Vi gick och röstade strax före klockan tolv. När jag gick ut ur vallokalen undrade jag vart korven som Valmyndigheten utlovade i broschyren som omslöt valsedeln tagit vägen.
När jag kom hem undersökte jag saken på Valmyndighetens webbplats. Det visade sig att man förväntades betala korven själv. Snålt, som barnen säger.
Jag som längtade svårt efter en äkta frankfurter (så klart).
I foldern nio argument mot euron (pdf) påstår organisationen europa ja – euro nej att:
”3. Ett nej till EMU är inte ett nej till EU; vi är kvar i samarbetet och har kvar vår röst vid rådslagen i Bryssel och Strasbourg. Ett nej betyder inte att vi isolerar oss från det europeiska samarbetet.”
EU är en förening där medlemmarna består av nationer i stället för individer. Jag tycker därför att det kan vara intressant göra en jämförelse mellan EU och vanliga föreningar.
Min föreningserfarenhet är inte särskilt omfattande, men jag har erfarenhet av styrelsearbete i ett par föreningar. I båda fallen förväntades medlemmarna bidra med några timmars arbete vår och höst för att hålla föreningarnas anläggningar och utrustning i gott skick. En mindre del av medlemmarna deltog aldrig i arbetet, de hade alltid någon form av förhinder. De hade dock aldrig förhinder när det gällde att att utnyttja anläggningar och utrustning, tvärtom hörde de till de absolut flitigaste användarna.
De var naturligtvis inte särskilt populära i föreningen, men eftersom de betalade sin medlemsavgift fortsatte medlemskapet år efter år. Vid årsmöten och andra medlemsmöten inledde de gärna sina uttalanden med med orden ”Vi borde…” eller ”Vi måste ta tag i… ” o.s.v. Eftersom alla visste att ”vi” betydde ”Ni andra, inte jag” lyssnade varken styrelsen eller övriga medlemmar på deras förslag. Av samma skäl fick de inte heller delta i planeringen av när och hur det gemensamma arbetet skulle utföras eller delta i besluten om vilken utrustning som föreningen skulle skaffa o.s.v. Även om de inte förstod det själva så var deras inflytande i föreningen noll och intet.
Ungefär så kommer Sveriges ställning i EU att bli – inte genast, men med tiden – om vi röstar nej till euron. Visst har vi kvar vår röst, men vem lyssnar? Vår avsikt är inte att isolera oss från det europeiska samarbetet, men kommer vi att få vara med i de sammanhang där de verkliga besluten fattas?
”Ingen övertygelse i världen kan få mig att avstå från min statsrådspost. ”
Tid och ork räcker inte till ett seriöst euroinlägg. Ni får hålla tillgodo med detta i stället.
Det blir inget euroinlägg idag. Har varit i Kista över dagen och ”konsultat”. Jag ska läsa ut Poeten av Michael Connelly som jag köpte på Pocketshop till hemresan. Inget litterärt mästerverk, men hygglig förströelselitteratur.
Med dagens kurs skulle den ha kostat 5,95 EUR. Bara så att ni vet.
Organisationen europa ja – euro nej påstår i foldern nio argument mot euron (pdf) att:
2. Fred i Europa garanteras av demokrati och frihandel. Demokratiska stater har aldrig gått i krig med varandra, men flertalet väpnade konflikter i världen under senare år har ägt rum inom områden med gemensam valuta, till exempel i Ryssland och i det forna Jugoslavien.
Självklart är demokrati och frihandel de bästa garanterna för fred i Europa. Med euron blir handeln i Europa ännu friare och därmed stärks freden ytterligare.
Talet om väpnade konflikter i områden med gemensam valuta är ett klassiskt försök att blanda bort korten. Krigen i det forna Jugoslavien och i Ryssland är den bittra arvet av två tidigare statsbildningar – Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien respektive USSR (Union av Sovjet-Socialistiska Republiker), i dagligt tal Sovjetunionen. Båda var diktaturer som brutalt förtryckte nationella minoriteter och handeln var allt annat än fri. När staten kollapsade blossade i båda fallen de under årtionden undertryckta konflikterna upp. De uppkom vare sig på grund av eller trots en gemensam valuta.
Men jag kanske tilltror debattörerna på nejsidan alltför mycket, det kan ju vara så att de i sin allmänna historielöshet helt enkelt inte förstår orsakssambanden.
Organisationen europa ja – euro nej påstår i foldern nio argument mot euron (pdf) att:
1. Ett nej den 14 september kan ändras – ett ja är oåterkalleligt.
Ett ja är naturligtvis inte oåterkalleligt. När Tjeckoslovakien 1992/93 delades upp i Tjeckien och Slovakien byttes också den gemensamma valutan ut mot den tjeckiska respektive slovakiska kronan. Kan två länder med så kort demokratisk tradition upplösa en myntunion på fredlig väg så kan nog Sverige (om vi först går med och sedan vill gå ur) och de övriga euroländerna enas om att gå skilda vägar. Även utan utträdesklausul.
Att det ekonomiska och politiska priset för ett utträde skulle bli högt är en helt annan sak.
Som mina läsare säkert redan förstått var föregående inlägg ett EMU-inlägg, även om jag inte klart skrev ut det. Det var inspirerat av EMU-motståndarnas budskap att vi bör vänta och se hur euro-projektet utvecklar sig och gå med om det blir en framgång (när de nuvarande euroländerna gjort jobbet).
Jag tycker visserligen att det är ett argument av och för ynkryggar, men det jag i allegorins form försökte visa var att även en ”vänta och se”-taktik kommer att få konsekvenser. Att ge sken av att vi om några år – efter ett nej den 14 september – kommer att kunna gå med i eurosamarbetet som om inget har hänt är på gränsen till bedrägeri.
Organisationen europa ja – euro nej har gett ut en folder med nio argument mot euron (pdf) som i allt väsentligt sammanfattar nej-sidans budskap. Jag har tänkt att fram till den 14 september syna nej-argumenten. Det blir en granskning på mitt sätt – illvilliga personangrepp kommer att blandas med ironi och sarkasmer och något enstaka försök till seriös analys.
Kommer jag att, för en gångs skull, uppfylla mina låga mål? Ni får väl vänta och se!
Q: Hör du Kalle, vad ska du välja för program i gymnasiet?
A: Nja, det verkar riskabelt att välja program så här utan vidare. Jag tänkte vänta och se hur det går för mina kompisar innan jag bestämmer mig.
Q: Jaha Kalle, nu är du 23 år och klar med gymnasiet. Det var ju bra att du fick komma in på det individuella programmet. Har du börjat fundera på nån yrkesutbildning ännu?
A: Nej jag tycker det verkar så osäkert att att välja inriktning när man inte vet hur arbetsmarknaden kommer att se ut när man är klar, så jag tänkte vänta och se.
Q: Kalle, du är ju snart 30, ska du inte ta och stadga dig någon gång?
A: Det är inte lätt, både Lisa och Stina är ju snygga, smarta och underbara på alla sätt. Men tänk om jag väljer den ena och så blir hon jätteful eller en riktig ragata. Nej, jag får allt vänta och se hur dom utvecklas innan jag bestämmer mig.
Q: Nu är du 43, Kalle, och bor med din mamma i en etta med kokvrå. Ni har ju lyckats lägga undan lite genom åren, så med din förtidspension och din mammas pension skulle ni allt ha råd med ett litet hus. Det vore väl trevligt med lite större utrymme?
A: Jo, det är klart. Vi har faktiskt tittat på en stuga, men det känns så oåterkalleligt att skriva på köpekontraktet. Då finns det ingen väg tillbaka. Och tänk på allt som kan hända – brott på lednings-stammarna, värmepannan kan rasa eller så kan man få mögel i trossbottnen. Så jag och mamma har kommit överens om att det är bäst att vänta och se.
Q: Farbror Kalle, du som är så gammal och inte har nån familj, du har väl ordnat med testamente, begravningsplats och allt sånt?
A: Jamen tänk om jag inte dör, då är ju allt arbetet förgäves. Nej, jag tänker allt vänta och se!
Fortsättning följer…
Det är betecknande för samhällsklimatet att det är förvaltarna och fördärvarna av det som byggdes upp under perioden 1870-1970 som täljer guld. Nyföretagarna gör det inte (utom de som blåser såpbubblor). Inga stora svenska företag har skapats efter 1970. Det finns inget svenskt Intel, Microsoft eller Dell. Men något annat är kanske inte att vänta sig i en tid när facitmänniskorna dominerar i debatt och praktisk politik.
Med samlingsbeteckningen facitmänniskor avser jag två olika, men besläktade, personlighetstyper.
Dels de som resonerar som företagsledningen gjorde i Facit på 1970-talet. Facit var världens främsta tillverkare av mekaniska räknare. Man var så trygg i sin världsbild att man avfärdade alla hot – de elektroniska räknarna bedömdes som plastiga leksaker som ingen seriös räknenisse skulle vilja ta i med tång. ”Det som dög åt far och farfar duger åt oss också” var deras valspråk. Och så gick det som det gick.
Dels den slags människor som vi alla känner från skolan. De som först av allt tittar längst bak i läroboken och förtrytsamt utropar: ”VA, FINNS DET INGET FACIT???” De som drabbas av existensiell ångest när det inte finns något ”rätt” svar som kan kontrolleras i förväg. När de ställs inför en fråga där flera svar är tänkbara går de i baklås och upprepar tvångsmässigt: ”Nej, NEj, NEJ!. Jag har inte tillräckligt med information!”.
Alla eventuella likheter med debattörer på nej-sidan och deras argumentation inför EMU-omröstningen är helt och hållet oavsiktliga.