Skuld

Vi möts ibland, men han ser mig aldrig.

Han ser sliten ut, linkar lite när han går.

Jag undrar om han har något arbete eller om han fortfarande är arbetslös, tio år efteråt.

Han var chef i första linjen. Stämningen i hans arbetsgrupp var urusel, det var ständiga bråk. Medarbetarna uppvaktade mig och avdelningschefen flera gånger, klagade på hans ledarskap.

Till slut, när gruppen inte längre löste sin uppgift, förflyttade vi honom till en annan del av företaget. Han blev av med chefsjobbet. Det tog honom hårt, han blev långtidssjukskriven. Chefsjobbet var hans stora triumf i livet, utgjorde en stor del av hans identitet. Han orkade inte komma tillbaka till företaget utan sade upp sig efter en tid.

I hans gamla arbetsgrupp blev det bara värre. Några mådde dåligt av sin seger över chefen. Det krigades inbördes i gruppen i ständigt skiftande allianser. Vi försökte medla, vi satte in en konsult – inget hjälpte.

Efter några veckor uppvaktades jag återigen av gruppen. Nu hade de hittat orsaken till sina problem. Det var en medarbetare som var alldeles omöjlig att ha att göra med och som terroriserade övriga i gruppen. Om vi bara flyttade på honom så skulle allt bli bra.

Vi splittrade omedelbart upp gruppen – fyra placerades i andra grupper, en sade upp sig, tre blev kvar men fick nya arbetskamrater och ny chef. Då blev det lugnt.

Vi möts ibland, men han ser mig aldrig.

Pseudoelit

Några ord om Elit-listan, mest för att jag lovat.

När jag för tre år sedan hade läst Nätokraterna av Alexander Bard och Jan Söderqvist var jag på väg att skriva ett satiriskt inlägg på förvetet (en längre och elakare version av föregående inlägg). Jag kom emellertid fram till att det var slöseri med tid och datorkraft att driva med författare som anser det vara en intellektuell bedrift att komma fram till det som är de bärande teserna i Nätokraterna:

1. Information är hårdvaluta i (morgon)dagens samhälle.
Som om den inte alltid varit det. Att ha tillgång till information och att ha förmåga att analysera den och att agera utifrån analysen har alltid varit av avgörande betydelse i kampen om makten i stat och näringsliv. Sannerligen den mest banala av insikter.

2. E-post kan användas för att distribuera information i kotterier av olika slag.
Om informationen är exklusiv och av vikt kan medlemmarna i dessa kotterier utnyttja den för att skaffa sig ett försprång framför dem som inte är medlemmar. Förmodligen den näst mest banala av alla insikter.

Det är medlemmarna i dessa kotterier som Bard och Söderqvist benämner nätokrater. Det är tydligt att författarna anser sig tillhöra den elit som nätokraterna utgör. Om jag minns rätt används Elit-listan som exempel på ett nätokratiskt sällskap. ”Avslöjandet” av listan var därför knappast någon journalistisk bragd.

I den debatt som svallat efter ”avslöjandet” har en del skribenter menat att den självförhärligande och gentemot utomstående föraktfulla beskrivningen av listan och dess medlemmar är ironiskt menad. Så är det nog inte, det mesta tyder på att medlemmarna verkligen uppfattar sig som någon form av elit.

Det gör t.ex Stig-Björn Ljunggren:

jag ser inget problem med elitism, jag har alltid förespråkat en ordning där folk får chansen att gradvis utvecklas, upplysas, upplyftas. jante och nivellering och normalisering tilltalar inte mig. jag är refraktär. och tror att den nya tekniken är en möjlighet att balansera etablissemanget, bryta de dominanta krafterna och få mer harmoni i maktutövningen – och det kräver att opportunism och populism hålls stången! och att de som skakat av sig hyperverkligheten har mer att säga!

Det framgår dock inte hur SBL anser att deltagande i Elit-listan bidrar till ovanstående. Att göra information exklusivt förbehållen ett kotteri och att föra debatt i slutna rum leder väl snarast i motsatt riktning?

Det var för övrigt intressant att se hur SBL under ganska lång tid försökte blanda bort korten genom att hävda att personer som inte läst Nätokraterna saknar förutsättningar att förstå vad Elit-listan egentligen handlar om. Han förminskade också dem som ifrågasatte om hans medlemsskap i listan var förenligt med hans roll som forskare och debattör genom att ömka dem för att de tror på allt som står i (kvälls)pressen.

För att summera: Benämningen Elit-listan och medlemmarnas syn på sig själva är ironisk och boken Nätokraterna ett stort skämt. Men i båda fallen är det helt oavsiktligt!

Fånokraterna

För nästan precis tre år sedan tänkte jag skriva ett inlägg om en drygt etthundra år gammal bok som jag hade läst på sportlovet. Den hette Fånokraterna och var skriven av Axel Anders Barf och Johannes Nordgren. Även om tiden suddat ut alla spår efter dem så var författarna av allt att döma intellektuella giganter i 1880- och 1890-talets Sverige, åtminstone är det så de beskriver sig själva.

Barf och Nordgren driver tesen att de som lär sig behärska den nya telefåni-tekniken kommer att sluta sig samman i elitistiska nätverk. Genom att dela med sig av sina telefånnummer till varandra kan de upprätta så kallde telefånkedjor och snabbt sprida exklusiv information inom den egna kretsen, information som aldrig eller långt senare når de breda massorna som måste förlita sig på den redan föråldrade telegrafin. På bara några få år kommer en ny samhällsklass, fånokraterna, att växa fram.

Genom sitt informationsförsprång kommer fånokraterna att störta den rådande samhällsordningen. Eftersom populasen (författarnas benämning på alla som inte är fånokrater) inte bara saknar den exklusiva information som fånokraterna har tillgång till utan också saknar de senares begåvning kommer fånokraterna att tillskansa sig makten i stat och näringsliv. Och detta utan att någon märker det – såväl politiker som företagsledare kommer tro att de fortfarande har makten! Det kommer också allmänheten att tro, fast för att låna författarnas ord: ”Vad dessa kretiner tro är ju strängt taget utan varje betydelse!

Vi har ju alla sett hur rätt Barf och Nordgren fick. Med mitt inlägg ville jag återupprätta dessa av historien så orättvist bortglömda tänkare. Men så glömde jag bort dem.

Imorgon ska jag i alla fall komma ihåg att skriva om en aktuell företeelse, nämligen den så kallade Elit-listan och dess grundare.

Fotnot: Författarna använder sig genomgående av benämningen telefåni och fånokrater. De skriver i förordet till boken att självaste Fridtjuv Berg, efter att (genom en telefånkedja) ha fått höra om deras planer på en bok, ringt och sagt att de bör ”använda svensk stavning, eftersom det icke är av nöden att använda utrikiska uttryck när det finns en adekvat inhemsk vokabulär”.

Vad värre är

I förra veckan gick Marita Ulvskog till attack mot de svenska företagen för att de, som hon tror, avstår från att investera i Sverige för att missgynna regeringen inför valet i höst. Det hela ägnades en förströdd och kortvarig uppmärksamhet i media.

Ulvskogs baserar sin konspirationsterori på förhållandet att investeringsnivån i det svenska näringslivet är låg trots goda konjunkturer under flera år. Tyvärr är nog hennes tolkning fel.

Tyvärr, eftersom risken är stor att det är ett mycket allvarligare skeende vi bevittnar. En vanligtvis välunderrättad källa (med mycket god insikt svenskt näringsliv och som därför måste förbli anonym) tolkar utvecklingen som att man inom stora delar av industrin håller på att ”casha ut”. D.v.s. man utnyttjar redan gjorda investeringar maximalt och och låter bli att re- eller nyinvestera. På så vis får man urstarka kassaflöden och rekordvinster som man delar ut till ägarna och/eller investerar i ”tigerekonomier” där de långsiktiga förutsättningarna för industriell verksamhet är betydligt bättre än i Sverige.

Så för en gångs skull önskar jag att Marita Ulvskog har rätt.

En världsbild i en mening

I Göteborg hölls i dag rättegång mot nio föräldrar som ockuperat rektorernas arbetsrum i sina barns skola.

Fallet presenterades också i GP:s pappersupplaga i morse. Som vanligt var det inte sakfrågan jag fastnade för. Jag reagerade istället på en formulering i artikeln. Den tar inte rakt ut ställning för föräldrarna, men andas en klar sympati för dem.

Det okritiska redogörelsen för föräldrarnas argumentation inleds med detta stycke:

Av de nio åtalade är några lärare. Här finns också en statlig tjänsteman, en fritidspedagog, en sociolog, en journalist och en fotograf.

Vad vill artikelförfattaren säga med den till synes ovidkommande uppräkningen av de åtalades yrken?

Jo, han vill ge trovärdighet åt deras argumentation genom att visa de är välutbildade, engagerade och ansvarskännade medborgare som skolledning och politiker borde ha lyssnat på. De är minsann inte några metallarbetare, undersköterskor, arbetslösa eller annat ”riff-raff” som kan tänkas agera utifrån snävt egenintresse eller baserat på bristande förståelse för skolans verksamhet!

Ibland kan en enda mening avslöja en hel världsbild.

Pest eller kolera?

I Ekots lördagsintervju förra veckan uttryckte sig justitiekansler Göran Lambertz så här:

GL: Ibland förekommer det också tyvärr, tror jag att jag vågar säga, att poliser ljuger. Det finns ett särskilt motstånd naturligtvis för domstolarna att säga att den här polismannen ljuger och det kan ibland leda till felaktiga domar, tror jag.

I: Har du stött på det här att det förekommer att poliser ljuger?

GL: Jag har stött på det på så att människor har berättat för mig att att det har förekommit och jag har också sett exempel på det i enstaka domar. Och jag tror inte att någon säger emot mig om jag hävdar att det finns i vissa kretsar bland poliserna en kultur som innebär att man ibland ljuger för att skydda varann och kanske också ibland för att få fast en person som man säkert tror är skyldig till ett brott.

/—/

I: Hur kan man komma åt att poliser ljuger?

GL: Ja, den här underkulturen som tycks finnas hos polisen – i vissa, vissa kretsar bara, tror jag man ska säga också – den är svår att komma åt. Och den gör nog polisledningen i landet så mycket den kan för att försöka komma åt, men det är svårt. Det är lätt för en sådan kår att vilja vara väldigt solidarisk inom kåren, mot varandra. Man jobbar, man har hårda arbetspass, en svår arbetssituation ofta och det är det är lätt att man vill vara väldigt solidarisk med varandra. Och man måste försöka bryta upp den kulturen så att man gör sitt jobb på allra bästa sätt och alltid talar sanning.

I: Det är ju väldigt allvarlig kritik som du för fram nu. Då är det ju inte så konstigt, kan man tycka, att det sitter oskyldigt dömda människor i fängelserna.

GL: Nej, just det. Det har ju med det här att göra. Jag tror kanske att det här jag säger nu, om att poliser ibland ljuger i domstolar, att det mer handlar om att man vill skydda varandra när man anklagas för brott. Man kanske inte sätter dit misstänkta i så stor utsträckning genom att ljuga.

/—/

I: Vad skulle du sätta för betyg på rättsväsendet? Har vi en kris, skulle du vilja gå så långt?

GL: Nej, det vill jag inte säga. Utan jag tror att vi har ett väldigt bra rättsväsende, trots allt, i vårt land. Det finns till exempel ingen korruption i vårt land, som det finns i väldigt många andra länder som man kan resa runt till. Alla är i grund och botten hederliga och vill göra sitt absolut bästa.

Utskriften är så gott som ordagrann. Jag har uteslutit en del stakningar och upprepningar och översatt talspråket till skriftspråk. För att visa att Lambertz avgränsar sina anklagelser till en mycket liten del av poliskåren har jag kursiverat några avsnitt i texten.

I en debattartikel i GP i veckan upprepar han att ”att polisen så gott som alltid gör ett hederligt och mycket gott arbete”.

Trots detta skriver Polisförbundets ordförande Jan Karlsen, även han i GP, att ”JK anklagar en hel yrkeskår för att vara lögnare” och ”Det är beklämmande att regeringens ombud anklagar en hel yrkeskår för att vara lögnare och inte veta vad som är rätt och fel”.

Karlsens kria är bevis för ett av nedanstående alternativ:

a. JK:s tes är riktig. Vissa poliser ljuger ibland.

b. Polisförbundets ordförande har grava brister i hör- och läsförståelse. (Man måste då fråga sig hur det står till med poliskåren i övrigt.)

Det är svårt att säga vilket som är värst.

Överraskande nyheter

Vem hade kunnat ana att:

det finns intresseorganisationer som talar i egen sak?

välbetalda personer med stimulerande arbetsuppgifter vill arbeta efter 65?

frivillighet är bättre än tvång eller att korta väntetider är bättre än långa?

ansvarslösa studenter kan bli dåliga läkare?

Eventuella läsare uppmanas bidra med egna exempel i samma anda. För att vara giltigt måste exemplet vara hämtat ur nyhetsfloden och styrkas med en länk till källan. Den minst hisnande insikten kommer att belönas (på något sätt).

Allt hänger ihop

Under den här rubriken hade jag tänkt att skriva ett längre inlägg om tre händelser under den gångna veckan – den friande HD-domen [pdf] mot Åke Green, medborgarkommissionens hårda kritik mot regeringens och UD:s agerande i samband med flodvågskatastrofen och tv-programmet De utvalda om regeringens utnämningspolitik. Men den rätta skrivlusten vill inte infinna sig. Istället serverar jag ett litet, men dock scoop:

Kommun- och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg avslöjade i ett inslag i Studio Ett i eftermiddags att bakom hans seriösa, snudd på tråkiga, yta döljer sig en sann humorist. Med allvar i stämman försvarade han dagens utnämningspolitik med orden:

Politiker ska inte vara diskvalificerade i ett utnämningssystem”!