I en nära framtid

Hej och välkommen till Polisen!

För att förbättra servicen till medborgarna sammanfördes Polisens regionala larmcentraler från och med årsskiftet till Rikslarmcentralen. För att att ytterligare förbättra vår service infördes från samma tidpunkt ett menyvalssystem.

Gäller ditt samtal anmälan om kvinnofridsbrott eller misstänkt kvinnofridsbrott tryck ett, följt av fyrkant.

Gäller samtalet anmälan om hatbrott eller misstänkt hatbrott tryck två, följt av fyrkant.

Gäller samtalet anmälan om brott mot barn eller förtroendevalda, stöld eller skadegörelse av allmän egendom eller misstänkt brott mot barn eller förtroendevalda, stöld eller skadegörelse av allmän egendom tryck tre, följt av fyrkant.

Gäller samtalet skattebrott eller misstänkt skattebrott tryck fyra, följt av fyrkant.

/—/

Gäller samtalet anmälan om egendomsbrott, till exempel stöld, inbrott eller förskingring eller misstänkt egendomsbrott tryck åtta, följt av fyrkant.

Vill du tala med oper…

Pip (åtta), pip (fyrkant)

Du vill anmäla ett egendomsbrott eller ett misstänkt egendomsbrott.

Gäller din anmälan stöld eller misstänkt stöld tryck …

Pip (nio), pip (fyrkant)

/ Fem sekunders väntetid /

Alla våra operatörer är upptagna just nu men du kommer att kopplas fram så snart det blir din tur. Du har plats nummer nitton i kön.

/ Sex minuters väntetid /

Du kopplas till operatör.

– Välkommen till Polisen, du talar med Joakim.

To be continued…

Andra bloggar om: ,

Galaxy nr 12

När jag häromdagen googlade på mitt namn (självupptaget javisst, men så är jag ju också bloggare) fann jag att en väldigt stor del av träffarna refererar till min genomgång av de 19 numren av svenska Galaxy som utkom 1958-1960. Eftersom jag inte vill göra mina numera högst eventuella läsare besvikna är det hög tid att återuppta presentationerna, det har gått över 1,5 år sedan jag presenterade föregående nummer.

Galaxy nr 12Jag varit ganska ljum i mina omdömen över innehållet i de första elva Galaxynumren. I mitt tycke inträffar det dock en vändning i och med nummer 12. Det är det första numret utan några egentliga bottennapp och kvaliteten på de sju återstående numren blir allt bättre. Sannolikt är det dessa sista åtta nummer som motiverat omdömet “den hittills litterärt mest högstående sf-tidskrift som publicerats i Sverige“.

Kapten Konservburk av Frederik Pohl är en munter ”efter katastrofen”-skröna i god Pohl-anda. Richard Mathesons bidrag Den tredje från solen spinner också på atomkrigstemat med en för 50-tals SF typisk twist på slutet (gissa vilken). Con Blomberg (som inte lämnat några länkbara avtryck i SF-historien) bidrar med den helt godkända Aladåb på dollar, som bland annat varnar för riskerna med helt automatiserade planerings- och produktionssystem.

Damon Knight och Fritz Leiber delger oss två humoristiska berättelser av god kvalitet om besökare från Mars – Den lättretlige marsinanen respektive Vad gör han därinne? För en gångs skull håller till och med det nordiska bidraget, Stjärnskott från framtiden av Erik Clausen, måttet.

Innehållsförteckningen in extenso. Det går som vanligt att klicka på miniatyren av omslaget för att se en större bild av detsamma.

Andra bloggar om: ,

Ytterst osannolikt

Regeringskansliets källare en eftermiddag i mitten av oktober 2006:

”Du Bill, vad gör vi egentligen här nere i källaren?” frågade Bull.

”Är du trög? Det vet du väl att Måns alltid gömde sina hemligheter här nere i källaren” snäste Bill.

”Jaa, och..?” undrade Bull osäkert.

”Det fattar du väl att om vi kan gräva fram någon riktigt maffig hemlighet så kan vi ge den till Pelle och Maja och deras kamrater” sa Bill överlägset.

”Men varför ska vi göra det?” frågade Bull.

”Nu när Måns är borta i minst fyra år och svanslösingen tagit över så är det bäst att vi håller oss väl med hans gäng om vi vill vara med och dela på grädden och sardinerna!” mästrade Bill.

”Jaha, då förstår jag. Vet du vad, jag såg faktiskt Måns stå och smussla vid skåpet där borta i hörnet en gång förra vintern. Och sen tittade han sig omkring och smög upp för trappan väldigt försiktigt” sa Bull och kliade sig fundersamt bakom örat.

”Det var intressant, kom så tittar vi efter vi vad han har gömt där” sa Bill och spatserade med återhållen iver fram till skåpet. Bull lommade efter, måttligt entusiastisk.

”Öppna någon gång då!” hetsade Bill. Bull öppnade dörrarna och tog ett steg tillbaka.

”Vad är det för något? Sardinburkar?” undrade Bull.

”Nej, nej, det är kassettband. Sådana som man använder för att ta backup på data” undervisade Bill.

”Vad står det på dom?” frågade Bull.

”Nu ska vi se – Sä-ker-hets-ko-pior tjugo-fjärde till tjugo-åttonde de-cem-ber tjugo-hundra-fyra.” stavade Bill mödosamt.

”Inte vet jag, men dom är nog viktiga på något sätt om Måns gömde dom här. Tror du att vi ska berätta för Pelle om dom? sa Bull tveksamt.

”Det är klart vi ska berätta för Pelle, tänk på grädden och sardinerna! Det var en väldig massa band förresten. En, två … åtta, nio, tio hyllor! med ett, två … elva, tolv band! på varje. Får se, tio gånger tolv, vad blir det nu igen?” frågade Bill (som inte gärna ville låtsas om att han tyckte huvudräkning var svårt).

”Eeeh, öööh… 150!” utropade Bull (som var glad att någon gång få visa sig på styva linan).

”Antalet är 150” sa Bill.

”150 är antalet” sa Bull.

—

Ursprungligen uppgavs det att 150 band med säkerhetskopior på regeringens eposttrafik under tsunamikatastrofen hittats i regeringskansliets källare, men bara 119 har överlämnats till tsunamiutredaren Johan Hirschfeldt . Enligt informationschef Hanna Brogren vid regeringens förvaltningsavdelning är det ytterst osannolikt att band skulle ha försvunnit. Det öppnar för andra, minst lika oroande, scenarion. Det är nästan så man önskar sig tillbaka till den ”gamla, goda tiden” med en ämbetsmannakår med statlig lönegradsplacering och reglerad befordringsgång.

Inget jubileum

Jag är inte mycket för jubileer. Om jag hade varit det hade jag redan veckan före midsommar uppmärksammat att det var 30 år sedan jag upptäckte punken. Det var en lördag eftermiddag, en eller två veckor före midsommar, jag låg och slölyssnade på Discorama när Kaj Kindvall sade något i stil med ”Här kommer Let’s Dance med The Ramones som representerar en ny, hård och snabb musikstil som man i New York kallar för punk.”

De följande tre minuterna förändrade mitt liv. Även om det är en klyscha så träffade låten mig som ett slag i maggropen. Det jag föll för var inte det musikaliska raffinemanget utan energin och attityden som stod i skarp kontrast till den kraftlösa och introverta symfoniska rocken som dominerade musikscenen (vid sidan om den bpm-fixerade discon). Jag vill gärna tro att jag fortfarande har med mig en del av punkens attityd – misstro mot auktoriteter och frälsningsläror samt ett visst mått av egensinnighet och uppkäftighet.

Sedan rullade det på i ett par år. Den brittiska punken invaderade min skivsamling med bland andra The Sex Pistols, Graham Parker med kompbandet The Rumours, The Rockpile med Nick Lowe och Dave Edmunds, Ian Dury and The Blockheads, punkromantikern Wreckless Eric och Elvis Costello. Punk är inte något särskilt väldefinierat begrepp, de föregående är, med undantag för Sex Pistols, hämtade från två av mina äldsta punkalbum ”A Bunch of Stiffs” och ”Stiffs Live”, men flera av dem kan lika väl kategoriseras som pubrockare.

Kvinnor hade för övrigt en framträdande roll i många punkband, till exempel Poly Styrene i X-ray Specs, Fay Fife i skotska The Rezillos och Siouxsie Sioux i Siouxsie and The Banshees.

Övergången från punk till New Wave är flytande. The Jam var inget renodlat punkband även om de fortfarande på tredje albumet ”All Mod Cons” hade med en (i mitt tycke) renodlad punklåt som ” ’A’ Bomb in Wardour Street”. XTC var redan i det självbenämnda debutalbumet från 1978 ett new wave-band. 1978-79 när punken började få ordentligt fäste i Sverige hade jag och mina kamrater definitivt lämnat punken för new wave och band som A Certain Ratio, Gang of Four och The B 52’s.

En tysk gåta

Efter drygt fyra veckors semester – varav en tillbringats i Pesaro efter inspiration och information av Bodil – är jag åter i vardagen och har aktiverat de delar av hjärnan som används för arbete, bloggande och liknande aktiviteter. De är dock inte uppe i full kapacitet ännu, vilket bl.a märks på att jag fortfarande inte knäckt den tyska gåtan.

Under bilresan genom Tyskland på vägen till och från Italien lyssnade vi en hel del på tysk radio, mest musik- och nyhetsstationer. Vi gjorde samma iakttagelse som alla tidigare år. Inte på någon av alla dessa stationer spelas någon aktuell (hit)musik. I stället fylls den tyska etern oavbrutet av ”låtar från förr” som alla presenteras i den här stilen: ”Och här kommer Lou Bega med Mambo no. 5 som var en stor hit 1999” eller ”Vi hörde just Mama Loo med Les Humphries Singers som hade en stor hit med den 1973”. Och det är detta som är en gåta för mig:

Hur kan tyskarna veta att en låt var en hit ett visst år? Då lyssnade de ju bara på hits från sju, fyra, elva och arton år tidigare. Kan någon av mina eventuella läsare bidra med en lösning på mysteriet?

Bot och bättring

Jag var länge skeptisk, för att inte säga kritisk, till den allmänna uppfattningen att det är ett stort demokratiskt problem om inte alla samhällsgrupper är proportionellt representerade i varje beslutsforum i näringsliv och samhälle.

För några år sedan tänkte jag om och är nu odelat för alla former av kvotering. Min tidigare inställning att kunskap och erfarenhet parad med vilja och förmåga att åstadkomma resultat borde tillmätas någon betydelse är – har jag nu insett – djupt odemokratisk. Efter grundlig introspektion förstår jag denna förkastliga inställning är ett utslag av de patriarkala värderingar och härskartekniker som jag, i likhet med alla män i min generation, representerar.

I detta tillstånd av upplyst klarsyn förstår jag självklart att den bristande representativiteten är ett problem i det här fallet. Men varför är det inte i det här?

Så om Jonas Morian eller någon av de andra beundransvärt konsekventa och klartänkta bloggarna på Motallians vill förklara det för mig så blir jag oändligt tacksam. Jag förstår ju att motsättningen endast är skenbar, men jag klarar inte av att överbrygga den utan hjälp.

Långt farväl

Efter moget övervägande har jag beslutat mig för att sluta blogga. Jag kommer visserligen att publicera nya inlägg på förvetet då och då, men om man ställer krav på att en blogg ska uppdateras någorlunda ofta och med viss regelbundehet så är förvetet inte längre en blogg.

Skälen är flera.

Jag har helt enkelt inte tid att skriva de lite (lite) längre och (tro det eller ej) genomtänkta inlägg som jag helst vill göra.

Det har varit ett medvetet val att blanda satiriska och ironiska inlägg med helt seriösa poster här på förvetet. Men i ett samhälle och en tid där det finns en överhängande risk att Jan Björklund kan bli skol- eller utbildningsminister, där Marita Ulvskog är socialdemokratisk partisekreterare i stället för ambassadör i Långtbortistan och där kommunisterna tror att ett läxförbud leder till ökad jämlikhet så är satir och ironi meningslös. Halva nöjet med mitt bloggande är därmed borta.

Jag vill inte längre ha dåligt samvete för att jag uppdaterar för sällan.

Att jag själv inte längre kommer att blogga innebär inte att jag kommer att sluta att intressera mig för bloggvärlden eller sluta läsa bloggar. Om mina Bloggplockkollegor tillåter så kommer jag delta i det fortsatta plockandet.

Innan jag går ner på sparlåga på allvar så tänker jag nysta upp en del lösa trådar. Den närmaste tiden ska jag bland annat slutföra presentationerna av Svenska Galaxy.

På återseende. Någon gång. Då och då.

Salongen har öppnat!

För de eventuella läsare som inte redan upptäckt det kan jag berätta att Jelena och Bodil äntligen har öppnat sin litterära salong.

Jag skriver äntligen eftersom jag redan i december listade ut att nägot var på gång, men jag har inte vetat exakt vad. Jag har därför regelbundet besökt ingången till Salongen. Och se, igår var dörrarna uppslagna!

Min väntan blev rikligt belönad. Redan från start innehåller Salongen intressant och välskrivet material om europeisk litteratur som säkert kan ge upphov till tankeutbyte och intressanta samtal. Så här beskriver Jelena och Bodil vad de vill åstadkomma med Salongen:

”Vi föreställer oss Salongen som en plats där vi och våra gäster möts över essäer och andra texter om europeisk litteratur, både nyutkommen och mera etablerad. Salongsgästerna inbjuds att dela med sig av sina tankar och reflektioner kring texterna. Vi vill odla det goda samtalet, den inspirerade dialogen. Och tittar vi utanför Salongens ”väggar” vill vi vara en drivkraft för en utveckling mot ett större intresse för och en mer omfattande utgivning av europeisk, främst icke-engelskspråkig litteratur i Sverige. Vi vill vara en inspirationskälla till en utveckling mot ett ur litterär synvinkel mera europeiskt Sverige.”

Jag är övertygad om att Jelenas och Bodils salong kommer att bli allt detta och mer därtill. Jag kommer definitivt att bli en av deras stamgäster. Hoppas att vi möts där!