Etikett: galaxy

När jag häromdagen googlade på mitt namn (självupptaget javisst, men så är jag ju också bloggare) fann jag att en väldigt stor del av träffarna refererar till min genomgång av de 19 numren av svenska Galaxy som utkom 1958-1960. Eftersom jag inte vill göra mina numera högst eventuella läsare besvikna är det hög tid att återuppta presentationerna, det har gått över 1,5 år sedan jag presenterade föregående nummer.

Jag varit ganska ljum i mina omdömen över innehållet i de första elva Galaxynumren. I mitt tycke inträffar det dock en vändning i och med nummer 12. Det är det första numret utan några egentliga bottennapp och kvaliteten på de sju återstående numren blir allt bättre. Sannolikt är det dessa sista åtta nummer som motiverat omdömet “den hittills litterärt mest högstående sf-tidskrift som publicerats i Sverige“.

Kapten Konservburk av Frederik Pohl är en munter ”efter katastrofen”-skröna i god Pohl-anda. Richard Mathesons bidrag Den tredje från solen spinner också på atomkrigstemat med en för 50-tals SF typisk twist på slutet (gissa vilken). Con Blomberg (som inte lämnat några länkbara avtryck i SF-historien) bidrar med den helt godkända Aladåb på dollar, som bland annat varnar för riskerna med helt automatiserade planerings- och produktionssystem.

Damon Knight och Fritz Leiber delger oss två humoristiska berättelser av god kvalitet om besökare från Mars – Den lättretlige marsinanen respektive Vad gör han därinne? För en gångs skull håller till och med det nordiska bidraget, Stjärnskott från framtiden av Erik Clausen, måttet.

Innehållsförteckningen in extenso. Det går som vanligt att klicka på miniatyren av omslaget för att se en större bild av detsamma.

Andra bloggar om: science fiction, Galaxy

Det har gått över ett år sedan jag senast presenterade ett nummer av svenska Galaxy här på förvetet. Nu är det i alla fall dags igen. (Klicka på bilden om du vill se en större version av omslaget.)

Nummer elva från juli 1959 innehåller noveller av kända namn såsom Robert A. Heinlein, James E. Gunn, Isaac Asimov och Fredric Brown, se innehållsförteckningen. Tyvärr är det bara Fredric Browns bidrag, en tidsreseparadox i miniatyr, som kan sägas hålla måttet. Heinleins, Gunns och Asimovs alster kan inte uppfattas som annat än ungdomssynder, långt från deras senare mästerskap.

Den på 50- och 60-talet mycket uppskattade deckarförfattaren Vic Suneson (pseudonym för Sune Lundqvist) bidrar med en kort ”efter katastrofen”-historia som man önskar att han avhållit sig ifrån.

Nummer tio av svenska Galaxy från juni 1959 är inte något av de starkare.

Den första novellen ”En kista åt Jakob” är en medioker space opera. Med tanke på att författaren Edward W. Ludwig (såvitt jag kunnat utröna) inte bevärdigas några som helst referat av sina verk på nätet är förmodligen resten av hans produktion av samma kaliber. Richard Wilson spelar med novellen ”Bluff lönar sig alltid” idé- och hantverksmässigt i samma division som Ludwig.

Richard Matheson – som har skrivit sf-klassiker som ”The Shrinking Man” och ”I am Legend” – bidrar med ”Sällsamt hus att hyra”, en typisk kalla kriget-sf om förklädda, ondskefulla främlingar mitt ibland oss. Godkänd, men knappast någon höjdpunkt i Mathesons produk-tion. Motsvarande omdöme kan man ge Robert Silverbergs ”Ärans tecken i skyn”

Att Erik Nyhléns ”Den eviga 50-årsdagen” finns med tolkar jag som helt och hållet ett utslag av redaktionens ambition att ha med ett svenskt bidrag i varje nummer.

Klicka på omslagsbilden för att se en något större version av den.

Det var ett bra tag sedan jag presenterade ett nummer svenska Galaxy, men nu är det dags. Nummer nio från maj 1959 är tyvärr ett ganska slätstruket nummer.

William Tenn har skrivit många berättelser som är bättre än långnovellen Envis som synden. Beska Piller är en Fredrik Pohl på tomgång. Börje Cronas novell förbigås, i likhet med det mesta från hans egen penna, bäst med tystnad. L. Sprague de Camps och Robert A. Heinleins texter om framtidsvisioner har ett intresse som tidsdokument, men knappast mer. Det enda riktigt högklassiga bidraget är tredje delen av Tigermannen av Alfred Bester.

För en större version av omslaget, klicka på bilden.

När jag är inne på science fiction passar det bra med ett nytt avsnitt i följetongen om svenska Galaxy.

Nummer åtta som kom ut i april 1959 innehåller bl.a. en långnovell av Jack London – Den röda pesten. Det är en ”efter katastrofen”-berättelse av överraskande hög kvalitet. Det är bara vissa ålderdomligheter i språket som avslöjar att den är skriven 1912, drygt 40 år före floden av undergångsvisioner i SF under 50- och 60-talet.

I övrigt innehåller numret (se innehållsförteckning) en ganska slätstruken novell av Robert Sheckley, en kort berättelse av Ralf Parland som är betydligt bättre än den i Galaxy nummer sex samt en av av Fredric Browns mest klassiska mikronoveller – Vakttjänst. Dessutom del två av Tigermannen.

För en större version av omslaget, klicka på bilden.

Det mest anmärkningsvärda i Galaxy nummer sju var att Tigermannen (The Stars My Destination), en verklig SF-klassiker av Alfred Bester, startade som följetong. Tigermannen kan sägas vara en SF-version av Greven av Monte Christo. Många anser att Bester med Tigermannen var en föregångare till cyber-punken. T.ex. gör författaren av denna uppsats (pdf) en jämförande analys av Tigermannen och Neuromancer av William Gibson. OBS! Uppsat-sen endast för dem som läst böckerna, varning för utförliga referat!

Om de övriga bidragen, se innehållsförteckningen, kan sägas att Frederik Pohl kunde/kan(?) mycket bättre samt att Gaouyes och Setterborgs bidrag är habila SF-noveller, men att båda känns mer som mellankrigs- än som femtiotals-SF. Evelyn Smiths bidrag är en ganska tam tidsreseparadox.

För en större version av omslaget, klicka på bilden.

Del sex av nitton i serien om svenska Galaxy handlar, inte helt överraskande, om nummer sex från februari 1959. För en större version av omslaget, klicka på bilden. För att läsa innehållsförteckningen klicka här.

Den berättelse som jag tycker bäst om i detta nummer är Mord tillgodo av William Tenn. Den utspelar sig i ett samhälle där man lyckats reducera den grova brottligheten genom att låta brottslingarna ta sitt straff i förskott. Därefter kan de utan påföljd utföra det brott de redan sonat. Detta har så gott som halverat de riktigt allvarliga brotten. Även om berättelsen bygger på vanföreställningar om våldsbrott så är den ett intressant tankeexperiment.

Ralf Parland bidrog med en form av poetisk sf-berättelse som jag personligen har svårt för. Det beror troligen på att jag ser SF i första hand som idé-litteratur. Med ett tankemässigt stimulerande innehåll behöver formen inte konstras till. I andra sammanhang har jag inte svårt med pretentiös prosa. Jag har t.ex. tagit mig igenom långt över hundra sidor Ulysses av Joyce, hela Patriarkens Höst av García Márquez och flera böcker av Borges.

I övrigt är innehållet i detta nummer inte mycket att orda om. Varken Sellings eller de Vet har, vad jag kan påminna mig, satt några avtryck i SF-historien och Simaks bidrag hör till hans allra svagaste berättelser.

När jag nu har visat ett antal Galaxy-framsidor så slog det mig att baksidorna inte heller är alldeles ointressanta. Så här såg den ut i detta nummer. Serien Pansar Bengtssons Bravader startade i nummer fem och pågick till och med nummer sexton. I de första fyra numren upptogs platsen av klämkäcka maningar från den ansvarige utgivaren, i de tre sista numren flyttades författarpresentationerna till baksidan

Här följer ännu en presentation av ett nummer av svenska Galaxy. Den här gången är det nummer fem från januari 1959 som behandlas (klicka på bilden för en större version av omslaget, klicka här för en innehållsförteckning).

Beskrivningen av omslagsbilden, se innehålls-förteckningen, avslöjar att kärnkraftens faror var ganska underskattade 1959.

Även om det enbart är välkända SF-författare som medverkar i numret ger inget av bidragen någon ”sense of wonder”-känsla eller anledning till några djupare reflektioner. Sheckleynovellen är en nybyggarhistoria i rymdmiljö, Asimov levererar en Capricorn One-historia i snällversion och Fredric Brown, de kortkorta novellernas mästare, drar till med en tidsreseparadox på hela sex sidor. De två kvinnorna, MacLean och St Clair, skriver båda om misslyckade kontakter mellan människan och andra raser, men med helt olika ansats.

Bäst, i mitt tycke, är Jack Vances novell som är en ”borta bra, men hemma bäst”-variant som utspelas i en kraftigt överbefolkad framtid. Vance har lagt en del energi på personteckningen i denna renodlade sf-historia, utan fantasyinslag. Själv är jag annars inte särskilt förtjust i Vances författarskap, men det finns det andra som är (sid 14 i pdf:en). Det är väl tur att smaken är olika.

För att motsvara rubriken borde det här inlägget ha gjorts senast på påskafton, men vädret har varit alldeles för fint. Här kommer i alla fall en liten presentation av Galaxy nummer fyra från december1958 (klicka på bilden för att se omslaget i ”full” storlek och här för att läsa innehållsförteckningen). Som vanligt återfinns några av de främsta SF-författarna genom tiderna bland bidragslämnarna

Titeln på inledningen är Elvis Presley och rymdoperan. Av den kan man bl.a. läsa ut att redaktionen inte hörde till Elvis varmaste fans:

”Frågar man genomsnittsamerikanen vad han anser om science fiction blir det troligaste svaret: – Science fiction? Jaså, ni menar det där i TV.
Och det där i TV, det är inget annat än Kapten Video, / … / en Hopalong Cassidy i rymddräkt, vars trogna häst bytts ut mot det hypersnabba rymdskeppet X-9, och som i stället för att jaga boskapstjuvar över de vidsträckta prärierna ägnar sig åt att bekämpa ondskefulla monster i de interplanetariska rymderna. / … / Inte undra på att de mer allvarligt sinnade sf-läsarna blir lika nedslagna när Kapten Video får representera deras litteraturart som jazzlyssnarna blir när Elvis Presley i allmänhetens ögon får representera den musik de känner så varmt för.”

En del har inte förändrats så mycket på 45 år. Dagens motsvarighet till Kapten Video är naturligtvis Star Trek, men jag undrar vad den musikaliska motsvarigheten kan vara?

Jag fortsätter här min oregelbundna serie med återblickar på ”den hittills litterärt mest högstående sf-tidskrift som publicerats i Sverige”, nämligen svenska Galaxy som gavs ut 1958-1960. Idag har turen kommit till nummer tre från november 1958. (Klicka på bilden för en stor bild av omslaget, klicka här för innehållsförteckning).

Inbitna SF-läsare förstår genast skälet till omdömet ovan, de amerikanska författarna hörde till de absolut främsta vid denna tid och deras bidrag var/blev ofta klassiker i genren (om än inte i just detta nummer). En av mina favoriter är Clifford D Simak. Så här efter(?) cyberpunk-eran kan nog Simak uppfattas som lite ”mesig”, men han hade en alldeles egen stil – en ”idyllisk” SF, men med flera bottnar. Jag tror att Simak kan vara lätt ta till sig för fantasyläsare som vill pröva på lite klassisk SF.

Jag påstod vid presentationen av Galaxy nr 1 att Pär Rådström bara bidragit med en novell i Galaxy, som synes hade jag fel.

Claes Lundin är mest känd för att ha skrivit den första svenska SF-boken – Oxygen och Aromasia.

Här finns presentationen av Galaxy nr 2, om någon missat den.