Etikett: musik

Svaret

… är antagligen att jag, trots att jag uppvisar alla yttre kännetecknen, inte är riktigt vuxen. Trots mina år gillar jag Die Antwoord:

Men det är klart, har man en gång haft Iggy Pop och Poly Styrene bland sina  favoriter så kan väl Die Antwoord ses som en naturlig fortsättning. Släktskapet känns ännu starkare i denna live upptagning.

Jag hittade Die Antwoord häromdagen hos Boing Boing som för övrigt har ett uppföljande inlägg här.  Även om Die Antwoord just nu  pulserar över hela ”worldwide interweb” så känns det som att gruppen kan bli något mer än en i raden av explosionsartade internetfenomen. Om de överlever den pågående hypen kommer vi inte att kunna undgå dem i framtiden.

Inget jubileum

Jag är inte mycket för jubileer. Om jag hade varit det hade jag redan veckan före midsommar uppmärksammat att det var 30 år sedan jag upptäckte punken. Det var en lördag eftermiddag, en eller två veckor före midsommar, jag låg och slölyssnade på Discorama när Kaj Kindvall sade något i stil med ”Här kommer Let’s Dance med The Ramones som representerar en ny, hård och snabb musikstil som man i New York kallar för punk.”

De följande tre minuterna förändrade mitt liv. Även om det är en klyscha så träffade låten mig som ett slag i maggropen. Det jag föll för var inte det musikaliska raffinemanget utan energin och attityden som stod i skarp kontrast till den kraftlösa och introverta symfoniska rocken som dominerade musikscenen (vid sidan om den bpm-fixerade discon). Jag vill gärna tro att jag fortfarande har med mig en del av punkens attityd – misstro mot auktoriteter och frälsningsläror samt ett visst mått av egensinnighet och uppkäftighet.

Sedan rullade det på i ett par år. Den brittiska punken invaderade min skivsamling med bland andra The Sex Pistols, Graham Parker med kompbandet The Rumours, The Rockpile med Nick Lowe och Dave Edmunds, Ian Dury and The Blockheads, punkromantikern Wreckless Eric och Elvis Costello. Punk är inte något särskilt väldefinierat begrepp, de föregående är, med undantag för Sex Pistols, hämtade från två av mina äldsta punkalbum ”A Bunch of Stiffs” och ”Stiffs Live”, men flera av dem kan lika väl kategoriseras som pubrockare.

Kvinnor hade för övrigt en framträdande roll i många punkband, till exempel Poly Styrene i X-ray Specs, Fay Fife i skotska The Rezillos och Siouxsie Sioux i Siouxsie and The Banshees.

Övergången från punk till New Wave är flytande. The Jam var inget renodlat punkband även om de fortfarande på tredje albumet ”All Mod Cons” hade med en (i mitt tycke) renodlad punklåt som ” ’A’ Bomb in Wardour Street”. XTC var redan i det självbenämnda debutalbumet från 1978 ett new wave-band. 1978-79 när punken började få ordentligt fäste i Sverige hade jag och mina kamrater definitivt lämnat punken för new wave och band som A Certain Ratio, Gang of Four och The B 52’s.

En tysk gåta

Efter drygt fyra veckors semester – varav en tillbringats i Pesaro efter inspiration och information av Bodil – är jag åter i vardagen och har aktiverat de delar av hjärnan som används för arbete, bloggande och liknande aktiviteter. De är dock inte uppe i full kapacitet ännu, vilket bl.a märks på att jag fortfarande inte knäckt den tyska gåtan.

Under bilresan genom Tyskland på vägen till och från Italien lyssnade vi en hel del på tysk radio, mest musik- och nyhetsstationer. Vi gjorde samma iakttagelse som alla tidigare år. Inte på någon av alla dessa stationer spelas någon aktuell (hit)musik. I stället fylls den tyska etern oavbrutet av ”låtar från förr” som alla presenteras i den här stilen: ”Och här kommer Lou Bega med Mambo no. 5 som var en stor hit 1999” eller ”Vi hörde just Mama Loo med Les Humphries Singers som hade en stor hit med den 1973”. Och det är detta som är en gåta för mig:

Hur kan tyskarna veta att en låt var en hit ett visst år? Då lyssnade de ju bara på hits från sju, fyra, elva och arton år tidigare. Kan någon av mina eventuella läsare bidra med en lösning på mysteriet?