What’s the fuzz about?

Jag är förmodligen sent ute men vill ändå kommentera ett ämne som varit aktuellt på flera svenska bloggar under veckan. (Jag har ett handikapp i umgänget med de formuleringssnabba och flyhänta bloggarna – Jag tänker långsamt, vilket jag dock försöker kompensera med att tänka hela tiden.)

Nåväl, Gustav Holmberg hade för några dagar sedan ett tankeväckande inlägg betitlat Skrivbordsarkeologi, som var ett försvar för röriga skrivbord. Enligt Gustav är röriga skrivbord av godo, ett sådant kan ses som ”ett avancerat arkiverings- och klassificeringssystem där den kronologiska dimensionen tillsammans med ett rudimentärt system för systematisk klassifikation kodats till spatiala dimensioner: jag vet var jag lagt vad och när.” Tråden togs omgående upp av flera bloggare.

I inlägget ”Trava på kamrat” spinner Jonas Söderström vidare på Gustavs inlägg och skriver läsvärt om myten om det papperslösa kontoret och om fördelarna med information på papper. Han skriver det inte rakt ut, men mellan raderna tycker jag mig se att Jonas har en positiv inställning till röriga skrivbord.

I sin blogg Nätkreatur gör Peter Löfgren ett kompletterande inlägg. Han skriver bl a: ”Själv tycker jag att en annan viktig orsak att sprida allt över bordet är att det då är lättare att komma ihåg vad man ska göra. Sitt eget bord ser man dagligen, men det som man arkiverar i mappar tenderar att försvinna för gott; åtminstone jag brukar inte bläddra igenom mina mappar varje vecka.”

Enligt min uppfattning har röriga skrivbord inget egenvärde. Vad som passar människor är i första hand en fråga om personlig läggning. Det som passar en person är inte nödvändigtvis att rekommendera för en annan.

Jag har genom åren mött personer med inte bara skrivbordet utan hela kontoret i en, för en utomstående, obeskrivlig röra. Likaväl har de haft järnkoll på läget. Lika ofta har jag mött människor vilkas skrivbord varit en spegling av oorganiserad personlighet. Jag har också mött människor som haft pedantisk ordning på sina papper, inordnade i pärmar, plastfickor eller hängmappar efter mer eller mindre komplicerade system. De har nödvändigtvis inte haft bättre koll än sina ”rörigare” kollegor. Enligt min erfarenhet säger ett skrivbord inte något om en persons effektivitet, organisationsförmåga eller kreativitet.

Jag är också skeptisk till Gustavs smått konspirationsteoretiska resonemang: ”…idag finns det en ideologi som betonar arbetsplatsens renhet där man ser skrivbord som generande hårväxt eller villasamhällets gräsmattor – det ska tuktas. Det är samma designfilosofi som sett till att restauranger, hem och arbetsplatser idag ser sterila och tomma ut. Det är en modernism som gått överstyr och kommit att gå maktens ärenden.” Det handlar om marknadsekonomi, inte ideologi. Det finns pengar att tjäna (för konsulter, författare, tillverkare av kontorsmaterial m fl) på att förändra våra arbetsplatser. När ordningen drivits tillräckligt långt kommer man istället att tjäna pengar på att marknadsföra den produktiva/kreativa/trivsel-skapande oordningen.

Slutligen, om jag skulle vilja prisa det städade skrivbordets välsignelser skulle jag kunna hitta visst stöd för det i den artikel i The Economist som Gustav refererar till: ”Why people need a physical map of what is going on in their heads is not clear. Ms Kidd suggests that the brain may just need some help. She speaks of her father, who suffers from frontal-lobe dementia, which affects the ability to interpret what is going on around one. As his brain has deteriorated, ’he uses the physical correlate more than ever’, to the point at which his surroundings have become chaotic. So perhaps, as the tidy have always suspected, they are just smarter: they can do more stuff in their heads without outside help than the untidy can.” (OBS! fetstilsmarkering av mig)

Trots att jag tillhör den del av mänskligheten som föredrar ett städat skrivbord (vilket kanske är onödigt att påpeka, läsarna har säkert räknat ut det för länge sedan) tycker jag att det är att göra det för enkelt för sig. Fast vad är det man säger – Ingen rök utan eld…?

Mänskliga grönsaker?

Science fiction, en genre som i Sverige helt kommit i skymundan för fantasyn, vimlar av dystopier. Två av klassikerna på området är Tidsmaskinen från 1895 av H G Wells och The Marching Morons från 1951 av C M Kornbluth. Båda är långnoveller som handlar om en tidsesenär från vår tid som förflyttas långt in i framtiden och finner att mänskligheten har delats upp i två grenar – en intelligent och en dum. För övrigt är det mer som skiljer berättelserna åt än som förenar dem. De är framförallt intressanta speglingar av sin tid.

I Tidsmaskinen (läs originalet The Time Machine här) har de vackra, goda och grönsaksätande, men dumma, eloierna utvecklats (degenerat) från den dagdrivande engelska överklassen. De ondskefulla och intelligenta morlockerna som lever under jord har utvecklats ur arbetarklassen. Rollerna har vänts under eonerna och morlockerna som bevarat en maskinkultur under jorden håller eloierna som köttboskap.

I The Marching Morons slavar tre miljoner ättlingar till vetenskapsmän och intellektuella för att hålla fem miljarder korkskallar vid liv. Scenariot byger på att högutbildade människor skaffar få eller inga barn, medan de lågutbildade (= dumma) ynglar av sig som kaniner. Den genomsnittliga IQ:n har sjunkit till 45. Tidsresenären, en reklamman från 1900-talet, hjälper ”slavarna” att bli av med sin börda på ett för hans sekel karaktäristiskt sätt. Vid sidan om det dystopiska budskapet är berättelsen en mycket underhållande satir över reklambranschen.

I Odjurens tid på TV4 2003-01-03 framfördes att ett skäl till att människans förfäder utvecklade stora hjärnor och hög intelligens var att de började äta mer kött. Kött innehåller nämligen ämnen som krävs för hjärntillväxten. Wells hade alltså fel – eloierna blev dumma av sin kost, inte av den förslappade livsstilen.

När jag knyter ihop det ovanstående kommer jag fram till följande utkast till en framtidsskildring:
Veganerna blir dummare för varje generation. Till slut måste de tas om hand av de intelligentare köttätarna. Eftersom veganerna är, och av allt att döma kommer att förbli, en minoritet blir de dock ingen börda de intelligenta. Förhållandet mellan intelligenta och dumma blir ungefär som mellan människa och husdjur. På så vis förverkligas den gamla drömmen om ett husdjur som kan kommunicera med mänskligt tal utan att man behöver ta till modern genteknik.”

Den som som tycker att scenariot är alltför skruvat kan försäkra sig om den renodlade grönsakskostens inverkan på den mentala kapaciteten genom att läsa presentationen av det nya relationsprogrammet Christer i Sveriges Radio P3.

Anakrona Ramona

Peter Englund har just visat att talesättet ”Skomakare bli vid din läst” fortfarande är giltigt. Hans i förväg mycket omskrivna spionthriller Ramona som just visats i SVT 1 är en stor besvikelse.

Bakgrunden är verklig. Sverige bedrev spionverksamhet i Baltikum och att man hade ett omfattande militärt samarbete med NATO är väl belagt. Men berättelsen och personteckningen övertygar inte.

Journalisten Elisabeths resonemang om demokrati, offentlig insyn och medias roll är klart anakronistiskt. En dåtida journalist i borgerlig eller socialdemokratisk press hade knappast tänkt i de banorna, än mindre försökt publicera en artikelserie i ämnet. Självcensuren och ”tankekontrollen” i media var mycket starkare då än nu. Uppslutningen kring den officiella neutralitets- och säkerhetspolitiken var närmast total.

Huvudpersonen Ulrik Kernell överygar inte heller. Han utvecklas inte under berättelsens gång. I stället svänger han på ett föga trovärdigt sätt mellan total naivitet och kallhamrad cynism, hysteri och iskall rationalitet, handlingsförlamning och helt impulsstyrt handlande. Även om svensk underättelse- och säkerhetstjänst emellanåt ger intryck av Keystone Cops i kostym (minns t ex det ofrivilliga komikerparet Kegö & Barrling) är det osannolikt att en så obalanserad och odisciplinerad person skulle få bli kvar inom säkerhetstjänsten.

Englund är inte ensam ansvarig för det oväntat klena resultatet. Regissören och medförfattaren Harald Hamrell och huvud-rollsinnehavaren Björn Bengtsson är naturligtvis medskyldiga. Peter Englund gör nog ändå bäst i att återgå till det han är bäst p – populärvetenskapliga historieskildringar, i synnerhet om svensk stormaktstid.

Rallyt äntligen över

I kväll sänds Rally för sista gången. Det minst fyra år för sent.

När programmet startade 1996 hade man en tävling där lyssnarna fick föreslå ett lämpligt namn på programmet. Jag tänkte föreslå ”Eter”. Jag hade minst tre goda skäl:
* programmet sändes över etern
* innehållet saknade substans
* det var så tråkigt att man somnade.

Men sedan hände någonting. Programmet hittade sin form, sketcherna och sångerna fick ett visst bett. I något år var Rally uthärdligt, emellanåt roligt, att lyssna på. Sedan sinade kreativiteten, formen stelnade till betong och inslagen blev bara ”götebosskt tjôtiga”. Sedan åtminstone 1999 har det varit ren tomgångskörning. Nu har till och med de ”goa” gubbarna och gummorna själva tröttnat. Sällan har en ”soppatorsk” varit så efterlängtad!

Uttalandet vi gärna hört

I förra veckan uttalade sig Lars ”Hybris” Ramqvist om Ericssons situation.

I förkortad version menade han att han (och Kurt Hellström) inte har något ansvar för krisen i Ericsson eller för att aktiekursen rasat. Skälet är helt enkelt att hela telekommarknaden ”klappat ihop” och för övrigt så har faktiskt Ericsson fallit mindre än konkurrenterna.

Om detta är riktigt så är det väl lika troligt att uppgången också berodde på vad som hände på marknaden och att Ramqvists insats var av marginell betydelse.

I uppgångsfasen borde han i så fall ha sagt något i stil med: ”Vår ökade omsättning och den stigande aktiekursen beror inte på min insats. Hela telekommarknaden är uppblåst. Våra konkurrenter har förresten ökat ännu mer. Inte ska jag ha någon bonus.

Var det någon som hörde honom?

Tecken i tiden

Satt och slötittade på en repris från gårdagen av ”På spåret”. Där frågades efter namnen på:
a)Asterix storvuxne kompanjon.
b) den romerske kejsare som efterträdde Julius Caesar (man lämnade också ledtråden att han var kejsare vid tiden för Jesu födelse).

Båda lagen (som bestod av Brita Lejon och Henrik Hjelt respektive Stina Wollter och Kent Andersson) var stensäkra på Obelix. Däremot hade man inte en susning om vad kejsaren hette.

Jag tycker att detta är betecknande. Problemet är att jag inte vet för vad. Förslag välkomnas!

Beslöjade tankar

Hetast den gångna veckan har varit debatten om rätten för programledare i TV att bära slöja. Nästan alla debattörer som har fått komma till tals har försvarat rätten att bära slöja och andra religiöst motiverade plagg eller symboler.

Den förtrytelse de visat över eventuella inskränkningar bottnar mer i känsla än eftertanke. Jag undrar om de skulle vara lika positiva till en programledare med korkskruvslockar, skägg, svart rock och hatt i en nyhetssändning från Västbanken eller ett debattprogram om Israel-Palestinakonflikten.

Mona överväger – som vanligt

Rubrikminister Mona Sahlin reagerar på uppgifterna om att damidrotten bara får sju procent av det totala utbudet av tv-sänd sport. Enligt Göteborgs-Posten överväger hon att se över ”vilka regler och skyldigheter kanalerna har för att jämna ut könsrollerna”.

Till och med om Mona för en gångs skull fullföljde någonting skulle ändrade regler endast medföra en marginell förändring. Som det flesta av oss redan vet, men Mona tydligen svävar i lycklig okunnighet om, finns det fler kanaler än SVT och TV4 som sänder sport. På dessa, t.ex. Canal+ och TV3, har ändrade regler ingen effekt eftersom de är utlandsbaserade.

Jag har ett förslag som verkligen går till botten med problemet och som är helt i regleringsvilliga Monas anda. Könskvotera all idrott. Bestäm att alla lag i lagidrotter ska vara mixade och innehålla minst 40% av det underrepresenterade könet. Det är lite svårare i de individuella sporterna, men med lite god vilja hittar ministern och hennes medarbetare säkert en lösning. För de idrotter som inte följer kvoteringsreglerna dras alla former av statliga och kommunala bidrag in.

Det är förresten dumt att stoppa med könskvotering – är det inte ett problem att invandrare och homosexuella med flera minoriteter är underrepresenterade inom idrotten? Lös det med samma metod. Det sportsliga måste underordnas det politiskt korrekta!

Kamikaze Karlsson klarade första ronden

Jan O. Karlsson verkar i skrivande stund få sitta kvar som minister sedan han tagit det extremt politiskt korrekta beslutet att skänka sin statsrådslön till till Olof Palmes minnesfond.

Detta var emellertid bara första ronden. Under veckan som gått har han inte visat den underdånighet mot journalister som de anser sig ha rätt till. Bland annat misslyckades han vid flera tillfällen med att dölja att han var intellektuellt överlägsen medias representanter. Man kunde till exempel höra honom tillrättavisa en journalist som lyckades få ur sig cirka åtta frågor i ett enda andetag, ett även med svenska mått svårslaget journalistiskt lågvattenmärke. Att på detta vis offentligt avlöja en journalist som en usel yrkesman är så nära karriärmässigt självmord man kan komma.

Sveriges samlade journalistkår kommer aldrig att förläta honom för denna dödssynd. Att han bett om ursäkt räcker inte. Mediedrevet kommer kanske att tystna för en tid, men var säkra på att det i denna tystnad kommer att pågä ett intensivt arbete för att gräva fram så mycket smuts om Karlsson att han tvingas att avgå.