En tysk gåta

Efter drygt fyra veckors semester – varav en tillbringats i Pesaro efter inspiration och information av Bodil – är jag åter i vardagen och har aktiverat de delar av hjärnan som används för arbete, bloggande och liknande aktiviteter. De är dock inte uppe i full kapacitet ännu, vilket bl.a märks på att jag fortfarande inte knäckt den tyska gåtan.

Under bilresan genom Tyskland på vägen till och från Italien lyssnade vi en hel del på tysk radio, mest musik- och nyhetsstationer. Vi gjorde samma iakttagelse som alla tidigare år. Inte på någon av alla dessa stationer spelas någon aktuell (hit)musik. I stället fylls den tyska etern oavbrutet av ”låtar från förr” som alla presenteras i den här stilen: ”Och här kommer Lou Bega med Mambo no. 5 som var en stor hit 1999” eller ”Vi hörde just Mama Loo med Les Humphries Singers som hade en stor hit med den 1973”. Och det är detta som är en gåta för mig:

Hur kan tyskarna veta att en låt var en hit ett visst år? Då lyssnade de ju bara på hits från sju, fyra, elva och arton år tidigare. Kan någon av mina eventuella läsare bidra med en lösning på mysteriet?

Bot och bättring

Jag var länge skeptisk, för att inte säga kritisk, till den allmänna uppfattningen att det är ett stort demokratiskt problem om inte alla samhällsgrupper är proportionellt representerade i varje beslutsforum i näringsliv och samhälle.

För några år sedan tänkte jag om och är nu odelat för alla former av kvotering. Min tidigare inställning att kunskap och erfarenhet parad med vilja och förmåga att åstadkomma resultat borde tillmätas någon betydelse är – har jag nu insett – djupt odemokratisk. Efter grundlig introspektion förstår jag denna förkastliga inställning är ett utslag av de patriarkala värderingar och härskartekniker som jag, i likhet med alla män i min generation, representerar.

I detta tillstånd av upplyst klarsyn förstår jag självklart att den bristande representativiteten är ett problem i det här fallet. Men varför är det inte i det här?

Så om Jonas Morian eller någon av de andra beundransvärt konsekventa och klartänkta bloggarna på Motallians vill förklara det för mig så blir jag oändligt tacksam. Jag förstår ju att motsättningen endast är skenbar, men jag klarar inte av att överbrygga den utan hjälp.

Långt farväl

Efter moget övervägande har jag beslutat mig för att sluta blogga. Jag kommer visserligen att publicera nya inlägg på förvetet då och då, men om man ställer krav på att en blogg ska uppdateras någorlunda ofta och med viss regelbundehet så är förvetet inte längre en blogg.

Skälen är flera.

Jag har helt enkelt inte tid att skriva de lite (lite) längre och (tro det eller ej) genomtänkta inlägg som jag helst vill göra.

Det har varit ett medvetet val att blanda satiriska och ironiska inlägg med helt seriösa poster här på förvetet. Men i ett samhälle och en tid där det finns en överhängande risk att Jan Björklund kan bli skol- eller utbildningsminister, där Marita Ulvskog är socialdemokratisk partisekreterare i stället för ambassadör i Långtbortistan och där kommunisterna tror att ett läxförbud leder till ökad jämlikhet så är satir och ironi meningslös. Halva nöjet med mitt bloggande är därmed borta.

Jag vill inte längre ha dåligt samvete för att jag uppdaterar för sällan.

Att jag själv inte längre kommer att blogga innebär inte att jag kommer att sluta att intressera mig för bloggvärlden eller sluta läsa bloggar. Om mina Bloggplockkollegor tillåter så kommer jag delta i det fortsatta plockandet.

Innan jag går ner på sparlåga på allvar så tänker jag nysta upp en del lösa trådar. Den närmaste tiden ska jag bland annat slutföra presentationerna av Svenska Galaxy.

På återseende. Någon gång. Då och då.

Salongen har öppnat!

För de eventuella läsare som inte redan upptäckt det kan jag berätta att Jelena och Bodil äntligen har öppnat sin litterära salong.

Jag skriver äntligen eftersom jag redan i december listade ut att nägot var på gång, men jag har inte vetat exakt vad. Jag har därför regelbundet besökt ingången till Salongen. Och se, igår var dörrarna uppslagna!

Min väntan blev rikligt belönad. Redan från start innehåller Salongen intressant och välskrivet material om europeisk litteratur som säkert kan ge upphov till tankeutbyte och intressanta samtal. Så här beskriver Jelena och Bodil vad de vill åstadkomma med Salongen:

Vi föreställer oss Salongen som en plats där vi och våra gäster möts över essäer och andra texter om europeisk litteratur, både nyutkommen och mera etablerad. Salongsgästerna inbjuds att dela med sig av sina tankar och reflektioner kring texterna. Vi vill odla det goda samtalet, den inspirerade dialogen. Och tittar vi utanför Salongens ”väggar” vill vi vara en drivkraft för en utveckling mot ett större intresse för och en mer omfattande utgivning av europeisk, främst icke-engelskspråkig litteratur i Sverige. Vi vill vara en inspirationskälla till en utveckling mot ett ur litterär synvinkel mera europeiskt Sverige.”

Jag är övertygad om att Jelenas och Bodils salong kommer att bli allt detta och mer därtill. Jag kommer definitivt att bli en av deras stamgäster. Hoppas att vi möts där!

Skuld

Vi möts ibland, men han ser mig aldrig.

Han ser sliten ut, linkar lite när han går.

Jag undrar om han har något arbete eller om han fortfarande är arbetslös, tio år efteråt.

Han var chef i första linjen. Stämningen i hans arbetsgrupp var urusel, det var ständiga bråk. Medarbetarna uppvaktade mig och avdelningschefen flera gånger, klagade på hans ledarskap.

Till slut, när gruppen inte längre löste sin uppgift, förflyttade vi honom till en annan del av företaget. Han blev av med chefsjobbet. Det tog honom hårt, han blev långtidssjukskriven. Chefsjobbet var hans stora triumf i livet, utgjorde en stor del av hans identitet. Han orkade inte komma tillbaka till företaget utan sade upp sig efter en tid.

I hans gamla arbetsgrupp blev det bara värre. Några mådde dåligt av sin seger över chefen. Det krigades inbördes i gruppen i ständigt skiftande allianser. Vi försökte medla, vi satte in en konsult – inget hjälpte.

Efter några veckor uppvaktades jag återigen av gruppen. Nu hade de hittat orsaken till sina problem. Det var en medarbetare som var alldeles omöjlig att ha att göra med och som terroriserade övriga i gruppen. Om vi bara flyttade på honom så skulle allt bli bra.

Vi splittrade omedelbart upp gruppen – fyra placerades i andra grupper, en sade upp sig, tre blev kvar men fick nya arbetskamrater och ny chef. Då blev det lugnt.

Vi möts ibland, men han ser mig aldrig.

Pseudoelit

Några ord om Elit-listan, mest för att jag lovat.

När jag för tre år sedan hade läst Nätokraterna av Alexander Bard och Jan Söderqvist var jag på väg att skriva ett satiriskt inlägg på förvetet (en längre och elakare version av föregående inlägg). Jag kom emellertid fram till att det var slöseri med tid och datorkraft att driva med författare som anser det vara en intellektuell bedrift att komma fram till det som är de bärande teserna i Nätokraterna:

1. Information är hårdvaluta i (morgon)dagens samhälle.
Som om den inte alltid varit det. Att ha tillgång till information och att ha förmåga att analysera den och att agera utifrån analysen har alltid varit av avgörande betydelse i kampen om makten i stat och näringsliv. Sannerligen den mest banala av insikter.

2. E-post kan användas för att distribuera information i kotterier av olika slag.
Om informationen är exklusiv och av vikt kan medlemmarna i dessa kotterier utnyttja den för att skaffa sig ett försprång framför dem som inte är medlemmar. Förmodligen den näst mest banala av alla insikter.

Det är medlemmarna i dessa kotterier som Bard och Söderqvist benämner nätokrater. Det är tydligt att författarna anser sig tillhöra den elit som nätokraterna utgör. Om jag minns rätt används Elit-listan som exempel på ett nätokratiskt sällskap. ”Avslöjandet” av listan var därför knappast någon journalistisk bragd.

I den debatt som svallat efter ”avslöjandet” har en del skribenter menat att den självförhärligande och gentemot utomstående föraktfulla beskrivningen av listan och dess medlemmar är ironiskt menad. Så är det nog inte, det mesta tyder på att medlemmarna verkligen uppfattar sig som någon form av elit.

Det gör t.ex Stig-Björn Ljunggren:

jag ser inget problem med elitism, jag har alltid förespråkat en ordning där folk får chansen att gradvis utvecklas, upplysas, upplyftas. jante och nivellering och normalisering tilltalar inte mig. jag är refraktär. och tror att den nya tekniken är en möjlighet att balansera etablissemanget, bryta de dominanta krafterna och få mer harmoni i maktutövningen – och det kräver att opportunism och populism hålls stången! och att de som skakat av sig hyperverkligheten har mer att säga!

Det framgår dock inte hur SBL anser att deltagande i Elit-listan bidrar till ovanstående. Att göra information exklusivt förbehållen ett kotteri och att föra debatt i slutna rum leder väl snarast i motsatt riktning?

Det var för övrigt intressant att se hur SBL under ganska lång tid försökte blanda bort korten genom att hävda att personer som inte läst Nätokraterna saknar förutsättningar att förstå vad Elit-listan egentligen handlar om. Han förminskade också dem som ifrågasatte om hans medlemsskap i listan var förenligt med hans roll som forskare och debattör genom att ömka dem för att de tror på allt som står i (kvälls)pressen.

För att summera: Benämningen Elit-listan och medlemmarnas syn på sig själva är ironisk och boken Nätokraterna ett stort skämt. Men i båda fallen är det helt oavsiktligt!

Fånokraterna

För nästan precis tre år sedan tänkte jag skriva ett inlägg om en drygt etthundra år gammal bok som jag hade läst på sportlovet. Den hette Fånokraterna och var skriven av Axel Anders Barf och Johannes Nordgren. Även om tiden suddat ut alla spår efter dem så var författarna av allt att döma intellektuella giganter i 1880- och 1890-talets Sverige, åtminstone är det så de beskriver sig själva.

Barf och Nordgren driver tesen att de som lär sig behärska den nya telefåni-tekniken kommer att sluta sig samman i elitistiska nätverk. Genom att dela med sig av sina telefånnummer till varandra kan de upprätta så kallde telefånkedjor och snabbt sprida exklusiv information inom den egna kretsen, information som aldrig eller långt senare når de breda massorna som måste förlita sig på den redan föråldrade telegrafin. På bara några få år kommer en ny samhällsklass, fånokraterna, att växa fram.

Genom sitt informationsförsprång kommer fånokraterna att störta den rådande samhällsordningen. Eftersom populasen (författarnas benämning på alla som inte är fånokrater) inte bara saknar den exklusiva information som fånokraterna har tillgång till utan också saknar de senares begåvning kommer fånokraterna att tillskansa sig makten i stat och näringsliv. Och detta utan att någon märker det – såväl politiker som företagsledare kommer tro att de fortfarande har makten! Det kommer också allmänheten att tro, fast för att låna författarnas ord: ”Vad dessa kretiner tro är ju strängt taget utan varje betydelse!

Vi har ju alla sett hur rätt Barf och Nordgren fick. Med mitt inlägg ville jag återupprätta dessa av historien så orättvist bortglömda tänkare. Men så glömde jag bort dem.

Imorgon ska jag i alla fall komma ihåg att skriva om en aktuell företeelse, nämligen den så kallade Elit-listan och dess grundare.

Fotnot: Författarna använder sig genomgående av benämningen telefåni och fånokrater. De skriver i förordet till boken att självaste Fridtjuv Berg, efter att (genom en telefånkedja) ha fått höra om deras planer på en bok, ringt och sagt att de bör ”använda svensk stavning, eftersom det icke är av nöden att använda utrikiska uttryck när det finns en adekvat inhemsk vokabulär”.