Timebinding

Johan Anglemark skriver om timebinding i sin webblogg I hastigt mod. Johan berättar bl.a om historien bakom begreppet. Själv definierar han det så här: ”… it can be said to be the activity of establishing a connexion to the past and the future, of bridging the gap between us and those who went before us and will come after us …” Han ger också två exempel på timebinding hämtade från webben, ett från jazzens värld och ett fotohistoriskt. Johan visar en fantastisk bild hämtad från Prokudin-Gorskii Collection hos US Library of Congress. Det är en samling underbara, snart 100 år gamla, färgfoton från det ryska kejsardömet.

Här bidrar jag med lite egen timebinding i form av en bild av omslaget till svenska Galaxy nummer 2, från 1958 (klicka på bilden för en större version). Här hittar ni den kompletta innehållsförteckningen och en förklaring till omslagsbilden. För den som undrar kan jag bekräfta att Sven Hedin som skrivit ”Pä upptäcktsfärd i rymden” är den (på sin tid) berömde upptäcktsresenären. Det enda tänkbara skälet till att man tagit in hans kria är att redaktionen hade ambitionen att ha med en svensk författare i varje nummer. Den är varken bra eller SF.

Jag har tidigare haft med en bild av omslaget till nummer 1 och en annons ur svenska Galaxy.

Framtider

Idag orkar jag inte komma med något eget inlägg. Jag har precis färdigställt en ny analys av den svenska 3G-marknaden, i skenet av Oranges uttåg från Sverige (analysen kommer ”inom kort på en webbplats nära dig”, mina trogna läsare kan lista ut var). Visserligen har jag ganska många uppslag, men de kräver mer research och/eller eftertanke än vad jag känner för idag. Jag spinner istället vidare på ett ämne som behandlats av flera bloggare igår och idag – science fiction.

Det gläder en gammal SF-läsare (jag har varit fast sedan någon gång i tio-elvaårsåldern då jag först hittade ”Vintergatans son” och sedan ”Egen rymddräkt finnes” av Robert A. Heinlein i folkbibliotekets ungdomsavdelning) att hitta så många likasinnade i den svenska bloggsfären.

Jonas på Blind höna skriver om hur Robert Scheckley redan 1958 visade varthän dagens dokusåpor kan komma att utvecklas. Han lovar också att återkomma med mer SF de närmaste dagarna.

I Det perfekta tomrummet skriver Gustav under rubriken Sex, död, media att han ska läsa ”Mannen i det höga tornet” av Philip K. Dick. Han kommer eventuellt med ett inlägg om detta. Jag hoppas han gör det, det vore spännande att få ta del av hans synpunkter på boken. Själv blev jag… – nej, det tar vi då!

Johan Anglemark som står bakom den nya bloggen I hastigt mod skriver om SF-författaren Alastair Reynolds. Det låter som som en bekantskap värd att göra, även om Johan tycker att de två böcker han nämner i inlägget är för långa.

Erik Stattin har också fått upp ögonen för SF. Han ä�ser Cory Doctorows ”Down and Out in the Magic Kingdom”. Erik skriverDoctorow tar gärna saker ur vår samtid och projicerar dem framåt och låter företeelserna anta ny kraft, då man i ett nytt ljus ser potentialen i dem. (Det kanske märks att jag inte är någon van SF-läsare, det här är kanske en standard-trop. …
Just det, Erik! Så är en väldigt stor del av det (i mitt tycke) bästa inom SF.

Själv ska jag dra ett (retro-)strå till stacken med denna bild av omslaget till det första numret av svenska Galaxy (klicka på den för en större version). Den svenska editionen av Galaxy gavs ut av Illustrerade Klassiker (Oj, där högg nostalgin till!) från september 1958 till juni 1960. Totalt blev det 19 nummer. Jag har i min ägo en något medfaren, men dock komplett utgåva.

I det första numret hittar vi bl.a:
Långa novellen – ”Olycksfågeln Anton” av Robert Scheckley
Korta noveller – t.ex ”Det sista brevet” av Fritz Leiber och ”Järnkanslern” av Robert Silverberg.
Ännu kortare noveller – ”Möter kärleken” av Pär Rådström, ”Ut med domarn!” av Arthur C. Clarke och ”En drömresa till Mars” av Camille Flammarion.

Om jag minns rätt så var ”Möter kärleken” den enda text av Rådström som var införd i Galaxy, men han ingick i redaktionen under resten av Galaxys (korta) livstid.

Det här blev visst litet mer omfattande än vad jag tänkt, men så är det när ämnet engagerar!

Mänskliga grönsaker?

Science fiction, en genre som i Sverige helt kommit i skymundan för fantasyn, vimlar av dystopier. Två av klassikerna på området är Tidsmaskinen från 1895 av H G Wells och The Marching Morons från 1951 av C M Kornbluth. Båda är långnoveller som handlar om en tidsesenär från vår tid som förflyttas långt in i framtiden och finner att mänskligheten har delats upp i två grenar – en intelligent och en dum. För övrigt är det mer som skiljer berättelserna åt än som förenar dem. De är framförallt intressanta speglingar av sin tid.

I Tidsmaskinen (läs originalet The Time Machine här) har de vackra, goda och grönsaksätande, men dumma, eloierna utvecklats (degenerat) från den dagdrivande engelska överklassen. De ondskefulla och intelligenta morlockerna som lever under jord har utvecklats ur arbetarklassen. Rollerna har vänts under eonerna och morlockerna som bevarat en maskinkultur under jorden håller eloierna som köttboskap.

I The Marching Morons slavar tre miljoner ättlingar till vetenskapsmän och intellektuella för att hålla fem miljarder korkskallar vid liv. Scenariot byger på att högutbildade människor skaffar få eller inga barn, medan de lågutbildade (= dumma) ynglar av sig som kaniner. Den genomsnittliga IQ:n har sjunkit till 45. Tidsresenären, en reklamman från 1900-talet, hjälper ”slavarna” att bli av med sin börda på ett för hans sekel karaktäristiskt sätt. Vid sidan om det dystopiska budskapet är berättelsen en mycket underhållande satir över reklambranschen.

I Odjurens tid på TV4 2003-01-03 framfördes att ett skäl till att människans förfäder utvecklade stora hjärnor och hög intelligens var att de började äta mer kött. Kött innehåller nämligen ämnen som krävs för hjärntillväxten. Wells hade alltså fel – eloierna blev dumma av sin kost, inte av den förslappade livsstilen.

När jag knyter ihop det ovanstående kommer jag fram till följande utkast till en framtidsskildring:
Veganerna blir dummare för varje generation. Till slut måste de tas om hand av de intelligentare köttätarna. Eftersom veganerna är, och av allt att döma kommer att förbli, en minoritet blir de dock ingen börda de intelligenta. Förhållandet mellan intelligenta och dumma blir ungefär som mellan människa och husdjur. På så vis förverkligas den gamla drömmen om ett husdjur som kan kommunicera med mänskligt tal utan att man behöver ta till modern genteknik.”

Den som som tycker att scenariot är alltför skruvat kan försäkra sig om den renodlade grönsakskostens inverkan på den mentala kapaciteten genom att läsa presentationen av det nya relationsprogrammet Christer i Sveriges Radio P3.