Pinsam pseudovetenskap

Föreningen Vetenskap och Folkbildning gör följande distinktion mellan vetenskap och pseudovetenskap:
Vetenskap är det systematiska sökandet efter sådan kunskap som inte beror på den enskilde individen, utan som envar skulle kunna återfinna eller kontrollera. Pseudovetenskap är utsagor som inte är baserade på vetenskap men som framförs på ett sådant sätt att de skall ge intryck av att vara vetenskapligt grundade.

I tidskriften Folkvett nr 1/1991 går Lars Gahrn, helt befogat, till rätta med de värsta stollerierna inom den s.k Västgötaskolan. I överdriven nit avfärdar han dock helt och hållet Västergötlands betydelse för riksbildningen:
Några bevis eller sannolikhetsskäl för att det övriga landet har fått sin kultur via Västergötland finns icke. Tvärtom avviker Västergötland mycket starkt från det övriga landet vad det gäller fornfynd, ortnamn, folkmål samt kyrklig och världslig indelning. Det är svårt att se några samband. Av allt att döma har Västergötland varit litet av en värld för sig. /…/ Det är självklart, att Västergötland och Östergötland, då som nu, har varit mycket betydelsefulla landskap. Detta hindrar emellertid inte att svealandskapen har haft störst betydelse, och att Östergötland haft mycket större betydelse för riket än Västergötland.”

Sentida forskning, förtjänstfullt sammanfattad i böcker som t.ex ”Vägar till Sveriges kristnande” av Jan Arvid Hellström, ”Spåren av kungens män” av Maja Hagerman och ”Sveriges historia medeltiden” av Dick Harrison, visar en så komplex och månfasetterad bild av den svenska riksbildningen att det blir helt uppenbart att Gahrn saknar vetenskapliga belägg för sina tvärsäkra påståenden. Denna forskning var till stora delar känd 1991, så det är ingen ursäkt. Genom en, för en så kort artikel, imponerande notapparat försöker Gahrn ge sina åsikter en vetenskaplig framtoning (ett känt pseudovetenskapligt knep enligt definitionen ovan).

Det borde vara pinsamt för Vetenskap och Folkbildning att på detta vis ha berett plats för det man så enträget bekämpar, men det får väl ses som en en bekräftelse på talesättet ”Även solen har sina fläckar”.

Uppdatering 030426:

En företrädare för VoF har påpekat att notapparaten i Gahrns artikel är av högst ordinär omfattning. Utskriven på papper ger artikeln ett annat intryck än när man läser den från skärmen. Efter att ha läst en utskrift är jag benägen att hålla med VoF:s representant, notapparaten är inte särskilt imponerande. Den numera strukna meningen var inte heller särskilt väl formulerad. Det är inte notapparaten som gör det citerade avsnittet till pseudovetenskap. Citatet speglar Gahrns personliga uppfattning, vilken inte blir vetenskap bara därför att han med vetenskapliga metoder påvisar att hans motstånd are har fel. I artikeln finns inget som stöder de åsikter Gahrn ger uttryck för i citatet, men för säkerhets skull ska jag ska kontrollera de källor som Gahrn refererar till i noterna till avsnittet. Jag återkommer när detta är gjort.

Anakrona Ramona

Peter Englund har just visat att talesättet ”Skomakare bli vid din läst” fortfarande är giltigt. Hans i förväg mycket omskrivna spionthriller Ramona som just visats i SVT 1 är en stor besvikelse.

Bakgrunden är verklig. Sverige bedrev spionverksamhet i Baltikum och att man hade ett omfattande militärt samarbete med NATO är väl belagt. Men berättelsen och personteckningen övertygar inte.

Journalisten Elisabeths resonemang om demokrati, offentlig insyn och medias roll är klart anakronistiskt. En dåtida journalist i borgerlig eller socialdemokratisk press hade knappast tänkt i de banorna, än mindre försökt publicera en artikelserie i ämnet. Självcensuren och ”tankekontrollen” i media var mycket starkare då än nu. Uppslutningen kring den officiella neutralitets- och säkerhetspolitiken var närmast total.

Huvudpersonen Ulrik Kernell överygar inte heller. Han utvecklas inte under berättelsens gång. I stället svänger han på ett föga trovärdigt sätt mellan total naivitet och kallhamrad cynism, hysteri och iskall rationalitet, handlingsförlamning och helt impulsstyrt handlande. Även om svensk underättelse- och säkerhetstjänst emellanåt ger intryck av Keystone Cops i kostym (minns t ex det ofrivilliga komikerparet Kegö & Barrling) är det osannolikt att en så obalanserad och odisciplinerad person skulle få bli kvar inom säkerhetstjänsten.

Englund är inte ensam ansvarig för det oväntat klena resultatet. Regissören och medförfattaren Harald Hamrell och huvud-rollsinnehavaren Björn Bengtsson är naturligtvis medskyldiga. Peter Englund gör nog ändå bäst i att återgå till det han är bäst p – populärvetenskapliga historieskildringar, i synnerhet om svensk stormaktstid.