School is a Cabaret

När jag häromdagen skrev att jag skulle återkomma med ett positivt inlägg var det Östlyckeskolans kabaré jag hade i tankarna.

Östlyckeskolan är en kommunal högstadieskola i Alingsås. Det som främst skiljer den från andra högstadieskolor är den årliga kabarén: ”Under de senaste tolv åren har elever, lärare och föräldrar på Östlyckeskolan producerat en kabaré, som har kommit att ta allt större plats i skolans verksamhet. Det är ett roligt arbete. Dessutom medför kabaréverksamheten större trivsel i skolan och den motverkar mobbing.” Av skolans ca 550 elever deltog i år 330 i arbetet med kabarén (förhoppningsvis uppdateras skolans webbplats med färsk information och bilder från årets kabaré inom en snar framtid).

Resultatet är, ur alla aspekter, strålande! Dels är föreställningarna som sådana vanligtvis mycket bra (om än långa, det blir de när alla som vill får vara med), dels är arbetet med kabarén ett ovärderligt bidrag till elevernas utveckling. De tränar sin kreativitet. De samarbetar i ett STORT projekt, med alla krav det ställer. Sist, men inte minst förvärvar de (i första hand de som står på scenen) en otvungenhet och säkerhet i offentliga sammanhang som är avundsvärd.

Min yngsta dotter går nu på Östlyckeskolan, vilket också hennes båda äldre systrar gjort. Jag hade i veckan förmånen att få se kabarén för sjätte gången. Som vanligt var det en föreställning med stor spännvidd. Den rymde allt från ren buskis till inslag om barnarbete samt mängder av dansnummer. Kabarén skulle naturligtvis inte ha blivit av utan engagerade lärare som gör insatser ”far beyond duty”, de är värda all beundran!

Det som möjliggjort Östlyckeskolans kabaré (och många andra goda initiativ i den svenska skolan) är den kommunalisering av skolan som Göran Persson drev igenom 1989. Innan den genomfördes var skolvärlden en i princip stillastående verksamhet, isolerad från resten av samhället. Verksamheten i skolan reglerades i detalj av staten, men huvudmannaskapet var oklart. Ansvaret var delat mellan stat och kommun och i detta fall var talesättet ”Delat ansvar är ingens ansvar” verkligen sant. Skolan präglades av katederundervisning och förmedlingspedagogik. Samarbete mellan lärarna förekom nästan inte och den som hade antytt att man skulle kunna samarbeta över ämnesgränserna hade förmodligen betraktats som galen.

Kommunaliseringen och övergången till målstyrning ändrade på allt detta. Skolan blev en integrerad del i samhället och dörren öppnades för initiativ som Östlyckeskolans kabaré.

Att reformen var underfinansierad och att Göran Persson senare sanerat statens finanser på kommunernas bekostnad så att de tvingats till besparingar som skadar verksamheten inom skolan (och inom andra områden) kan ju inte kommunerna lastas för. Naturligtvis är det inte enbart en fråga om resurser, en del problem i dagens skola beror på brister i den kommunala organisationen och kommunpolitikernas kompetens. Men att förstatliga skolan är inte rätt väg att gå!

Kom igen, Gudrun!

I föregående inlägg utlovade jag mer positiva tongångar från min sida. Jag hade visserligen ett annat ämne i tankarna, men det få bli senare. Nu har jag nämligen fått ett gyllene tillfälle att visa mig från min mest altruistiska sida.

Gudrun Schyman har återigen hamnat i blåsväder, den här gången för att hon gjort avdrag i sin deklaration för kostnader som hon fått ersättning för eller som hon överhuvudtaget inte haft. Expressen redovisar hela avdragslistan. Enligt Aftonbladet hävdar Gudrun ”Jag har varit slarvig, men min avsikt har inte varit att fuska. Jag tycker att vi ska ha en hög skattemoral.

Även om mina läsare eventuellt kan misstänka något annat så tror jag i grunden alla människor om gott – till dess de bevisat motsatsen. Följaktligen tycker jag att inte ens en gammal kommunist (en annan beskyllning som Gudrun nekar till) ska dömas ohörd.

Gudrun, du kan lätt övertyga mig om att du inte var ute efter att lura skattemyndigheten! Du behöver bara redovisa 13 resor, representationer etc från 2001 som är avdragsberättigade, men som du missat att göra avdrag för. Det blir lika många missar till din nackdel som till din fördel. Jag kan förresten nöja mig med bara tre, fyra tillfällen om det sammanlagda beloppet kommer i närheten av 120 000 kronor. Gör det Gudrun, och åtminstone jag kommer att tro dig på ditt ord!

Var är stormen?

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, har inte bara haft fräckheten att, tillsammans med Handelns Utredningsinstitut och Svenskt Näringsliv, publicera en undersökning som visar att den offentliga sektorn är mer ojämlik (i lönehänseende) än det privata näringslivet. I början av veckan höll man också en heldagskonferens om den svenska ohälsan, där flera talare framförde den provocerande åsikten att inte alla sjukskrivna är sjuka!!!

Konferensen uppmärksammades i Göteborgs-Posten. I en artikel av Margit Silberstein kan man bl a läsa: Varför är svenskar sjukare än finländare, tyskar och engelsmän? Varför är svenskar sjukare än de flesta andra länder i Europa? vilket framkom av en undersökning som professor Ed Palmers presenterade. – Vi är inte så sjuka. Rätt fråga är: varför är så många svenskar sjukskrivna? sa läkaren Eva Nilsson Bågenholm.” Vidare citeras Bo Hallqvist, distrikts- och försäkringsläkare i Norrbotten, som hävdar att hälften av alla sjukskrivna inte är sjuka utan istället har andra problem. ”Folk sjukskriver sig när de är missnöjda med tillvaron, säger han.

Upplivad slog jag mig till ro och väntade på den oundvikliga mediestormen. Jag förväntade mig flera veckor av ifrågasättanden, verbala rallarsvingar och krypskytte från de ideologiska skyttegravarna. Något i stil med vad som utbröt när Alf Svensson förra våren svarade ja på frågan: ”Tror du att det förekommer överutnyttjande eller fusk i sjukförsäkringssystemet?”. Men inget hände!

Jag letade i huvudstadstidningarna, men hittade inte ens ett referat från konferensen. Är månne alla samhälls- och politikreportrar i Stockholmsdrakarna sjuka/sjukskrivna? (stryk valfritt alternativ)

Eftersom jag trivs bäst i hård vind (jag brukar stå rak när det stormar, inte för att jag har så mycket till ryggrad utan för att jag är ovanligt tjockhudad) passar jag på tillfället att själv komma med ett hädiskt uttalande – ”Inte alla arbetslösa vill ha ett arbete!

Nog borde väl det åtminstone räcka till en styv kuling?

What’s the fuzz about?

Jag är förmodligen sent ute men vill ändå kommentera ett ämne som varit aktuellt på flera svenska bloggar under veckan. (Jag har ett handikapp i umgänget med de formuleringssnabba och flyhänta bloggarna – Jag tänker långsamt, vilket jag dock försöker kompensera med att tänka hela tiden.)

Nåväl, Gustav Holmberg hade för några dagar sedan ett tankeväckande inlägg betitlat Skrivbordsarkeologi, som var ett försvar för röriga skrivbord. Enligt Gustav är röriga skrivbord av godo, ett sådant kan ses som ”ett avancerat arkiverings- och klassificeringssystem där den kronologiska dimensionen tillsammans med ett rudimentärt system för systematisk klassifikation kodats till spatiala dimensioner: jag vet var jag lagt vad och när.” Tråden togs omgående upp av flera bloggare.

I inlägget ”Trava på kamrat” spinner Jonas Söderström vidare på Gustavs inlägg och skriver läsvärt om myten om det papperslösa kontoret och om fördelarna med information på papper. Han skriver det inte rakt ut, men mellan raderna tycker jag mig se att Jonas har en positiv inställning till röriga skrivbord.

I sin blogg Nätkreatur gör Peter Löfgren ett kompletterande inlägg. Han skriver bl a: ”Själv tycker jag att en annan viktig orsak att sprida allt över bordet är att det då är lättare att komma ihåg vad man ska göra. Sitt eget bord ser man dagligen, men det som man arkiverar i mappar tenderar att försvinna för gott; åtminstone jag brukar inte bläddra igenom mina mappar varje vecka.”

Enligt min uppfattning har röriga skrivbord inget egenvärde. Vad som passar människor är i första hand en fråga om personlig läggning. Det som passar en person är inte nödvändigtvis att rekommendera för en annan.

Jag har genom åren mött personer med inte bara skrivbordet utan hela kontoret i en, för en utomstående, obeskrivlig röra. Likaväl har de haft järnkoll på läget. Lika ofta har jag mött människor vilkas skrivbord varit en spegling av oorganiserad personlighet. Jag har också mött människor som haft pedantisk ordning på sina papper, inordnade i pärmar, plastfickor eller hängmappar efter mer eller mindre komplicerade system. De har nödvändigtvis inte haft bättre koll än sina ”rörigare” kollegor. Enligt min erfarenhet säger ett skrivbord inte något om en persons effektivitet, organisationsförmåga eller kreativitet.

Jag är också skeptisk till Gustavs smått konspirationsteoretiska resonemang: ”…idag finns det en ideologi som betonar arbetsplatsens renhet där man ser skrivbord som generande hårväxt eller villasamhällets gräsmattor – det ska tuktas. Det är samma designfilosofi som sett till att restauranger, hem och arbetsplatser idag ser sterila och tomma ut. Det är en modernism som gått överstyr och kommit att gå maktens ärenden.” Det handlar om marknadsekonomi, inte ideologi. Det finns pengar att tjäna (för konsulter, författare, tillverkare av kontorsmaterial m fl) på att förändra våra arbetsplatser. När ordningen drivits tillräckligt långt kommer man istället att tjäna pengar på att marknadsföra den produktiva/kreativa/trivsel-skapande oordningen.

Slutligen, om jag skulle vilja prisa det städade skrivbordets välsignelser skulle jag kunna hitta visst stöd för det i den artikel i The Economist som Gustav refererar till: ”Why people need a physical map of what is going on in their heads is not clear. Ms Kidd suggests that the brain may just need some help. She speaks of her father, who suffers from frontal-lobe dementia, which affects the ability to interpret what is going on around one. As his brain has deteriorated, ‘he uses the physical correlate more than ever’, to the point at which his surroundings have become chaotic. So perhaps, as the tidy have always suspected, they are just smarter: they can do more stuff in their heads without outside help than the untidy can.” (OBS! fetstilsmarkering av mig)

Trots att jag tillhör den del av mänskligheten som föredrar ett städat skrivbord (vilket kanske är onödigt att påpeka, läsarna har säkert räknat ut det för länge sedan) tycker jag att det är att göra det för enkelt för sig. Fast vad är det man säger – Ingen rök utan eld…?

Uttalandet vi gärna hört

I förra veckan uttalade sig Lars ”Hybris” Ramqvist om Ericssons situation.

I förkortad version menade han att han (och Kurt Hellström) inte har något ansvar för krisen i Ericsson eller för att aktiekursen rasat. Skälet är helt enkelt att hela telekommarknaden ”klappat ihop” och för övrigt så har faktiskt Ericsson fallit mindre än konkurrenterna.

Om detta är riktigt så är det väl lika troligt att uppgången också berodde på vad som hände på marknaden och att Ramqvists insats var av marginell betydelse.

I uppgångsfasen borde han i så fall ha sagt något i stil med: ”Vår ökade omsättning och den stigande aktiekursen beror inte på min insats. Hela telekommarknaden är uppblåst. Våra konkurrenter har förresten ökat ännu mer. Inte ska jag ha någon bonus.

Var det någon som hörde honom?

Beslöjade tankar

Hetast den gångna veckan har varit debatten om rätten för programledare i TV att bära slöja. Nästan alla debattörer som har fått komma till tals har försvarat rätten att bära slöja och andra religiöst motiverade plagg eller symboler.

Den förtrytelse de visat över eventuella inskränkningar bottnar mer i känsla än eftertanke. Jag undrar om de skulle vara lika positiva till en programledare med korkskruvslockar, skägg, svart rock och hatt i en nyhetssändning från Västbanken eller ett debattprogram om Israel-Palestinakonflikten.

Mona överväger – som vanligt

Rubrikminister Mona Sahlin reagerar på uppgifterna om att damidrotten bara får sju procent av det totala utbudet av tv-sänd sport. Enligt Göteborgs-Posten överväger hon att se över ”vilka regler och skyldigheter kanalerna har för att jämna ut könsrollerna”.

Till och med om Mona för en gångs skull fullföljde någonting skulle ändrade regler endast medföra en marginell förändring. Som det flesta av oss redan vet, men Mona tydligen svävar i lycklig okunnighet om, finns det fler kanaler än SVT och TV4 som sänder sport. På dessa, t.ex. Canal+ och TV3, har ändrade regler ingen effekt eftersom de är utlandsbaserade.

Jag har ett förslag som verkligen går till botten med problemet och som är helt i regleringsvilliga Monas anda. Könskvotera all idrott. Bestäm att alla lag i lagidrotter ska vara mixade och innehålla minst 40% av det underrepresenterade könet. Det är lite svårare i de individuella sporterna, men med lite god vilja hittar ministern och hennes medarbetare säkert en lösning. För de idrotter som inte följer kvoteringsreglerna dras alla former av statliga och kommunala bidrag in.

Det är förresten dumt att stoppa med könskvotering – är det inte ett problem att invandrare och homosexuella med flera minoriteter är underrepresenterade inom idrotten? Lös det med samma metod. Det sportsliga måste underordnas det politiskt korrekta!

Kamikaze Karlsson klarade första ronden

Jan O. Karlsson verkar i skrivande stund få sitta kvar som minister sedan han tagit det extremt politiskt korrekta beslutet att skänka sin statsrådslön till till Olof Palmes minnesfond.

Detta var emellertid bara första ronden. Under veckan som gått har han inte visat den underdånighet mot journalister som de anser sig ha rätt till. Bland annat misslyckades han vid flera tillfällen med att dölja att han var intellektuellt överlägsen medias representanter. Man kunde till exempel höra honom tillrättavisa en journalist som lyckades få ur sig cirka åtta frågor i ett enda andetag, ett även med svenska mått svårslaget journalistiskt lågvattenmärke. Att på detta vis offentligt avlöja en journalist som en usel yrkesman är så nära karriärmässigt självmord man kan komma.

Sveriges samlade journalistkår kommer aldrig att förläta honom för denna dödssynd. Att han bett om ursäkt räcker inte. Mediedrevet kommer kanske att tystna för en tid, men var säkra på att det i denna tystnad kommer att pågä ett intensivt arbete för att gräva fram så mycket smuts om Karlsson att han tvingas att avgå.

McDonald’s – en hälsofara?

En australiensisk forskare, Paul Zimmet, har konstaterat att befolkningen i ett antal utvecklingsländer blivit allt mer överviktig samt att hjärtbesvär, högt blodtryck, diabetes och andra följdsjukdomar ökat i takt med McDonald’s expansion. Det är emellertid inte korrekt att skylla utvecklingen på McDonald’s ensamt. Orsaken ligger snarare i den förändrade livsstil som McDonald’s är ett uttryck för.

På senare tid har jag dock observerat att förtäring av McDonald’s-mat har en mera direkt inverkan på hälsan. Det verkar som om det leder till försvagning av muskulaturen i armar och händer. De kunder som äter maten utanför restaurangen tappar i oroväckande hög grad matrester och förpackningar innan de hinner fram till en papperskorg. Effekten tycks vara ögonblicklig, hur ska man annars förklara att de kunder som äter i sin bil tappar ut skräpet genom sidorutan eller så fort de öppnar bildörren?

Min övertygelse att det är McDonald’s-maten som orsakar problemen kommer sig av att man inte kan spåra några liknande effekter av annan snabbmat. Det är inte alls lika skräpigt runt de korvkiosker och kebabställen som jag studerat.

Lyckligtvis tycks den akuta effekten avta ganska snabbt, men jag oroar mig för de långsiktiga effekterna. Hur ska det gå för det uppväxande släktet som redan i låg ålder utsätts för höga doser McDonald’s-mat? Kommer deras muskler på sikt att förtvina? Kommer de att få svårt att fatta även inom andra områden? Kommer de kanske att tappa greppet helt och hållet? Det är mycket angeläget att dessa frågor får ett snabbt svar. Livsmedelsverket bör snarast tillsätta en utredning. Eftersom det ligger i McDonald’s intresse att problemen reds ut förutsätter jag att man kommer att visa full öppenhet mot utredarna.