP, att ”JK anklagar en hel yrkeskår för att vara lögnare” och ”Det är beklämmande att regeringens ombud anklagar en hel yrkeskår för att vara lögnare och inte veta vad som är rätt och fel”.

Karlsens kria är bevis för ett av nedanstående alternativ:

a. JK:s tes är riktig. Vissa poliser ljuger ibland.

b. Polisförbundets ordförande har grava brister i hör- och läsförståelse. (Man måste då fråga sig hur det står till med poliskåren i övrigt.)

Det är svårt att säga vilket som är värst.

Vem hade kunnat ana att:

det finns intresseorganisationer som talar i egen sak?

välbetalda personer med stimulerande arbetsuppgifter vill arbeta efter 65?

frivillighet är bättre än tvång eller att korta väntetider är bättre än långa?

ansvarslösa studenter kan bli dåliga läkare?

Eventuella läsare uppmanas bidra med egna exempel i samma anda. För att vara giltigt måste exemplet vara hämtat ur nyhetsfloden och styrkas med en länk till källan. Den minst hisnande insikten kommer att belönas (på något sätt).

Studio Ett har i ett antal inslag denna och förra veckan granskat den svenska polisen.

I tisdagens inslag berättade en avhoppad polis om hur hans utredning som visade att sammanslagningen av kommunikations-centralerna i Stockholm till en enda länskommunikationscentral inte skulle ge de utlovade besparingarana togs emot av den högsta polisledningen i Stockholm. Han presentation mottogs med isande tystnad, inga frågor ställdes och utredningen begravdes någonstans djupt i arkiven.

Jag tyckte synd om honom. Han hade missförstått sitt uppdrag, han trodde att han skulle leverera en utredning när han i själva verket förväntades leverera ett önskat resultat. Han hade inte förstått hur beslutsfattande går till i den offentliga sektorn.

Där finns en synlig process som genomförs i utrednings-/projektform och som föreställs leda fram till till ett på objektiva och opartiska grunder fattat beslut. Men det finns också en dold beslutsprocess som föregår den offentliga och där besluten egentligen fattas. Den synliga processens roll är att bekräfta och motivera de lösningar som fastställts i den dolda beslutsprocessen. Nedanstående bild och citat som beskriver den dolda och den synliga beslutsprocessens förlopp är hämtade ur Bo Hedbergs bok Konsten att inflyta med undertiteln Handbok för ofullmäktiga.

”Den dolda beslutsprocessen inleds med att någon (en chefsperson, stabsspecialist etc) tar ett maskerat initiativ. Man kastar ur sig en lös idé vid kaffepausen eller skriver ett litet PM till en inre krets. Därefter samlar man problem som passar för ända målet och börjar bygga upp en argumentation. Så småningom är det dags att lägga fram en ’skiss’ och sammankalla till ett möte för att inleda den synliga beslutsprocessen.

I realiteten har förslagsställaren redan i detta läge en bestämd mening och en uppsättning starka argument som stöder beslutet, men förslaget i sammanträdet handlar om att man kanske borde utreda… I verkligheten finns det redan en grupp övertygade och starka uppbackare bakom förslaget, men i sammanträdet visar man ett öppet sinnelag. I den dolda beslutsprocessen har beslutet redan fattats. Den synliga beslutsprocessen legitimerar beslutet och genomför det. Sett från den synliga beslutsprocessens sida är förberedelserna bara lösa sonderingar. Allt står öppet. Detta är oftast en felaktig slutsats. I praktiken har beslutsbollen redan börjat rulla.”

Ekot har idag ägnat mycket av sin sändningstid åt något som redaktionen verkar uppfatta som en nyhet – sjukskrivna kan tvingas byta jobb!

Det är i själva verket ingen nyhet alls. Att Eko-redaktionen presenterar det hela som en nyhet beror sannolikt på att de delat den allmänt utbredda vanföreställningen att det inte går att säga upp en anställd på grund av sjukdom.

Det gör det visst! Visserligen är sjukdomen i sig inte saklig grund för uppsägning, men:

”Om den anställdes arbetsförmåga på grund av sjukdomen är stadigvarande och väsentligt nedsatt kan dock uppsägning ske. En avgörande omständighet vid den rättsliga bedömningen av om en uppsägning på grund av sjukdom är sakligt grundad eller inte är frågan om arbetsgivaren har fullgjort sitt rehabiliteringsansvar. Har de åtgärder som omfattas av rehabiliteringsansvaret prövats utan att den anställde kan återgå i arbete hos arbetsgivaren så föreligger det enligt Arbetsdomstolens praxis grund för uppsägning. I denna situation har det med andra ord blivit klarlagt att förmågan att arbeta hos arbetsgivaren är stadigvarande och väsentligt nedsatt.” [pdf]

Det som är nytt i sammanhanget förefaller att vara att Försäkringskassan kommer att inta en något annan roll i rehabiliteringsprocessen än hittills. Något förenklat kan man säga att Försäkringskassan har sett som sin uppgift att till varje pris se till att den anställde återgår i arbete hos arbetsgivaren, ofta genom upprepade arbetsprövningar. Det har lett till att rehabprocessen blir utdragen och plågsam för den anställde som gång på gång får sitt hopp om återgång i arbete väckt och krossat. Eftersom det handlar om långtidssjukskrivna personer har detta arbetssätt medfört onödigt höga sjukpenningkostnader.

Försäkringskassan verkar nu ha bestämt sig för att vara mer aktiv för att minska de skenande kostnaderna i sjukförsäkringssystemet. Det är knappast någon tvekan om att det är statsfinansiella skäl som ligger till grund för Försäkringskassans ändrade inställning. En positiv bieffekt är att processen därmed kommer att bli snabbare och mindre plågsam för den sjuke.

Som så ofta kommer det att visa sig att det ”ekonomistiska” synsättet faktiskt är bättre ur ett mänskligt perspektiv än oreflekterad och ofokuserad välvilja.

Efter VM-semifinalen mellan Sverige och Tjeckien igår slog jag över till SVT:s temakväll Medierna och rättvisan. Jag hamnade i debatten som följde på dramadokumentären Styckmordet.

Media representerades av Lars Borgnäs och Jan Guillou, i var sin ringhörna. Båda är exempel på min länge närda misstanke att många journalister förväxlar tendentiös och undersökande journalistik. Borgnäs är det genom sin praktiska gärning med sina märkliga reportage. Gulliou blev det igår genom att sga något i stil med att dokumentären var ett exempel på undersökande journalistik därför att det var ”första gången någon i media ställde sig på allmänläkarens och obducentens sida”.

Rättvisans representanter i debatten var Agneta Blidberg, överåklagare i Stockholm och Ulla Nilsson, domare i Malmö. De pekade på medias ansvar, till exempel i det aktuella fallet där media referar till det som ett styckmord, trots att inget mord är bevisat. Om jag minns rätt var de båda ense om att media vanligtvis skildrar domar på ett mycket vinklat sätt.

Ulla Nilson var till och med tveksam till om journalister läser domskälen. På en direkt fråga från programledaren Christoffer Barnekow svarade hon – ”Nej, då blir det för svårt”. Hon har förmodligen rätt och jag tror att jag vet varför:

Domar är ju inte skrivna för att strykas bakifrån!