Vad gör jag nu för tiden?

Varför hör jag aldrig av mig?

Ja, det är möjligen något som endast Intresseklubben frågar sig. Svaret på den första frågan är att jag jobbar (mycket) och läser (mycket). På den andra är svaret att det inte känns meningsfyllt att försöka sig göra sig hörd i en larmande bloggosfär som handlar om allt annat än det som intresserar mig.

Om jag i närtid skulle få för mig att blogga kommer det antagligen att handla om nr 13-19 av svenska Galaxy eller om EU:s/Sveriges fiskepolitik och svenska fiskares agerande (som framgår av boklistan ovan har jag under våren läst Isabella Lövins Tyst hav och den gjorde mig ännu argare än tidigare).

Det skulle också kunna handla om den s.k. Laval-domen och följderna av den. Det tycks råda konsensus i breda politiska och fackliga kretsar om att domen är ett hot mot den svenska modellen och att arbetsmarknadslagstiftningen måste ändras för att möta hotet. Detta ifrågasätter jag starkt. Jag avser att sätta mig in ordentligt i domen, men jag lutar redan nu mot att det är som vanligt – Jag har rätt och alla andra har fel!

Det finns för övrigt många missupfattningar om EU:s inflytande. Den gode Stig-Björn Ljunggren avslöjar en närmast journalistisk okunskap om EU:s arbetstidsdirektiv. Ni får själva leta reda på inlägget från 2008-05-24 med rubriken Suppsoglarimerinsprinciiippen, SBL har år 2008 fortfarande inte lyckats få till permalänkar i sin blogg.

Han tror, okritiskt, att ”EU:s regler för arbetstidsreglering har vi också blivit påtvingade” och påpekar, helt i onödan, att ”EU ska inte reglera det som arbetsmarknadens parter kan komma överens om”.

Det är nämligen så att direktivet klart och tydligt föreskriver att:

(15) Med hänsyn till att arbetstidens förläggning antagligen medför problem inom företagen verkar det önskvärt att tillåta flexibilitet vid tillämpningen av vissa bestämmelser i detta direktiv samtidigt som man tryggar efterlevnaden av principerna om arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

(16) Det är nödvändigt att föreskriva att vissa bestämmelser får bli föremål för avvikelser som, beroende på omständigheterna i enstaka fall, kan genomföras av medlemsstaterna eller av arbetsmarknadens parter. Som allmän regel bör de berörda arbetstagarna vid sådana avvikelser ges motsvarande kompensationsledighet.” [min fetstilsmarkering]

I den konkurrensutsatta delen av näringslivet har man använt sig av denna möjlighet. I avtalen mellan Teknikarbetsgivarna och IF Metall, Sif/Unionen, CF och Ledarna finns bestämmelser som helt och hållet ersätter bestämmelserna i direktivet. Om skyddade grupper som offentliganställda läkare eller bygg- och anläggningsarbetare utnyttjar direktivet och svaga arbetsgivare för att ensidigt omreglera avtalsvillkoren är ju det knappast EU:s fel.

Ett riktigt skitsystem är bra att ha

Häromdagen skrev Jonas på Blind Höna om hur dåliga datasystem förlänger väntetiderna i akutsjukvården. Jag lämnade en kommentar där jag menade att problemet bottnar i avsaknaden av kundtänk inom sjukvården. Detta resulterade i att Jonas skrev ännu ett inlägg, där han påpekar att dåliga datasystem finns i alla branscher, inte enbart i den offentliga sektorn.

Jonas menar att skälen till att dåliga datasystem överlever i arbetslivet är att användarna har för lite makt över de interna adminstrativa systemen och att IT-företagen har varit duktiga på att skapa integerade lösningar som gör det svårt att företagen att byta system. Det är ett sätt att se på saken, min analys är (delvis) en annan.

Att det är svårt att utrota dåliga datasystem i arbetslivet har komplexa och samverkande orsaker. En av de mer grundläggande orsakerna är hur näringslivet i praktiken fungerar. I teorin strävar företagen hela tiden efter att maximera sin vinst, en teori som främst omfattas de allra mest världsfrånvända marknadsliberalerna och väldigt många på den vänstra sidan av den politiska skalan. I själva verket strävar de flesta företag efter någon form av resultatoptimering, där man försöker väga olika intressen mot varandra för att tillfredsställa tillräckligt mycket av intressenternas behov. Om man lyckas med det så får man fortsätta att bedriva sin verksamhet i fred. Man effektiviserar och ökar sin produktivitet så mycket som krävs för att förbättra, eller åtminstone försvara, sin marknadsposition och sälja sina produkter med en budgeterad vinst. I de flesta fall betyder det att man kan kosta på sig att ha ”knackiga” administrativa system, så länge de inte ger några störningar i kundledet. Det finns alltså inte något stort tryck på att förbättra administrativa system så länge man uppnår de optimerade resultaten.

En annan aspekt är det är bekvämt för användarna att arbeta med ett inkört system som man är väl förtrogen med. Ett sådant system kan man dessutom skylla många störningar på. Systemet blir en legitim ursäkt för störningar av icke-kritisk natur. Generellt sett är användarnas intresse för att effektivisera administrativa rutiner lågt. Man är tvungen att överge eller förändra väletablerade rutiner och arbetssätt, i förlängingen kan effektiviseringen till och med hota den egna eller arbetskamraternas anställning.

Användarnas maktlöshet är till stora delar en chimär. Det finns inga förändringsprojekt där medarbetarna är lika väl representerade och där deras synpunkter har samma avgörande betydelse som när det gäller IT-system. Det gör att man oftast fastnar i existerande arbetssätt och rutiner som man kompletterar med ny funktionalitet (som ökar systemets komplexitet och sårbarhet). Ifrågasättande och nytänkande uteblir. Den nya teknikens möjligheter tas inte till vara eftersom IT-konsulternas verksamhetskunnande är för dåligt och deras förmåga att sälja in nya lösningar är otillräcklig. Om man spetsar till det kan man säga att användarnas stora inflytande, inte deras maktlöshet, är ett avgörande hinder för effektiva datasystem i arbetslivet.

I en nära framtid

Hej och välkommen till Polisen!

För att förbättra servicen till medborgarna sammanfördes Polisens regionala larmcentraler från och med årsskiftet till Rikslarmcentralen. För att att ytterligare förbättra vår service infördes från samma tidpunkt ett menyvalssystem.

Gäller ditt samtal anmälan om kvinnofridsbrott eller misstänkt kvinnofridsbrott tryck ett, följt av fyrkant.

Gäller samtalet anmälan om hatbrott eller misstänkt hatbrott tryck två, följt av fyrkant.

Gäller samtalet anmälan om brott mot barn eller förtroendevalda, stöld eller skadegörelse av allmän egendom eller misstänkt brott mot barn eller förtroendevalda, stöld eller skadegörelse av allmän egendom tryck tre, följt av fyrkant.

Gäller samtalet skattebrott eller misstänkt skattebrott tryck fyra, följt av fyrkant.

/—/

Gäller samtalet anmälan om egendomsbrott, till exempel stöld, inbrott eller förskingring eller misstänkt egendomsbrott tryck åtta, följt av fyrkant.

Vill du tala med oper…

Pip (åtta), pip (fyrkant)

Du vill anmäla ett egendomsbrott eller ett misstänkt egendomsbrott.

Gäller din anmälan stöld eller misstänkt stöld tryck …

Pip (nio), pip (fyrkant)

/ Fem sekunders väntetid /

Alla våra operatörer är upptagna just nu men du kommer att kopplas fram så snart det blir din tur. Du har plats nummer nitton i kön.

/ Sex minuters väntetid /

Du kopplas till operatör.

– Välkommen till Polisen, du talar med Joakim.

To be continued…

Andra bloggar om: ,

Galaxy nr 12

När jag häromdagen googlade på mitt namn (självupptaget javisst, men så är jag ju också bloggare) fann jag att en väldigt stor del av träffarna refererar till min genomgång av de 19 numren av svenska Galaxy som utkom 1958-1960. Eftersom jag inte vill göra mina numera högst eventuella läsare besvikna är det hög tid att återuppta presentationerna, det har gått över 1,5 år sedan jag presenterade föregående nummer.

Galaxy nr 12Jag varit ganska ljum i mina omdömen över innehållet i de första elva Galaxynumren. I mitt tycke inträffar det dock en vändning i och med nummer 12. Det är det första numret utan några egentliga bottennapp och kvaliteten på de sju återstående numren blir allt bättre. Sannolikt är det dessa sista åtta nummer som motiverat omdömet “den hittills litterärt mest högstående sf-tidskrift som publicerats i Sverige“.

Kapten Konservburk av Frederik Pohl är en munter ”efter katastrofen”-skröna i god Pohl-anda. Richard Mathesons bidrag Den tredje från solen spinner också på atomkrigstemat med en för 50-tals SF typisk twist på slutet (gissa vilken). Con Blomberg (som inte lämnat några länkbara avtryck i SF-historien) bidrar med den helt godkända Aladåb på dollar, som bland annat varnar för riskerna med helt automatiserade planerings- och produktionssystem.

Damon Knight och Fritz Leiber delger oss två humoristiska berättelser av god kvalitet om besökare från Mars – Den lättretlige marsinanen respektive Vad gör han därinne? För en gångs skull håller till och med det nordiska bidraget, Stjärnskott från framtiden av Erik Clausen, måttet.

Innehållsförteckningen in extenso. Det går som vanligt att klicka på miniatyren av omslaget för att se en större bild av detsamma.

Andra bloggar om: ,

Ytterst osannolikt

Regeringskansliets källare en eftermiddag i mitten av oktober 2006:

”Du Bill, vad gör vi egentligen här nere i källaren?” frågade Bull.

”Är du trög? Det vet du väl att Måns alltid gömde sina hemligheter här nere i källaren” snäste Bill.

”Jaa, och..?” undrade Bull osäkert.

”Det fattar du väl att om vi kan gräva fram någon riktigt maffig hemlighet så kan vi ge den till Pelle och Maja och deras kamrater” sa Bill överlägset.

”Men varför ska vi göra det?” frågade Bull.

”Nu när Måns är borta i minst fyra år och svanslösingen tagit över så är det bäst att vi håller oss väl med hans gäng om vi vill vara med och dela på grädden och sardinerna!” mästrade Bill.

”Jaha, då förstår jag. Vet du vad, jag såg faktiskt Måns stå och smussla vid skåpet där borta i hörnet en gång förra vintern. Och sen tittade han sig omkring och smög upp för trappan väldigt försiktigt” sa Bull och kliade sig fundersamt bakom örat.

”Det var intressant, kom så tittar vi efter vi vad han har gömt där” sa Bill och spatserade med återhållen iver fram till skåpet. Bull lommade efter, måttligt entusiastisk.

”Öppna någon gång då!” hetsade Bill. Bull öppnade dörrarna och tog ett steg tillbaka.

”Vad är det för något? Sardinburkar?” undrade Bull.

”Nej, nej, det är kassettband. Sådana som man använder för att ta backup på data” undervisade Bill.

”Vad står det på dom?” frågade Bull.

”Nu ska vi se – Sä-ker-hets-ko-pior tjugo-fjärde till tjugo-åttonde de-cem-ber tjugo-hundra-fyra.” stavade Bill mödosamt.

”Inte vet jag, men dom är nog viktiga på något sätt om Måns gömde dom här. Tror du att vi ska berätta för Pelle om dom? sa Bull tveksamt.

”Det är klart vi ska berätta för Pelle, tänk på grädden och sardinerna! Det var en väldig massa band förresten. En, två … åtta, nio, tio hyllor! med ett, två … elva, tolv band! på varje. Får se, tio gånger tolv, vad blir det nu igen?” frågade Bill (som inte gärna ville låtsas om att han tyckte huvudräkning var svårt).

”Eeeh, öööh… 150!” utropade Bull (som var glad att någon gång få visa sig på styva linan).

”Antalet är 150” sa Bill.

”150 är antalet” sa Bull.

Ursprungligen uppgavs det att 150 band med säkerhetskopior på regeringens eposttrafik under tsunamikatastrofen hittats i regeringskansliets källare, men bara 119 har överlämnats till tsunamiutredaren Johan Hirschfeldt . Enligt informationschef Hanna Brogren vid regeringens förvaltningsavdelning är det ytterst osannolikt att band skulle ha försvunnit. Det öppnar för andra, minst lika oroande, scenarion. Det är nästan så man önskar sig tillbaka till den ”gamla, goda tiden” med en ämbetsmannakår med statlig lönegradsplacering och reglerad befordringsgång.

Inget jubileum

Jag är inte mycket för jubileer. Om jag hade varit det hade jag redan veckan före midsommar uppmärksammat att det var 30 år sedan jag upptäckte punken. Det var en lördag eftermiddag, en eller två veckor före midsommar, jag låg och slölyssnade på Discorama när Kaj Kindvall sade något i stil med ”Här kommer Let’s Dance med The Ramones som representerar en ny, hård och snabb musikstil som man i New York kallar för punk.”

De följande tre minuterna förändrade mitt liv. Även om det är en klyscha så träffade låten mig som ett slag i maggropen. Det jag föll för var inte det musikaliska raffinemanget utan energin och attityden som stod i skarp kontrast till den kraftlösa och introverta symfoniska rocken som dominerade musikscenen (vid sidan om den bpm-fixerade discon). Jag vill gärna tro att jag fortfarande har med mig en del av punkens attityd – misstro mot auktoriteter och frälsningsläror samt ett visst mått av egensinnighet och uppkäftighet.

Sedan rullade det på i ett par år. Den brittiska punken invaderade min skivsamling med bland andra The Sex Pistols, Graham Parker med kompbandet The Rumours, The Rockpile med Nick Lowe och Dave Edmunds, Ian Dury and The Blockheads, punkromantikern Wreckless Eric och Elvis Costello. Punk är inte något särskilt väldefinierat begrepp, de föregående är, med undantag för Sex Pistols, hämtade från två av mina äldsta punkalbum ”A Bunch of Stiffs” och ”Stiffs Live”, men flera av dem kan lika väl kategoriseras som pubrockare.

Kvinnor hade för övrigt en framträdande roll i många punkband, till exempel Poly Styrene i X-ray Specs, Fay Fife i skotska The Rezillos och Siouxsie Sioux i Siouxsie and The Banshees.

Övergången från punk till New Wave är flytande. The Jam var inget renodlat punkband även om de fortfarande på tredje albumet ”All Mod Cons” hade med en (i mitt tycke) renodlad punklåt som ” ‘A’ Bomb in Wardour Street”. XTC var redan i det självbenämnda debutalbumet från 1978 ett new wave-band. 1978-79 när punken började få ordentligt fäste i Sverige hade jag och mina kamrater definitivt lämnat punken för new wave och band som A Certain Ratio, Gang of Four och The B 52’s.