Äntligen!

Det tog sju år, men till slut fick jag rätt.

Sanning eller konsekvens?

Det parlamentariska läget efter valet ser ut att bli:

Alliansen – 173 mandat
De rödgröna – 156 mandat
Sverigedemokraterna – 20 mandat

De rödgröna försäkrar med en mun att de ”aldrig någonsin kommer att medverka till att Sverigedemokraterna får något inflytande över svensk politik”.

Det måste betyda att de inte kommer att ta hjälp av Sverigedemokraterna för att fälla en Alliansregering (som har stöd av fler väljare än de rödgröna).

Eller…?

Svaret

… är antagligen att jag, trots att jag uppvisar alla yttre kännetecknen, inte är riktigt vuxen. Trots mina år gillar jag Die Antwoord:

Men det är klart, har man en gång haft Iggy Pop och Poly Styrene bland sina  favoriter så kan väl Die Antwoord ses som en naturlig fortsättning. Släktskapet känns ännu starkare i denna live upptagning.

Jag hittade Die Antwoord häromdagen hos Boing Boing som för övrigt har ett uppföljande inlägg här.  Även om Die Antwoord just nu  pulserar över hela ”worldwide interweb” så känns det som att gruppen kan bli något mer än en i raden av explosionsartade internetfenomen. Om de överlever den pågående hypen kommer vi inte att kunna undgå dem i framtiden.

All makt …

I efterspelet till den nyligen timade vargslakten vargjakten har miljöminister Andreas Carlgren tagit  upp och moderniserat ett fint gammalt centerordspråk.

Thorbjörn Fälldin sade på sin tid:

Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.

Andreas Carlgren säger idag:

Miljöministerposten är inte så åtråvärd att den kan förmå mig att dagtinga med mina övertygelser…

Jag har inga.

Revolution

Jag inleder det nya året och decenniet med en revolutionerande omgörning av bloggen. Förvetet har sett likadan ut sedan starten i oktober 2002.  Det enda som har hänt under årens lopp är att jag varierat bakgrundsfärgen då och då.

Att jag så envetet hållit fast vid samma utseende beror dels på den ursprungliga designen var ordentligt genomtänkt. Jag ville ha något  stramt och enkelt som inte drog uppmärksamheten från texten men som samtidigt var skilde ut förvetet från andra bloggar. Enligt min mening har designen tjänat sitt syfte väl, men nu tycker t.o.m. jag själv att den börjar se lite antikverad ut. Dessutom finns det numera en mängd intressanta tillägg och widgetar som inte går att använda med det blogg-tema som jag använt för förvetet sedan 2005 då jag migrerade från Blogger till WordPress.

Även det nya temat är något av en revolt mot mina ursprungliga konventioner så bygger bygger det på tanken att ”less is more”. Stram färgsättning, endast två typsnitt, inget ”lull-lull”. Det saknas fortfarande en del funktioner som jag ännu inte hunnit installera. Tillsvidare finns det inte någon ”Om förvetet”-sida på grund av en bugg i WordPress (alternativt problem med sql-databasen) som gör att jag inte kan revidera eller publicera sidor. Dessutom har kommentarerna till äldre inlägg (från Bloggertiden) hamnat i oordning. Men på det stora hela är jag nöjd med min uppdatering, problem blir säkert tillrättade med tiden.

Bakom omgörningen ligger också en vag förhoppning att den ska inverka positivt på blogglusten. Det finns tyvärr inget som tyder på att jag ska få mer tid för bloggande under 2010. Men jag hoppas att om jag gör om förvetet så kommer sidan att stirra tillbaka uppfordrande på mig och tvinga mig att avsätta mer tid. Vi får se hur det går.

När fasaden rämnar

Jag har vid tre tillfällen bevittnat häpnadsväckande sammanbrott i den svenska bloggvärlden.

Första gången, nästan på dagen för fyra år sedan, var jag själv helt oavsiktligt delaktig. En vid tiden ganska känd svensk bloggare som framgångsrikt skapat en bild av sig själv som en humoristisk och/eller  ironisk person reagerade på ett inlägg på förvetet på ett sätt som avslöjade att h_n saknade såväl humor som självironi. Under stort buller och bång drog h_n sig tillbaka från den offentliga delen av bloggosfären.

Andra gången var i början av det här året när Mohammed Omar kom ut som radikal islamist och snabbt lierade sig med antisemitiska krafter. Fram till dess hade han lyckats upprätthålla bilden av sig själv som poet och intellektuell muslim. Numera förefaller han främst vara en högljudd förespråkare för diverse skogstokiga konspirationsteorier.

Tredje gången var nu på morgonen när det visade sig att ett ganska oskyldigt inlägg om Vellinge och Skåne  hos Gunnar fått en annan bloggare att avslöja sig som Mohammed Omars motsvarighet på den andra kanten (om man säger så). Av de tre fallen är det nog ändå det som överraskar minst. Dels på grund av att xenofoba tendenser synts under en tid hos den andre bloggaren (som jag inte tänker länka till), dels på grund av dennes bakgrund.  En del av de som ungdomen bekänner sig till en hatfylld och testuggande dogmatism klarar av att längre fram i livet skaffa sig en nykter syn på tillvaron medan andra bara byter ut dogmerna och objekten för sitt hat. Här har det senare inträffat.

Det som fascinerar mig i alla tre fallen är hur respektive bloggare under lång tid lyckats ge sken av att vara någon helt annan än den h_n egentligen är.

Bokliv

Jag har också tagit mig för att att beskriva mitt liv med hjälp av boktitlar enligt frågelistan som cirkulerar i bloggosfären sedan en tid tillbaka. Senast såg jag den hos Karin.

I och för sig beskriver min lista inte mitt liv, snarare ett liv. Säger den något om mig så gör den nog det indirekt genom att den ger exempel på böcker och författare som återfinns i mina bokhyllor.

Är du man eller kvinna? En eftersökt man

Beskriv dig själv: Skriet från vildmarken

Hur mår du? Vredens barn

Beskriv stället du bor på: Undrens stad

Vart skulle du vilja resa? Världen bortom Dukla

Vilken är din favoritfärg? Black Cherry Blues (Rött och svart)

Beskriv din bästa vän? Norrlands akvavit

Hurdant väder är det just nu? Sol och skugga

Vilken är din favoritårstid? Vinterfiske

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Rastlöshetens anatomi

Vad är du rädd för? Den onda timmen

Dagens aforism: Framtiden är inte som förr

Vilket råd skulle du vilja ge? Play to your strengths!

Hur skulle du vilja dö? I döda språks sällskap

Ditt motto: Paradiset finns om hörnet

Venedigweekend

Den gångna helgen tillbringades i Venedig, en stad där mötet mellan gammalt och nytt är mer påtagligt än på de flesta andra ställen.

Budbåt

Det primära syftet med Venedigresan var att besöka årets Biennale. Nedan visas några foton från vårt besök. Den första är från det gemensamma nordiska bidraget som inte var så pjåkigt.

Mordiskt nordiskt

Fågeln i glas kommer från staden Venedigs egen paviljong.

Venetianskt glas

Träskulpturerna är fångade i Arsenaledelen av utställningen som var betydligt vitalare och kändes mer spännande än de fasta paviljongerna i Giardini.

Träskulpturer med överdrag

Portar till en annan dimension, eller bara vägar från utställningen? Vi klarade oss i alla fall helskinnade ut från vårt besök som tog motsvarande en dag i anspråk. Men hade jag tvingats passera en videoinstallation till hade jag antagligen skrikit högt.

xdsc00677

Urban, urbanare, kulturjournalist

ett inlägg om tv-serien DiplomaternaWeird Science länkar Kjell Häglund till en artikel av Björn Wiman på Expressen Kultur. I Wimans kria kan man läsa:

I gårdagens avsnitt redogör Klas Ljungberg – en av seriens två huvudpersoner – för den moderna diplomatins kärva villkor, i synnerhet i Afrika. Vi får veta att man i Ghana är duktiga på att slösa bort svenska biståndspengar men odugliga när det gäller att fylla på minibarerna på hotellrummen (”Mycket snack och lite hockey”). Sedan blir det dopp i poolen, high five och flatskratt. Bara tropikhatten saknas.”

I dag tycks det [UD] snarare ha förvandlats till ‘Departementet för lantliga ynglingars förkovrande i levande rasfördomar’.”

Man kan givetvis invända att de svullbukade sändebuden i Diplomaterna inte är de skarpaste knivarna i UD:s låda.”

Jag såg avsnittet igår kväll och kände inte riktigt igen det Wiman beskrev. så jag kontrollerade mina intryck genom att se om avsnittet i SVT Play och kom fram till följande:

1. På väg till studiebesök vid ett biståndsprojekt diskuteras ghananernas stategi för att få biståndspengar. Man konstaterar hur det går till och kommer fram till att en annan strategi skulle vara mer framgångsrik för att få biståndspengar från Sverige.

2. Av speakerrösten kan man möjligen få intrycket att Sverige lämnat bistånd till projektet. I bilresan efter studiebesöket görs det halvt frågande antagandet att Sverige nog inte lagt några pengar på det aktuella projektet. Den som gör det är Exportrådets representant, inte någon diplomat.

3. Den som använder uttrycket ”mycket snack och lite hockey” är återigen Exportrådets representant, inte någon diplomat. Man redogjorde visserligen för skillnaden i programmet, men det var ju långt, nästan 30 minuter, så Wiman får vara ursäktad för att han missade den upplysningen.

4. Ingen det svenska sällskapet påstår att biståndspengar har slösats bort. Man är dock skeptisk till det projekt man besökt. Detta är uppenbarligen uttryck för rasfördomar i Wimans värld.

5. Poängen i det inslag där Wiman hängt upp sig på att man konstaterade att minibaren inte var påfylld var att det oftast är logistik (i olika former) som krånglar till och t.o.m. kan stjälpa förhandlingar. Det visades på ett åskådligt sätt att det är en (förbisedd) del av yrkeskompetensen hos en diplomat att hantera sådan problem. Resonemanget gällde inte heller enbart Ghana eller Afrika utan var av generell karaktär.

6. Minibaren var bara en detalj i sammanhanget. Men den kanske är det viktigaste för Wiman när han är på resa? I så fall är det ju förståeligt att just den bristen gav det starkaste intrycket.

7. Oduglig är ett omdöme som får stå för helt och hållet för Wiman. Ingen, vare sig Ljungberg eller speakern, nedvärderade afrikaner, ghananer, eller ens hotellpersonalen på grund av strulet med rummet. Skildringen var också i övrigt rimligt objektiv.

 8. Wiman är uppörd över att det badas i pool, görs high five och gapskrattas. Vad i detta är i sig imperialistiskt eller kolonialistiskt (jmf ‘tropikhatten’)? Vad skulle Wiman själv göra om han hade några timmar ledigt i motsvarande situation? Att han aldrig, under några omständigheter, skulle göra high five eller skratta kan jag gott tro, men bada borde han väl ändå kunna tillåta sig?

 9. När Wiman riktigt vill svärta ned Hultgren tar han till det värsta epitet han kan tänka sig – lantlig! Det är klart att som centralfigur i den urbana, kulturella eliten i Stockholm, huvudstädernas motsvarighet till Säffle, har Wiman ett stort behov att distansera sig från lantliga drumlar som helt oförtjänt får röra sig ute i den stora världen. Och dessutom representera Sverige i sammanhang som Wiman aldrig kommer i närheten av.

10. Slutligen – att blanda in Ljungbergs fysionomi i sammanhanget säger mer om Wiman än om programmet, UD eller Ljungberg. Vad det säger skulle jag kunna orda mycket om, men jag avstår.

Efter den här genomgången undrar jag bara – Vems fördomar och förutfattade meningar speglar egentligen Wimans artikel?

Wimans artikel räckte uppenbarligen för att Häglund skulle överge sin tidigare inställning att ”det är kul att se detta väldigt typiska BBC-format – samtidsdokumentär med upplägget hos en kvalitetsdokusåpa – i en svensk produktion”. När Wiman beskriver det som utspelat sig i hans huvud, men som har mycket liten täckning i verkligheten, tycker Häglund genast att ”precis allting annat rörande denna serie känns meningslöst, för att inte säga korkat, att skriva”. Kritiskt, sjävständigt och välformulerat, eller hur? Snudd på essensen i modern journalistik.

Det är möjligt att Klas Lundgren och de övriga diplomater som skildras i serien inte är de skarpaste knivarna i UD:s låda. Wiman och Häglund hör dock till de vassaste knivarna i kulturjournalistlådan. Tyvärr.

Självförsvar

Tidigare i veckan unnade jag mig lyxen att ta ledigt en vardag. Jag hade jobbat hårt och ledigheten hade inget annat syfte än just ledighet. Så, efter att ha sovit ända till klockan åtta,  läst morgontidningarna, ätit frukost och utfört övriga morgonritualer i lugn och ro, tog jag en promenad vid tio-tiden.

Det var en vacker vintermorgon, ett par minusgrader och rimfrost, så det blev en lång promenad. På vägen hem passerade jag stadsdelens F-6 skola.

När jag passerade skolgrinden hörde jag några dova dunsar. Jag vände mig om för att lokalisera ljuden och  upptäckte tre barn på den i övrigt öde skolgården. En pojke i åtta-nio års åldern låg hopkrupen på marken. Han var alldeles blodig i ansiktet, täckjackan hade stora revor och ena benet var böjt i en onaturlig vinkel. Han gnydde svagt. En äldre pojke, troligen en sjäteklassare, satt grensle över honom. Sjätteklassaren dunkade ihärdigt den mindre pojkens huvud i asfalten. Bredvid dem satt en gråtande flicka i förskoleåldern. Hon hade ett skrubbsår på ena kinden och en smal av rännil blod hade letat sig från ena näsborren ner till mungipan. Utstrött på marken runt barnen låg något som såg ut som en krossad mobiltelefon.

”Hallå där!” ropade jag. ”Vad håller du på med?”

”Ja, vad tror du egentligen att du håller på med?” hörde jag en myndig, kvinnlig stämma eka över skolgården.

Jag tittade upp och såg Rigmor Mortis*, skolans rektor stå på skoltrappan med armarna korsade över bröstet. Bredvid henne såg jag en kvinna som jag kände igen som en av de äldre 1-6 lärarna på skolan (Min yngsta hade henne som lärare i 5:an och 6:an. Det var en snäll och välmenande människa, men litet ängslig av sig och helt oduglig som pedagog).

”Självförsvar”  svarade sjätteklassaren medan han ställde sig upp och borstade av sina kläder.

”Jaha, självförsvar. Nåja, men nu slutar du genast!” sa Rigmor barskt. Hon vände på klacken och med dörren smällande bakom sig lämnade hon den försynta lärarinnan ensam på trappan. Denna frågade försiktigt ”Men vad har han gjort då?”

”Den lille skiten och och hans äckliga lillasyster var framme och lekte på den här delen av skolgården. Det vet ju alla att P- – -:-råttorna ska hållas där borta, bakom soptunnorna.” (Han nämnde här en familj med tio barn som bor i en trea i det nergångna miljonprogramområdet på andra sidan vägen) ”Det här är vår skolgård, inte det smutsiga packets!” Han gav den lille några kraftiga sparkar i mellangärdet. För varje spark hördes ett stön från grabben.

”Och kan du tänka dig vad han gjorde när jag som straff tog hans pengar och slog sönder hans mobiltelefon?” fortsatte sjätteklassaren samtidigt som han övergick till att med fötterna bearbeta förbrytarens revben. När det efter några sparkar hördes ett krasande ljud jämrade sig pojken på marken bara svagt. ”Det svinet spottade på mig! Och då, då har ju jag rätt att försvara mig. Han ska inte våga spotta på mig igen!”

”Jo, det är klart” instämde fröken. ”Men vad har  hans syster gjort?”

”Fattar du dåligt kärring, hon stod ju i vägen, ungjäveln!”  blev det irriterade svaret från sjätteklassaren samtidigt som han laddade för en hästspark i underlivet på brottslingen. När sparken träffade skrek krypet till, men låg sedan tyst och orörligt.

”Men nu räcker det väl?” tyckte jag. ”Tror du inte han lärt sig sin läxa nu?”

”Men för helvete!” vrålade sjätteklassaren. ”Han spottade ju TVÅ gånger!!!”

På detta hade jag inte något bra svar så jag vände mig om för att fortsätta  promenaden hem. Skolfröken följde mig en bit på väg på sin sida om stängslet.

”Visst är det förfärligt, det David gör och visst är det tragiskt att den lilla flickan råkade illa ut, men det är viktigt att komma ihåg att det var P- – -:s pojke som började.” sammanfattade hon.

Då vi skildes åt kastade jag en blick över axeln. Jag såg hur David just hade lättat från marken för ett jämfotahopp mot den lille ligistens huvud.

När jag kom hem satte jag på en kopp kaffe, loggade in på mitt PPM-konto och funderade bekymrat över om jag skulle placera om mina så gott som utraderade fondmedel. Sedan gjorde jag ännu ett misstag. Jag gick in på Aftonbladets hemsida och chockades svårt av nyheten att min favorit i Let’s Dance hade storgråtit i omklädningsrummet efter att ha mobbats av de andra deltagarna. Det förstörde min lediga dag, en dag som annars börjat så bra.

*  Rektorn heter inte Rigmor Mortis. Det är mitt namn på henne efter ett antal kontroverser med henne när mina egna barn gick i den aktuella skolan. Det är helt dött mellan öronen på henne. Bland annat hävdade hon att betydande budget- och personalneddragningar på skolan gjordes av pedagogiska skäl. Hon ska för övrigt gå i pension i dagarna. Inför avgången har hon i lokalpressen berömt sig av att skolan på alla sätt är i mycket bättre skick än när hon tog över som rektor.