Ett riktigt skitsystem är bra att ha

Häromdagen skrev Jonas på Blind Höna om hur dåliga datasystem förlänger väntetiderna i akutsjukvården. Jag lämnade en kommentar där jag menade att problemet bottnar i avsaknaden av kundtänk inom sjukvården. Detta resulterade i att Jonas skrev ännu ett inlägg, där han påpekar att dåliga datasystem finns i alla branscher, inte enbart i den offentliga sektorn.

Jonas menar att skälen till att dåliga datasystem överlever i arbetslivet är att användarna har för lite makt över de interna adminstrativa systemen och att IT-företagen har varit duktiga på att skapa integerade lösningar som gör det svårt att företagen att byta system. Det är ett sätt att se på saken, min analys är (delvis) en annan.

Att det är svårt att utrota dåliga datasystem i arbetslivet har komplexa och samverkande orsaker. En av de mer grundläggande orsakerna är hur näringslivet i praktiken fungerar. I teorin strävar företagen hela tiden efter att maximera sin vinst, en teori som främst omfattas de allra mest världsfrånvända marknadsliberalerna och väldigt många på den vänstra sidan av den politiska skalan. I själva verket strävar de flesta företag efter någon form av resultatoptimering, där man försöker väga olika intressen mot varandra för att tillfredsställa tillräckligt mycket av intressenternas behov. Om man lyckas med det så får man fortsätta att bedriva sin verksamhet i fred. Man effektiviserar och ökar sin produktivitet så mycket som krävs för att förbättra, eller åtminstone försvara, sin marknadsposition och sälja sina produkter med en budgeterad vinst. I de flesta fall betyder det att man kan kosta på sig att ha ”knackiga” administrativa system, så länge de inte ger några störningar i kundledet. Det finns alltså inte något stort tryck på att förbättra administrativa system så länge man uppnår de optimerade resultaten.

En annan aspekt är det är bekvämt för användarna att arbeta med ett inkört system som man är väl förtrogen med. Ett sådant system kan man dessutom skylla många störningar på. Systemet blir en legitim ursäkt för störningar av icke-kritisk natur. Generellt sett är användarnas intresse för att effektivisera administrativa rutiner lågt. Man är tvungen att överge eller förändra väletablerade rutiner och arbetssätt, i förlängingen kan effektiviseringen till och med hota den egna eller arbetskamraternas anställning.

Användarnas maktlöshet är till stora delar en chimär. Det finns inga förändringsprojekt där medarbetarna är lika väl representerade och där deras synpunkter har samma avgörande betydelse som när det gäller IT-system. Det gör att man oftast fastnar i existerande arbetssätt och rutiner som man kompletterar med ny funktionalitet (som ökar systemets komplexitet och sårbarhet). Ifrågasättande och nytänkande uteblir. Den nya teknikens möjligheter tas inte till vara eftersom IT-konsulternas verksamhetskunnande är för dåligt och deras förmåga att sälja in nya lösningar är otillräcklig. Om man spetsar till det kan man säga att användarnas stora inflytande, inte deras maktlöshet, är ett avgörande hinder för effektiva datasystem i arbetslivet.

Pseudoelit

Några ord om Elit-listan, mest för att jag lovat.

När jag för tre år sedan hade läst Nätokraterna av Alexander Bard och Jan Söderqvist var jag på väg att skriva ett satiriskt inlägg på förvetet (en längre och elakare version av föregående inlägg). Jag kom emellertid fram till att det var slöseri med tid och datorkraft att driva med författare som anser det vara en intellektuell bedrift att komma fram till det som är de bärande teserna i Nätokraterna:

1. Information är hårdvaluta i (morgon)dagens samhälle.
Som om den inte alltid varit det. Att ha tillgång till information och att ha förmåga att analysera den och att agera utifrån analysen har alltid varit av avgörande betydelse i kampen om makten i stat och näringsliv. Sannerligen den mest banala av insikter.

2. E-post kan användas för att distribuera information i kotterier av olika slag.
Om informationen är exklusiv och av vikt kan medlemmarna i dessa kotterier utnyttja den för att skaffa sig ett försprång framför dem som inte är medlemmar. Förmodligen den näst mest banala av alla insikter.

Det är medlemmarna i dessa kotterier som Bard och Söderqvist benämner nätokrater. Det är tydligt att författarna anser sig tillhöra den elit som nätokraterna utgör. Om jag minns rätt används Elit-listan som exempel på ett nätokratiskt sällskap. ”Avslöjandet” av listan var därför knappast någon journalistisk bragd.

I den debatt som svallat efter ”avslöjandet” har en del skribenter menat att den självförhärligande och gentemot utomstående föraktfulla beskrivningen av listan och dess medlemmar är ironiskt menad. Så är det nog inte, det mesta tyder på att medlemmarna verkligen uppfattar sig som någon form av elit.

Det gör t.ex Stig-Björn Ljunggren:

jag ser inget problem med elitism, jag har alltid förespråkat en ordning där folk får chansen att gradvis utvecklas, upplysas, upplyftas. jante och nivellering och normalisering tilltalar inte mig. jag är refraktär. och tror att den nya tekniken är en möjlighet att balansera etablissemanget, bryta de dominanta krafterna och få mer harmoni i maktutövningen – och det kräver att opportunism och populism hålls stången! och att de som skakat av sig hyperverkligheten har mer att säga!

Det framgår dock inte hur SBL anser att deltagande i Elit-listan bidrar till ovanstående. Att göra information exklusivt förbehållen ett kotteri och att föra debatt i slutna rum leder väl snarast i motsatt riktning?

Det var för övrigt intressant att se hur SBL under ganska lång tid försökte blanda bort korten genom att hävda att personer som inte läst Nätokraterna saknar förutsättningar att förstå vad Elit-listan egentligen handlar om. Han förminskade också dem som ifrågasatte om hans medlemsskap i listan var förenligt med hans roll som forskare och debattör genom att ömka dem för att de tror på allt som står i (kvälls)pressen.

För att summera: Benämningen Elit-listan och medlemmarnas syn på sig själva är ironisk och boken Nätokraterna ett stort skämt. Men i båda fallen är det helt oavsiktligt!

Fånokraterna

För nästan precis tre år sedan tänkte jag skriva ett inlägg om en drygt etthundra år gammal bok som jag hade läst på sportlovet. Den hette Fånokraterna och var skriven av Axel Anders Barf och Johannes Nordgren. Även om tiden suddat ut alla spår efter dem så var författarna av allt att döma intellektuella giganter i 1880- och 1890-talets Sverige, åtminstone är det så de beskriver sig själva.

Barf och Nordgren driver tesen att de som lär sig behärska den nya telefåni-tekniken kommer att sluta sig samman i elitistiska nätverk. Genom att dela med sig av sina telefånnummer till varandra kan de upprätta så kallde telefånkedjor och snabbt sprida exklusiv information inom den egna kretsen, information som aldrig eller långt senare når de breda massorna som måste förlita sig på den redan föråldrade telegrafin. På bara några få år kommer en ny samhällsklass, fånokraterna, att växa fram.

Genom sitt informationsförsprång kommer fånokraterna att störta den rådande samhällsordningen. Eftersom populasen (författarnas benämning på alla som inte är fånokrater) inte bara saknar den exklusiva information som fånokraterna har tillgång till utan också saknar de senares begåvning kommer fånokraterna att tillskansa sig makten i stat och näringsliv. Och detta utan att någon märker det – såväl politiker som företagsledare kommer tro att de fortfarande har makten! Det kommer också allmänheten att tro, fast för att låna författarnas ord: ”Vad dessa kretiner tro är ju strängt taget utan varje betydelse!

Vi har ju alla sett hur rätt Barf och Nordgren fick. Med mitt inlägg ville jag återupprätta dessa av historien så orättvist bortglömda tänkare. Men så glömde jag bort dem.

Imorgon ska jag i alla fall komma ihåg att skriva om en aktuell företeelse, nämligen den så kallade Elit-listan och dess grundare.

Fotnot: Författarna använder sig genomgående av benämningen telefåni och fånokrater. De skriver i förordet till boken att självaste Fridtjuv Berg, efter att (genom en telefånkedja) ha fått höra om deras planer på en bok, ringt och sagt att de bör ”använda svensk stavning, eftersom det icke är av nöden att använda utrikiska uttryck när det finns en adekvat inhemsk vokabulär”.