Pseudoelit

Några ord om Elit-listan, mest för att jag lovat.

När jag för tre år sedan hade läst Nätokraterna av Alexander Bard och Jan Söderqvist var jag på väg att skriva ett satiriskt inlägg på förvetet (en längre och elakare version av föregående inlägg). Jag kom emellertid fram till att det var slöseri med tid och datorkraft att driva med författare som anser det vara en intellektuell bedrift att komma fram till det som är de bärande teserna i Nätokraterna:

1. Information är hårdvaluta i (morgon)dagens samhälle.
Som om den inte alltid varit det. Att ha tillgång till information och att ha förmåga att analysera den och att agera utifrån analysen har alltid varit av avgörande betydelse i kampen om makten i stat och näringsliv. Sannerligen den mest banala av insikter.

2. E-post kan användas för att distribuera information i kotterier av olika slag.
Om informationen är exklusiv och av vikt kan medlemmarna i dessa kotterier utnyttja den för att skaffa sig ett försprång framför dem som inte är medlemmar. Förmodligen den näst mest banala av alla insikter.

Det är medlemmarna i dessa kotterier som Bard och Söderqvist benämner nätokrater. Det är tydligt att författarna anser sig tillhöra den elit som nätokraterna utgör. Om jag minns rätt används Elit-listan som exempel på ett nätokratiskt sällskap. ”Avslöjandet” av listan var därför knappast någon journalistisk bragd.

I den debatt som svallat efter ”avslöjandet” har en del skribenter menat att den självförhärligande och gentemot utomstående föraktfulla beskrivningen av listan och dess medlemmar är ironiskt menad. Så är det nog inte, det mesta tyder på att medlemmarna verkligen uppfattar sig som någon form av elit.

Det gör t.ex Stig-Björn Ljunggren:

jag ser inget problem med elitism, jag har alltid förespråkat en ordning där folk får chansen att gradvis utvecklas, upplysas, upplyftas. jante och nivellering och normalisering tilltalar inte mig. jag är refraktär. och tror att den nya tekniken är en möjlighet att balansera etablissemanget, bryta de dominanta krafterna och få mer harmoni i maktutövningen – och det kräver att opportunism och populism hålls stången! och att de som skakat av sig hyperverkligheten har mer att säga!

Det framgår dock inte hur SBL anser att deltagande i Elit-listan bidrar till ovanstående. Att göra information exklusivt förbehållen ett kotteri och att föra debatt i slutna rum leder väl snarast i motsatt riktning?

Det var för övrigt intressant att se hur SBL under ganska lång tid försökte blanda bort korten genom att hävda att personer som inte läst Nätokraterna saknar förutsättningar att förstå vad Elit-listan egentligen handlar om. Han förminskade också dem som ifrågasatte om hans medlemsskap i listan var förenligt med hans roll som forskare och debattör genom att ömka dem för att de tror på allt som står i (kvälls)pressen.

För att summera: Benämningen Elit-listan och medlemmarnas syn på sig själva är ironisk och boken Nätokraterna ett stort skämt. Men i båda fallen är det helt oavsiktligt!

Fånokraterna

För nästan precis tre år sedan tänkte jag skriva ett inlägg om en drygt etthundra år gammal bok som jag hade läst på sportlovet. Den hette Fånokraterna och var skriven av Axel Anders Barf och Johannes Nordgren. Även om tiden suddat ut alla spår efter dem så var författarna av allt att döma intellektuella giganter i 1880- och 1890-talets Sverige, åtminstone är det så de beskriver sig själva.

Barf och Nordgren driver tesen att de som lär sig behärska den nya telefåni-tekniken kommer att sluta sig samman i elitistiska nätverk. Genom att dela med sig av sina telefånnummer till varandra kan de upprätta så kallde telefånkedjor och snabbt sprida exklusiv information inom den egna kretsen, information som aldrig eller långt senare når de breda massorna som måste förlita sig på den redan föråldrade telegrafin. På bara några få år kommer en ny samhällsklass, fånokraterna, att växa fram.

Genom sitt informationsförsprång kommer fånokraterna att störta den rådande samhällsordningen. Eftersom populasen (författarnas benämning på alla som inte är fånokrater) inte bara saknar den exklusiva information som fånokraterna har tillgång till utan också saknar de senares begåvning kommer fånokraterna att tillskansa sig makten i stat och näringsliv. Och detta utan att någon märker det – såväl politiker som företagsledare kommer tro att de fortfarande har makten! Det kommer också allmänheten att tro, fast för att låna författarnas ord: ”Vad dessa kretiner tro är ju strängt taget utan varje betydelse!

Vi har ju alla sett hur rätt Barf och Nordgren fick. Med mitt inlägg ville jag återupprätta dessa av historien så orättvist bortglömda tänkare. Men så glömde jag bort dem.

Imorgon ska jag i alla fall komma ihåg att skriva om en aktuell företeelse, nämligen den så kallade Elit-listan och dess grundare.

Fotnot: Författarna använder sig genomgående av benämningen telefåni och fånokrater. De skriver i förordet till boken att självaste Fridtjuv Berg, efter att (genom en telefånkedja) ha fått höra om deras planer på en bok, ringt och sagt att de bör ”använda svensk stavning, eftersom det icke är av nöden att använda utrikiska uttryck när det finns en adekvat inhemsk vokabulär”.

Tjänster och …

Detta inlägg triggades av en marginalanmärkning hos Stefan Geens: ”Systembolaget is the state alcohol dispensing monopoly run by the prime minister’s wife.

Att den svenska politi(s)ka eliten hämtas ur en mycket snäv krets visste jag redan. Stefans notis sätter också fingret på hur socialdemokraternas utnämningspolitik suddar ut gränserna mellan den politiska sfären och statsförvaltningen. Genom de politiska tillsättningarna utarmas också förvaltningen på dugliga krafter genom att en renodlad ämbetsmannakarriär inte längre kan leda till toppen. För det krävs partibok.

De borgerliga partierna har kritiserat socialdemokraterna för denna utnämningspolitik. Inte för att de värnar statsförvaltningens oberoende utan för att de vill ha sin del av kakan. Visserligen utsågs folkpartisten Eva Eriksson nyligen till landshövding i Värmland men den utnämningen var ju klar sedan några år tillbaka och hade sitt pris. Jag föreställer mig att diskussionen gick ungefär så här:

Mister S: Du Eva, vad skulle du säga om att bli landshövding?

Eva E: Det vore gôrroligt. Menar du att jag skulle…?

Mister S: Jovisst, jag har pratat med Sören, Göran och Göran och vi är överens.

Eva E: Nämen, vad kul!

Mister S: Fast…

Eva E: Vaddå?

Mister S: Det kan bli tidigast om några år. Först måste du göra oss en tjänst. Du ska hjälpa oss att höja landstingsskatten.

Eva E: Jamen, vi lovade ju att regionbildningen inte skulle leda till någon skattehöjning. Ni var ju också med på det!

Mister S: Du måste inse livets hårda fakta Eva, det kostar att driva en socialdemokratisk sjukvårdspolitik.

Eva E: Socialdemokratisk??? Jag är ju folkpartist!

Mister S: Ja, det är den andra tjänsten du ska göra oss. Du ska vara ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen i minst tre år och föra vår politik. Ja, du är bara ordförande på pappret, i själva verket blir det Roland som bestämmer. Du ska vara målvakt helt enkelt, precis som dom har i privata konk…

Eva E: Ja, ja, jag förstår. Men skattehöjningen, vi har ju lovat!

Mister S: Den behöver du inte bekymra dig för. Vi gör som vanligt, vi säger att den är tillfällig och när vi sen permanentar den är du redan landshövding. Jag lovar.

Eva E: Säkert? OK, jag ställer upp. Men jag vill bli stationerad i hemmet så att jag kan få traktamente när jag jobbar.

Mister S: Deal!